torsdag 2 november 2017

Och plötsligt var det både omsvängningen i migrationspolitiken och det vuxna uppträdandet som hade betydelse!

Det drar ihop sig för regeringspartierna ordentligt. Mp är ordentligt oense med S om migrationspolitiken och tycker att alla ensamkommande skall få stanna. Något som Löfvèn har svårt att godta. Ett nej är ett nej har han sagt och det måste gälla även i asylsammanhang.

Men mer häpnadsväckande är tvärvändningen hos medias representanter.
Först var det nej, nej och åter nej att återhämtningen av moderaternas opinionssiffror berodde på den nye partiledaren, sedan var det det och nu beror återhämtningen på omläggningen av politiken och då främst åtstramningen av migrationspolitiken.

Och det är klart, har man sin politiska skolning i fackföreningsrörelsen, som Statsminister Löfvén sa i sitt tal till studenterna i Uppsala, kan man inte gå med på att sänka lönerna för de enklaste jobben. Däremot har man inga som helst problem att låta fler och fler leva på andras skatter.


Stefan Löfven. Arkivbild. Vilhelm Stokstad/TT / TT NYHETSBYRÅN

söndag 29 oktober 2017

Märkliga förklaringar av moderaternas upphämtning i opinionsundersökningarna.

Efter att moderaterna gått upp med några procentenheter och åter tagit placeringen som Sveriges näst största parti har medias representanter många olika förklaringar till detta. Inledningsvis var det inte tal om att detta berodde på att en ny partiledare installerats. Ingen Kristersson-effekt alltså! I stället kunde detta möjligen bero på att partiet fått mer uppmärksamhet i media??

Möjligen har massmedia lite för stor uppfattning om sin betydelse.

I God Morgon Världen, Sveriges Radios uppskattade program om omvärldsläget, ansåg tvärtom panelen att uppgången var en Kristersson-effekt!

Slutsatsen av detta är således att väljarna, enligt dessa massmediarepresentanter, inte verkar bry sig ett skvatt om vilken politik partier och partiledare står för.

Det är ganska stora förändringar som klubbats under arbetsdagarna i Örebro som absolut måste ha betydelse för dessa opinionsmätningar!



tisdag 24 oktober 2017

Åsiktsförtyckets konsekvenser

Detta inlägg har fått "ligga till sig" någon vecka och mycket har hänt sedan dess. Hur som helst finns det fortfarande anledning att tycka lite om saker och ting.


Vad kan vi lära av det tyska och österrikiska valet?

Att det alltid är folket (väljarna) som har rätt i en demokrati och oavsett hur mycket åsikter förtrycks, ignoreras eller stigmatiseras så kommer till sist folkets röst att göra sig hörd.
Men vad skall vi då tycka om åsikter som helt eller delvis vill avskaffa demokratiska värderingar? Historiska exempel finns och det mest extrema är Hitlers övertagande av makten i Tyskland. Men också senare exempel finns, Iran och Turkiet, är goda kandidater även om dessa länder i övrigt inte skall och kan jämföras i alla avseenden.
Att uttrycka åsikter som kritiserar demokratins förespråkare och demokratiska värderingar som rätten till åsikts-, religions-, och alla andra friheter tycker vi är självklart att försvara. Men när åsikterna är sådana att åsikterna inte bara kritiserar dessa fri-och rättigheter utan rent av vill avskaffa allt detta, är det då fortfarande rätt att försvara rätten att uttrycka dessa åsikter? Svaret måste bli ett ja. Gränsen, som naturligtvis måste finnas går istället mellan rätten att uttrycka åsikter och rätten att utföra dessa åsikter.


Medlemmars och väljares inflytande

Opinionsundersökningarna duggar tätt och oavsett att det resultatet på valdagen som är avgörande för maktfördelningen så lägger de politiska partierna ner både pengar, arbetstid och vikt vid dessa undersökningar. Och visst är det ett sätt att lyssna på opinionen. Men är det inte en liten skara i toppen på partierna som formulerar de politiska förslagen som sedan "provtrycks" genom opinionsundersökningarna. Borde inte möjligheterna för medlemmar och väljare bli bättre att föra fram politiska förslag än på partistämmor en gång om året?


Varför så många "stollar" i SD

Utan tvekan finns det många "stollar" som representerar SD. Undantag finns naturligtvis och i ett missnöjesparti (det enda i svensk politik) får man också dra på "svansen".
Fundera en sekund på vad som hade inträffat om du en dag, efter ett rätt hårt resonemang om problemen med vår migrationspolitik, med dina arbetskamrater på en fikarast, att du ställt upp som representant för SD i kommun, region och riksdagsvalet.
Med stor sannolikhet hade samtalet snabbt kommit in på ett annat ämne. Senare på eftermiddagen hade du blivit inkallad till chefen och när du kommit hem vågar du inte tala om för din familj vad du gjort. Tre dagar senare möts du vid hemkomsten av din fru som frågar om du är riktigt klok. Men försöker du, vi har ju båda samma syn på migrationspolitiken. Det  spelar ingen roll, vet du vad man har sagt om mig på jobbet?

