måndag 14 maj 2018

Gästinlägg av Per Åberg

on 14 MAJ, 2018
av Per Åberg


Som en följd av att de politiska partierna inför försvarsbeslutet 2015 inte kunde enas i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap tillsattes en utredning som för ett och ett halvt år sedan presenterade sitt betänkande Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Det skulle enligt utredningsdirektiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga. Man kan konstatera att ”det nationella samtalet” har blivit livligare men det kan ifrågasättas om det har fördjupats.
Semantik eller fakta
En diskussion bör för att bli fruktbar utgå från risken för en militär konflikt i östersjöområdet och, om en sådan skulle uppstå, sannolikheten för att Sverige dras in i den.  Den semantiska excercis som tidigare i år har förts beträffande vilket uttryck som bör användas för att beskriva denna risk tjänar inget syfte. Dessbättre har vi fakta som hjälper oss att uppskatta sannolikheten. Enligt en uppsats författad av översten doktor Pekka Visuri och publicerad i antologin Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen – tankar om vår säkerhetspolitiks inriktning) är Rysslands militära styrka idag betydligt mindre än den var under det kalla kriget. Dess östersjöflotta förlorade i praktiken sin aktionsförmåga under 1990-talet och har inte heller under 2000-talet förstärkts i någon nämnvärd grad. Även om Ryssland teoretiskt genom ett markangrepp skulle kunna bemäktiga sig de baltiska huvudstäderna på ett par dagar måste det hållas för osannolikt att man skulle binda upp en stor del av tillgängliga förband där. Man bör också hålla i minnet att närmare hälften av Rysslands utrikeshandel sker sjövägen, inräknat energiexporten till Tyskland genom gasledningen, och denna handel skulle naturligtvis avbrytas omedelbart vid ett krigsutbrott.
Riskbedömning
Om en militär konflikt ändå skulle bryta ut i vårt närområde, måste Sverige då dras in? Det skulle rimligtvis från rysk sida framstå som önskvärt att slippa avdela ytterligare stridskrafter för att ta och hålla svenskt territorium. Förutsatt att Sverige disponerar över tillräckliga militära resurser (vilket knappast är fallet idag) förefaller mycket tala för att i vart fall Rysslands förstahandsval skulle vara att lämna ett alliansfritt Sverige ifred. Om Sverige blir medlemmar i Nato ställer sig situationen däremot radikalt annorlunda. Vi vet med hundraprocentig säkerhet att om Sverige är Nato-medlem då ett sådant krigsfall inträffar kommer Sverige att bli indraget. Logiken säger alltså att risken för att Sverige ska dras in i ett krig är mindre om Sverige står utanför Nato och, måste det tilläggas, har ett någorlunda starkt försvar.
Konsekvenser av ett medlemskap

Det är inte troligt att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till att förhindra ett krig i närområdet. Natos militära förmåga skulle öka högst marginellt men från ett ryskt perspektiv skulle ett svenskt medlemskap innebära en höjning av den militära temperaturen i östersjöområdet, vilket per definition betyder att tröskeln för krigshandlingar sänks. Det bästa bidraget Sverige kan ge till att förhindra ett krigsutbrott i närområdet är nu liksom tidigare att hålla fast vid sin alliansfria linje.
Som Nato-medlem kan Sverige bli tvunget att delta i militära aktioner långt bort från vår del av världen. Sådana brukar huvudsakligen tjäna USA:s intressen men Nato-medlemmar har engagerats för att ge ökad legitimitet åt företagen. Invasionerna i Irak och Afghanistan ägde sålunda rum med stöd av Nato-medlemmar. Och om Turkiets äventyrliga agerande leder till militära motaktioner utgående från syriskt territorium kommer Nato inte att kunna stå overksamt. Vårt land har utsatts för terrorhandlingar som sannolikt haft samband med vårt deltagande i Natooperationer i Afghanistan och Libyen. Risken för flera terrordåd skulle rimligtvis öka om Sverige blev Nato-medlem.
Vad ger oss ett medlemskap och vad kostar det?
Natos skydd är inte mycket värt utan USA helhjärtade engagemang. USA:s president Donald Trump har dock uttalat sin tveksamhet till att Nato-avtalets femte artikel om gemensamt försvar skulle gälla villkorslöst. De europeiska medlemsländer som inte uppfyller rekommendationen att två procent av BNP ska gå till försvaret skulle inte förtjäna Natos stöd. Sverige lägger minst pengar på försvaret av alla länder runt Östersjön, endast 1,1 % av BNP. För Sveriges del betyder rekommendationen alltså att vi som Nato-medlem skulle behöva nästan fördubbla våra försvarsutgifter. Tillspetsat kan man säga att det enda Sverige med säkerhet erhåller som medlem i Nato är fullständig visshet om att landet kommer att dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och något Nato-land någonstans i världen. För detta betalar vi med en dramatisk ökning av försvarsutgifterna. Allt annat är spekulationer och kanske önsketänkande.
Slutsats
Om ett svenskt inträde i Nato, i tillägg till de andra nackdelar som det skulle medföra, även framtvingar en betydande ökning av försvarsutgifterna, är det då inte bättre att vi lägger dessa pengar på ett starkt försvar av ett fortsatt alliansfritt Sverige? Valet borde inte vara särskilt svårt. All eventuell osäkerhet om Sveriges agerande i en eventuell kris i närområdet undanröjs bäst genom att Sverige upprepar att dess säkerhetspolitiska linje ligger fast. Denna innebär sedan länge att Sverige med all kraft kommer att försvara sitt territorium och sitt oberoende. Något därutöver behövs inte.

Författaren är advokat.

måndag 23 april 2018

Kommentarer till ledarartikel i SvD med påståendet om att Löfvéns säkerhetspolitik är oförsvarlig!

Löfvéns säkerhetspolitik är oförsvarlig


Magnus Petersson, om att alliansfrihet inte är trovärdig utan ett starkt försvar.  

Utvecklingen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik över tid är ett perifert, underforskat och bortglömt tema, utträngt sedan länge från våra universitet och högskolor. Detta är unikt i ett internationellt perspektiv, okänt för de flesta och givetvis djupt tragiskt. Säkerhetsrådets initiativ att i en serie artiklar problematisera och diskutera de långa linjerna i svensk utrikes- och säkerhetspolitik är därför positivt. 

Ledare
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En informerad debatt även om dessa frågor är välbehövlig, inte minst i dessa tider då hoten tycks komma från alla håll samtidigt.
Sverige har lyckats hålla sig utanför krig i mer än två sekel, något som är unikt i ett internationellt perspektiv. Detta beror en hel del på tur, givetvis, men också på den förda utrikes- och säkerhetspolitiken.
“Turen" hänger samman med att stormakterna inte ansett sig ha ett starkt behov av svenskt territorium, för då skulle de ha dragit in Sverige vare sig vi ville det eller inte. “Skickligheten" har att göra med den förda politiken. Kärnan i Karl XIV Johans politik under första delen av 1800-talet var att etablera naturliga, försvarbara gränser (den skandinaviska halvön) och sträva efter att inte lägga sig i stormaktspolitiken.
Som Krister Wahlbäck påpekat utgick hans program från att Europas tvister rörde frågor som inte angick Sverige eller (underförstått) var alltför riskabla för Sverige att engagera sig i. Då man studerar modern svensk säkerhetspolitik är det lätt att se att Karl Johans politik pekar framåt.
Sverige har under de senaste två århundradena nästan helt konsekvent undvikit formella bindningar till stormakterna. Någon neutralitet i folkrättslig mening kunde visserligen inte upprätthållas under de två världskrigen, men Sverige drogs i alla fall inte in, vilket av regeringen ansågs vara det överordnade målet. 
Under det kalla kriget ansåg regeringen att det, trots alliansfriheten, skulle bli ännu svårare att hålla Sverige utanför ett eventuellt tredje världskrig, men att ett svenskt inträde i en militärallians (NATO) helt skulle omöjliggöra detta. Därför fortsatte man på den sedan länge inslagna vägen; alliansfrihet uppbackad av ett (jämfört med andra småstater) mycket starkt försvar, som skulle kunna göra så stort motstånd att till och med en stormakt skulle dra sig för att angripa Sverige om det inte var helt nödvändigt. 
Samtidigt räknade man kallt med att det låg i USA:s och västs intresse att inte låta svenskt territorium falla i ryssarnas händer, med andra ord militärt bistånd från väst om det värsta skulle ske.
Under denna 200-årsperiod har den svenska regeringen vid flera tillfällen erfarit riskerna med för starka bindningar till någon av de rivaliserande stormakterna och militärallianserna. Inför första världskriget medförde de starka – inte minst militära – bindningarna till Tyskland att trovärdigheten för den förda politiken ifrågasattes främst från Ryssland. 
Då hade Sveriges säkerhetspolitiska belägenhet i stigande grad bestämts av den för Sverige farliga kombinationen tyska förväntningar om, och ryska farhågor för, svensk uppslutning på Tysklands sida i kriget. Att inte skapa förväntningar om, eller farhågor för, att svenskt territorium ska användas som bas för angrepp på någon av stormakterna eller dess allierade kan med andra ord ses som den svenska säkerhetspolitikens röda tråd alltsedan Karl Johans dagar.
Hur trovärdig denna politik var utifrån Moskvas horisont kan dock diskuteras, särskilt under perioder av stark sovjetisk misstänksamhet som under Stalinepoken. Det man dock kan utgå från är att Sovjetunionen (och även nuvarande Ryssland) föredrar ett Sverige som inte är medlem av NATO framför ett Sverige som är det.
Det som skett efter det kalla krigets slut är emellertid att en rad av regeringar successivt har ändrat svensk säkerhetspolitik på ett sådant sätt att förväntningar från väst om, och farhågor från Ryssland för, att svenskt territorium kan komma att användas som bas för angrepp på Ryssland har ökat markant. 