Att vara funktionär i ett parti som utmanar etablissemanget har sitt pris. Och är detta ett bevis på yttrandefrihet? Åsiktsfrihet eller ett medvetet åsiktsförtryck? Är man främlingsfientligt eller rasist för att man anser det vara en tung belastning för ett land som Sverige med att ta emot så många människor med eller utan utbildning under så kort tid?
Det är alltså de som ifrågasatt rätten till åsikter, som ägnat sig åt stigmatisering av ett politiskt parti och dess företrädare,  som har ett tungt ansvar för att så många "stollar" finns som funktionärer i SD!  


Vad är moderat politik

Och vad kommer Allianspolitik att bli? De enklaste och mest sanna svaret är att läsa respektive partis partiprogram. Ett annat och kanske enklare  sätt att svara på frågan är att beskriva skillnaden mellan politik utformad av S, Mp och V och den som M, C, L och Kd, med visst stöd av SD kan innebära.

Inom området ekonomi utgör skillnaden tydligt hur Allianspartierna vill stimulera näringslivet och incitamenten att alla som kan, skall arbeta för att kunna försörja sig och sina familjer. Skattesänkningar på löner är ett tydligt sådant medel och devisen att det allt skall löna sig ekonomiskt att arbeta än att leva på olika former av bidrag.
Att det ur samhällsekonomisk synvinkel är skillnad på arbete inom den skattefinansierade samhällssektorn och utanför denna (främst exportindustrin) nämns inte. Att det dessutom kan innebära problem att låta äldre (efter pensionsåldern) fortsätta arbeta trots att deras prestationsförmåga, oavsett lång erfarenhet, nedgått väsentligt, måste beaktas men är också en känslig punkt. Eftersom den skattefinansierade sektorn inte på samma sätt värderar effektivitet, vinst och förlust, föreligger denna risk sannolikt inom detta område.




Migration

Att migrationsfrågan är den allra viktigaste frågan för de flesta väljarna har den nye partiledaren uttalat. Han har också kritiserat Decemberöverenskommelsen och den fortsatta nedrustningen av det militära försvaret.
Att de nya reglerna, den tillfälliga lagen som bland annat innebär tillfälliga uppehållstillstånd kan bli permanent genom en överenskommelse över blockgränsen verkar möjligt. Här kan Centerpartiets ställningstagande bli mycket intressant.
Att välfärdssystemet kan komma att "graderas" verkar Alliansen vara överens om och kan bli ytterst kontroversiellt men om den genomförs kan den både innebära en stark signal till EU:s länder som vägrar ta emot flyktingar och till ekonomiska flyktingar.
Konsekvensen att tillfälliga uppehållstillstånd i någon mån försvårar integration kan vara sant men skall vi inte se till hemländernas behov av befolkning om och när man lyckats bringa ordning i dessa länder.

Och varför handlar så mycket av innehållet i de politiska förslagen om att bekämpa och möjligen lindra symptomen istället för att komma tillrätta med orsakerna?







söndag 3 september 2017

En svensk ratificering av förbudet mot kärnvapen - blir ödesdigert för vår säkerhet!

Rädsla föds av okunskap! 

En gång i tiden trodde vi att en solförmörkelse var början på jordens undergång eller något ändå värre. Och naturligtvis skapade detta rädsla och skräck. Många var de, religionsförkunnare, trollkarlar och andra som tog tillfället i akt för att öka sin makt och inflytande. Nu vet vi bättre. 
Men fortfarande är många rädda för kärnkraft. Och visst finns det anledningar till oro men ett kärnkraftverk är långtifrån någon tickande vätebomb. Problemen skall i stället sökas vid uranbrytningen, bristande säkerhet som kan resultera i farliga utsläpp. Slutförvaring av använt bränsle är också ett problem. Å andra sidan är produktionen mycket ren och miljövänlig. 

Kärnvapen, förmågan att utveckla kedjereaktioner, innebar att sprängkraften i en enda "bomb" förstärktes i förhållande till trotyl (konventionella sprängmedel) oerhört. En kärnladdning på 1 kiloton motsvarar en sprängkraft på 1000 ton trotyl, en kärnladdning på 100 kiloton motsvarar en en sprängkraft på 100 000 ton trotyl. Den första bomben, Little boy som fälldes över Nagasaki hade en sprängkraft på 15 kiloton medan Fat boy som fälldes över Hiroshima hade en sprängkraft på ca 21 kiloton.