Sveriges nära partnerskap med Nato sedan 1994, EU-medlemskap sedan 1995 och diverse militärpolitiska avtal med centrala västliga stormakter (bl a USA, Tyskland och Storbritannien) har ökat förväntningarna om svenskt deltagande på västsidan i ett eventuellt krig samtidigt som det har ökat farhågorna för just detta från rysk sida, utan att ge Sverige den trygghet som ett NATO-medlemskap skulle ha gjort.
Under samma period har en rad av regeringar vanskött försvarspolitiken och gjort sig av med landets jämförelsevis mycket starka försvar. Orealistiska hotanalyser och naiva uppfattningar om hjälp västerifrån har lett till en mycket sårbar basstruktur, en nedmontering av territorialförsvaret och ett samhälle utan någon vidare motståndskraft. Det som är kvar är ett visserligen högkvalitativt och professionellt, men mikroskopiskt, expeditionskårsförsvar som kan hålla ut i en vecka i en riktning på sin höjd. 
Dessutom utlovar regeringen att detta “försvar" generöst ska hjälpa alla EU:s medlemsländer, Island och Norge om dessa länder skulle utsättas för ett militärt angrepp.
Det går alltså med fog att hävda att det inte bara har förts en otraditionell utan också farlig säkerhetspolitik de senaste 20 åren. Alliansfrihet är inte trovärdig utan ett starkt försvar. Förväntningar om militärt bistånd västerifrån utan garantier om sådant bistånd är inte heller trovärdig säkerhetspolitik.
Nog är det besynnerligt att regeringen utlovar militär hjälp till andra utan att vara garanterad hjälp själv, 
* samtidigt som försvaret inte är i stånd att försvara rikets gränser.
* samtidigt som ett NATO-medlemskap helt utesluts.
Sverige är ju en välskött stat på många andra politikområden, så det är desto mer överraskande att just detta område – statens ansvar för att upprätthålla medborgarnas yttre säkerhet – inte sköts på ett trovärdigt sätt.
MAGNUS PETERSSON är professor och chef för center för transatlantiska studier och center för asiatiska säkerhetsstudier vid Institutt for forsvarsstudier i Oslo.
Kommentar:
Efter nyligen ha fyllt 70 (det nya 50) upplever jag allt oftare hur min ödmjuka hållning till välutbildade personer börjar "krackelera". Jag måste därför kommentera denna ledarartikel som försöker vara ett starkt argument för ett svenskt Nato-medlemsskap.
Låt mig börja med att våra regeringar under lång tid underlåtit att finansiera det svenska försvaret. De internationella insatserna som kostat både i pengar, människoliv och skadade har inte gjort den skillnad som påstås utan mer erbjudit en plats för våra politiker vid västmakternas bord. Löfvén verkar omedelbart fått smak för dessa och hans resande kan troligen bara överträffas av Carl Bildt.
Ett nationellt försvar bör (måste) utformas efter det presumtiva hot det kan möta. Att föra diskussioner om att det mikroskopiska och professionella försvaret bara kan stå emot ett anfall i en vecka är fullständigt meningslöst om inte hotbilden först dimensioneras. Om Sverige utsätts för ett massivt anfall med kärnvapen klarar eller klarade det svenska försvaret inte ens en dag.
Vad som kan dimensioneras, med vissa osäkerheter dock, är den militära förmåga som en angripare kan utnyttja för ett anfall mot Sverige. Ett stort massangrepp liknande de som utfördes under första och andra världskrigen, med långa förberedelser, är inte möjliga i dag. Den förmågan finns helt enkelt inte. 
Den förmåga som finns (i Ryssland) kan om politisk vilja föreligger användas för det vi en gång kallade för "strategiskt överfall" mot begränsade områden.
Det är riktigt att territorialförsvaret precis som totalförsvaret är nedlagt och vare sig Hemvärnsförband eller MSB kan fylla dessa funktioner.
Att försvara varje meter av sitt territorium i stället för att slå en angripare, var helst denne befinner sig, är en ganska modern tanke som mer och mer överges i takt med att rörligheten ökar för de flesta stridskrafter.
Vi måste omedelbart rätta till obalansen, betala hela försäkringspremien, gärna samarbeta med andra länder men utan att utlova stöd, vitt och brett i en vag förhoppning att andra skall återgälda detta. Den ömsesidiga förpliktelse som EU-medlemskapet innebär upplevs mycket tunt. Artikel 5 i Nato stadgan har heller inte prövats. Ett svenskt Nato-medlemskap innebär stora förpliktelser som alla förespråkare glömmer bort att nämna. Det finurligt framförhandlade "värdlandsavtalet" med Nato är utmärkt och innebär inga svenska förpliktelser. Att detta avtal ligger mer i Nato:s intresse vid ett eventuellt försvar av de baltiska länderna än vårt, betyder sannolikt att stödet kan påräknas vid en östersjökonflikt och innebär också ett stöd för det så underdimensionerade svenska nationella försvaret. 

Ansök snarast om ett svenskt Nato-medlemskap om vi önskar att höja sannolikheten för att snart vara i krig, (om eget eller andras territorium eller andras konflikter) i stället för att skapa ett nationellt försvar med förmåga att balansera de presumtiva angriparnas militära förmåga!

tisdag 27 mars 2018

Hur lågt skall beviskraven ligga i internationella konflikter? Är vi på väg mot ett nytt kallt krig?



Att den ryska staten skulle ligga bakom förgiftningsförsöket av den utväxlade dubbelagenten och hans dotter ligger nära till hands att tro.

Motivet att förrädare alltid skall få sitt straff oavsett var i världen man befinner sig är tydligt och ger en avskräckande signal till andra presumtiva avhoppare. Detta är också, inte enda gången, där avhoppare från öst plötsligt fått mycket dålig hälsa och avlidit.

Den bevisning som åberopas, att det binära giftet utvecklats i Ryssland utesluter inte att andra stater kan ha tillgång till giftet och är i juridisk mening inget bevis alls eftersom giftet varit (är) tillgängligt i flera länder, bl.a Sverige.














Om vi istället vänder på situationen och ställer oss frågan vilka motiv Storbritannien skulle ha för att utpeka Ryssland för gärningen och utlösa en mängd sanktioner mot detta land, modifieras motivbilden. Dessutom finns i detta traditionsrika land exempel på hur ledare som tappat i populäritet just skapat en kris som både enat nationen och ökat dennes popularitet. Jag tänker då bl.a på Margaret Thatchers agerande i Falklandskriget.
Argentinas agerande var visserligen av samma art, presidenten behövde öka sin popularitet genavs att framgångsrikt få ett slut på de långdragna förhandlingarna om Falklandsöarna med britterna. Men hur  de argentinska styrkorna genomförde ockupationen påminde mycket om hur britterna genom århundraden agerat i världen med den skillnaden att här gjordes det utan några förlorade liv. Den brittiska militära styrkan skickades hem, i businessclass, skulle jag tro.
Britterna återtog öarna och Thatcher proklamerade "violence must never gain" och ökade sin popularitet. Åtskilliga människoliv släcktes och änkor och barn betalade priset.

Anfallet på Irak, motiverades av att landet hade och tillverkade massförstörelsevapen, vilket de inte hade och åter offrades åtskilliga människoliv. Hela samhällsstrukturen förstördes och istället skapades Daesh, mfl, terroristorganisationer.

Den brittiska premiärministern, Theresa May har stor anledning att öka sin popularitet och just nu verkar hennes och hennes regerings agerande med utvisning av ryska diplomater få följare i hela västvärlden. Något som måste visa på hennes styrka och öka hennes popularitet.

Så till rättsläget. Någon teknisk bevisning föreligger inte. Här finns ingen "smoking gun", inga fingeravtryck eller DNA-spår som kan matchas med någon rysk medborgare.
Det ryska motivet att avskräcka framtida förrädare, och i en förlängning om, och när, sanktioner av detta slag införs, skulle innebära ytterligare skäl för att Ryssland framstår som offret och således, både ena det ryska folket och öka stödet för president Putin, kan inte utan teknisk bevisning, enligt vår nationella rättspraxis, fälla Ryssland.



Ibland och efter nyss fyllda 70 förskräcks jag allt oftare över den "inkompetens" eller möjligen det stora antalet "dolda agendor" som världen styrs med.

Och även om det är så att kampen om världsherraväldet inte längre står om erövrade territorier utan om erövrade marknadsandelar backas kampen upp av både konventionella militära styrkor, kärnvapen och otillbörliga påtryckningar.

Aldrig har jag stött den aningslösa pacifiströrelsen som tror att konflikter uppstår därför att stater har militär som kan försvara sina medborgare och som en sista utväg utgöra ett hinder mot angrepp. 
I stället måste konflikterna lösas på lägsta möjliga nivå och varje steg till att höja konfliktnivåer till varje pris undvikas.


torsdag 8 februari 2018

Hur beräknar Försvarsmakten sina kostnader


Att Försvarsmakten under lång tid använd sin produktion (utbildning av värnpliktig personal till att ingå i krigsförband) som en budgetregulator är väl känt.
Att detta är lika korkat som om Volvo slutade tillverka bilar när vinsterna uteblev, verkar få ha förstått.

Att den nya helikoptern (Hkp 14) som levererades tio år för sent därför att arbetsmiljön måste förbättras för sjukvårdspersonal som måste ha ståhöjd i kabinen, nu visar sig ha en flygtimkostnad på 200 000 Skr är löjligt.

Sannolikt har denna siffra kunnat uppnås genom att både fasta och rörliga kostnader slagits ihop. Om hela FMV helikopteravdelning, i alla fall de som sysslar med Hkp 14, löner resekostnader, mm, mm samt löner och andra förmåner på helikopterflottiljens teknikerpersonal, samt avskrivningar och dessutom verkliga (rörliga) driftkostnader på ca 20 000 Skr, adderats skulle man kunna komma upp i dessa siffror.

Att ställa (inte använda) dessa helikoptrar skulle innebära att de nio som används skulle få betydligt högre timkostnad då varje flygtimme skulle få bära hela den fasta kostnaden för alla 18 helikoptrarna.
















Använd därför helikoptrarna som det var avsett.  Börja med att skilja på rörliga och fasta kostnader och minska därefter administrationen på alla nivåer!

Och om detta är korrekt skulle alltså driftkostnaderna för 500 timmar i luften (motsvarar ungefär vad som erfordras för att hålla en hygglig kompetensnivå på två piloter) bli 100 miljoner.
En motor går ungefär 3500 tim innan den överses. En sådan översyn kostar några miljoner, låt säga 5 miljoner per motor. Då blir kostnaden för motorerna 2857 :- per timme. Rotor och rotorväxel är också tunga komponenter och jag bedömer kostnaden för översyn av dessa är 5000:- per timme. Nu återstår 192 143:- per timme som sannolikt bekostar avskrivning, personallöner, hangarhyror, FMV resor, mm, mm.

Men om man inte flyger med nio av de arton så kommer med detta sätt att räkna flygtimkostnaden för de återstående nio att bli 192 143 + 192 143 plus 7857:-. Å, ja visst glömde jag bränslekostnader (2500:-) och lite annat, men tänk själva ..... ett flygtimpris på 394 643:-

Om man bara räknat på rörliga kostnader och skyller på dyra reservdelar faller återigen ansvaret tillbaka på FMV som gjort upphandlingen, där man i så fall inte begärt några som helst leveransgarantier.

Ett tips är att fråga tyskarna eller finnarna som har samma helikopter vad de har för flygtimkostnader! Fråga också finnarna hur de kan klara sig utan ett FMV (Försvarets Materielverk)?

Tillägg 9/2

Som en jämförelse kostar Jas Gripen ca 40 000:- per flygtimme. Då ingår bränsle med 20-25%, systemunderhåll och reparationer med 60-70%, reservdelar och elektronik utgör resterande 10-15%.

Tillägg 11/2

Ett nytt ”svart hål” i försvarsekonomin kommer att öppnas från och med 2019, skriver SvD. Då ska en anslagskredit på sex miljarder kronor som Försvarets materielverk (FMV) utnyttjat i Riksgäldskontoret börja amorteras.
– FMV bär med sig en skuld som handlar om att industrin inte har direktfakturerat, utan arbetet har skett på löpande räkning, säger Allan Widman (L), ordförande i riksdagens försvarsutskott, till tidningen.Valutaförändringar, sämre köpkraft och ökande kostnader i materielprojekt urholkar redan försvarsmyndigheternas budgetar. Dessutom tillkommer alltså FMV:s anslagskredit.

Kommentar: Eftersom möjligheten att få fram sex miljarder på kort tid är omöjlig utan ekonomiskt tillskott eller avskrivning av Riksgälden, så försöker FMV att lösa problemet med amorteringen av anslagskrediten genom att lägga  denna "fasta" kostnad på driftkostnaden. Så åter till den viktiga och avgörande frågan. Varför lägga detta på driftkostnaderna. Och varför begriper inte chefer (och ekonomer) att man inte kan spara genom att inte använda materielen om man "bakat"  samman fasta kostnader i driftkostnaderna. 

Så istället för att avskeda chefer som vågar se verkligheten och påtala det, borde istället den bristande kompetensen inom den växande administrationen bli föremål för granskning. Något som borde leda till volymanpassning genom omplaceringar till bristbefattningar, avsked på grund av arbetsbrist och pensioneringar!

tisdag 2 januari 2018

Och hur blir det med den goda fortsättningen av året?

Ord som populism, bristande demokrati, patriarkatets makt och inte minst den kraftfulla reaktionen från, företrädesvis kvinnor, om otillbörliga sexuella beteenden, har präglat det gångna året.

Men mer oroväckande, farligare och sett till konsekvenserna är den ökande säkerhetspolitiska spänningen i världen.

Tidigare har jag försökt att peka på att den överhängande faktorn avseende förhållandet mellan världsaktörerna, USA, Kina, Ryssland, EU, Indien med flera, är kampen om marknadsandelarna i världsekonomin. I USA och flera andra länder har man tagit tillvara på möjligheten att låta tillverka sina produkter i länder där produktionen blir avsevärt mycket billigare. Dessa företag har gjort stora förtjänster medan de som tidigare arbetat i tillverkningsindustrin blivit arbetslösa, fått en onödig administrativ anställning eller levt på någon form av sociala bidrag.
Konsumtionen har däremot hållits hög vilket inneburit att främst USA:s skuldbörda till Kina vuxit till mycket höga nivåer.

Kanske är det så att den twittrande och av många så hårt kritiserade presidenten Trump vars politiska erfarenhet är låg medan hans kompetens som affärsman sägs vara hög, insett detta och försöker att vända på utvecklingen?

Terrorbalansen har varit fredsfrämjande!? 

Terrorbalans innebär att den som avfyrar sina vapen mot en annan stat som också har tillgång till "massförstörelsevapen" och har dessa så skyddade i silos, på ubåtar och i tunga bombflygplan i luften,  kan angriparen aldrig räkna med att slå ut så mycket (många) av dessa vapen att inte en vedergällning med de återstående vapnen blir förödande.

Den överenskommelse som kallas "Icke spridningsavtalet" som de flesta betydelsefulla länder har undertecknat syftar till att små länder med "tveksamma regimer" inte skall tillåtas att utveckla och inneha kärnvapen. Endast USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland tillåts att inneha kärnvapen enligt ickespridningsavtalet.

Tyvärr har spridningen av kärnvapen pågått trots detta avtal. Länder som Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea har trotsat förbudet. Möjligen kan det föreligga en forma av terrorbalans i mindre skala mellan Indien och Pakistan och Israel som aldrig erkänt sitt innehav av kärnvapen motiverar behovet med bevarandet av sin existens. I fallet Nordkorea föreligger inget presumtivt yttre hot men behovet att skapa en nationell stolthet och bevara ledarskapet är sannolikt motivet.

Förbud mot kärnvapen och fredspriset. 

Det finns ingen möjlighet att vare sig med logiska eller vetenskapliga metoder bevisa att terrorbalansen har varit fredsfrämjande. Möjligen kan man komma närmare det påståendet under Kubakrisen då J F Kennedy och Nikita Chrustjov prövade varandras styrka. Trots ett nedskjutet amerikanskt flygplan höll man sig ifrån avtryckaren och inledde förhandlingar. Taktiska kärnvapen i Turkiet växlades mot att missilerna på Kuba avlägsnades. Vad hade hänt om konflikten sakta eskalerat från nedskjutet flygplan till sänkt ryskt fartyg till ...

Att försöka förbjuda kärnvapnen leder inte till något gott. Det kommer istället att skapa oro, osäkerhet och ökad spänning. Tror man verkligen att utvecklingen går att backa. Att kunskapen och förmågan att tillverka kärnvapen skulle försvinna? Supermakterna, de med andraslagsförmåga, kommer aldrig att avveckla den förmågan!?
Om den svenska hållningen, utgående från Margot Wallström är exempel på feministisk utrikespolitik eller bara brist på insikt och kompetens, har vi problem. Har departementschefen lärt sig "härskartekniken" av Göran Persson, som hon revolterade emot eftersom tystnaden på UD är så fullständig?
Att USA och Nato till varje pris vill undvika en svensk ratificering av FN Konventionen om förbud mot kärnvapen är helt naturligt och visserligen skall förtäckta hot inte användas i diplomatin, men heller inte föras i massmedia.

Fredspriset har "förvisso" (för att citera Carl Bildt) tilldelats många som långt ifrån lyckats infria förväntningar på fredsfrämjande åtgärder, så möjligen ser den norska Nobelkommittén priset som en möjlighet att peka ut problemområden?

Värdlandsavtalet som Hultqvist mödosamt baxat i mål är en absolut nödvändighet för att skapa den avhållande tröskel mot angrepp som vi så aningslöst avvecklade med full kraft och försökte övertyga svenska folket att försvaret av Sverige började i Afghanistan!?


Alla vill vi fortsätta att leva i en fredlig värld som är fri från orättvisor, brott mot mänskligheten i alla former, förtryck och inte minst fattigdom och svält!

Det är orsakerna till allt elände som måste bekämpas,  inte verktygen som vi måste använda för att skydda oss mot konsekvenserna! 

Kommentarer och inlägg mottages tacksamt!

torsdag 2 november 2017

Och plötsligt var det både omsvängningen i migrationspolitiken och det vuxna uppträdandet som hade betydelse!

Det drar ihop sig för regeringspartierna ordentligt. Mp är ordentligt oense med S om migrationspolitiken och tycker att alla ensamkommande skall få stanna. Något som Löfvèn har svårt att godta. Ett nej är ett nej har han sagt och det måste gälla även i asylsammanhang.

Men mer häpnadsväckande är tvärvändningen hos medias representanter.
Först var det nej, nej och åter nej att återhämtningen av moderaternas opinionssiffror berodde på den nye partiledaren, sedan var det det och nu beror återhämtningen på omläggningen av politiken och då främst åtstramningen av migrationspolitiken.

Och det är klart, har man sin politiska skolning i fackföreningsrörelsen, som Statsminister Löfvén sa i sitt tal till studenterna i Uppsala, kan man inte gå med på att sänka lönerna för de enklaste jobben. Däremot har man inga som helst problem att låta fler och fler leva på andras skatter.


Stefan Löfven. Arkivbild. Vilhelm Stokstad/TT / TT NYHETSBYRÅN

söndag 29 oktober 2017

Märkliga förklaringar av moderaternas upphämtning i opinionsundersökningarna.

Efter att moderaterna gått upp med några procentenheter och åter tagit placeringen som Sveriges näst största parti har medias representanter många olika förklaringar till detta. Inledningsvis var det inte tal om att detta berodde på att en ny partiledare installerats. Ingen Kristersson-effekt alltså! I stället kunde detta möjligen bero på att partiet fått mer uppmärksamhet i media??

Möjligen har massmedia lite för stor uppfattning om sin betydelse.

I God Morgon Världen, Sveriges Radios uppskattade program om omvärldsläget, ansåg tvärtom panelen att uppgången var en Kristersson-effekt!

Slutsatsen av detta är således att väljarna, enligt dessa massmediarepresentanter, inte verkar bry sig ett skvatt om vilken politik partier och partiledare står för.

Det är ganska stora förändringar som klubbats under arbetsdagarna i Örebro som absolut måste ha betydelse för dessa opinionsmätningar!