                       

Som framgår av tabellen har värmestrålningen störst räckvidd. Tryckvågen kan ofta ge större skador genom sekundär verkan, fallande träd, hus som rasar, och så vidare. Strålningen uppfattas i viss mån som överdriven men vare sig direkt exponering av Alfa, Beta eller Gamma-strålning har större skaderadie än värmestrålningen. 

En nukleär laddning skapar mest radioaktiva ämnen om den görs som markdetonation genom att den förorenar allt material som vid detonationen virvlas upp i atmosfären. En detonation i luften, hög eller låg sådan, ger störst effekt både av värmestrålningen men också genom en så kallar EMP-effekt som slår ut elektronik över ett mycket stort område. Vilken elektronik och hur stor radie i förhållande till laddningens storlek är oklart. 

Sedan USA skaffade sig kunskapen om dessa vapen och också använt dessa lyckades Sovjetunionen också skaffa sig dessa vapen. Hur denna kunskapsöverföring har diskuterats men att endast en stormakt skulle förfoga över detta "domedagsvapen" hade kunnat bli förödande oavsett vilken stat och regim det handlade om.

Terrorbalansen - avhållande 

Inledningsvis hade båda sidor endast bombflyg med långräckvidd som medel för att transportera dessa vapen. Snart utnyttjades Tysklands ingenjörer både i öst och väst att utveckla missiler som kunde bära kärnladdningar. Snart hade man interkontinentala robotar som kunde nå varandras territorium. Samtidigt utvecklades ubåtar som bar kärnvapenmissiler med lång räckvidd samtidigt som de interkontinentala robotarna skyddades i underjordiska silos. Nu hade USA och Sovjetunionen vardera tre olika system för anfall eller vedergällning av en nukleär attack. Oavsett om den ene skulle i ett första slags anfall avfyrade så många missiler som man kunnat mot så många mål som man kunde känna till så skulle en tillräcklig kapacitet finna kvar och kunna vedergälla med mycket kännbar verkan. Nu hade en så kallad terrorbalans uppstått. Många menar att denna balans har varit garanten för att undvika ett tredje världskrig och fortfarande fungerar. 
De "småkrig" som utbröt under kalla krigets dagar hade som regel en utpräglad öst, väst prägel men utkämpades alltid genom ombud. Ett sådant "småkrig" som utbröt någonstans och hade stöd från den ena sidan möttes ofta av ett motsvarande "småkrig" någon annan stans och stöttades av den andra sidan.

Saxat ut KKrVa all text med kursiv stil:

Det har skrivits många böcker om kärnvapen och deras roll. Det finns här inte plats för en ens tillnärmelsevis komplett analys (den intresserade kan exempelvis läsa François Géré och Lars Wedin, La politique, l’état et la guerre som kommer på Nuvis i höst).
Kärnvapen är ett politiskt vapen – det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. De verkar genom sin enorma förstöringspotential. ”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump utnyttjar detta – något som kallas brinkmanship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig; ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter. Att det är så visas av att ingen på allvar har diskuterat Putins kärnvapenhot mot bl a Danmark och de Baltiska staterna.
Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.
Denna återhållsamhet speglas inte minst i den konflikt mellan Kina och USA som utspelas i, framför allt, Sydkinesiska havet. Båda parter ”gestikulerar” men är samtidigt återhållsamma. Kina använder exempelvis företrädesvis sin kustbevakning och sin fiskeflotta (en sorts fiskande milis) i konfrontationerna med US Navy, vilket ger en lägre upptrappningsrisk än Navy mot Navy.

I en kärnvapenfri värld skulle dessa återhållande faktorer inte finnas. Precis som i upptakten till första världskriget skulle upptrappning mötas av upptrappning tills det totala kriget var verklighet – Clausewitz absoluta krig som ”för begreppet krig till dess yttersta gräns”. Ett konventionellt storkrig på exempelvis europeisk mark skulle få fruktansvärda följder.
Men, säger ”fredsivraren” det skulle (nog – vi kan ju inte veta) inte bli så utan världen skulle bli fredligare. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623–1662) diskuterade ett motsvarande problem nämligen gudstro och frälsning i det eviga livet. Om jag satsar på att Gud inte finns och det visar sig, efter ankomsten till andra sidan, att jag hade fel – Gud fanns – så har jag förlorat min frälsning. Men om jag satsar på att Gud finns så får jag alltid rätt: antingen finns han och jag når frälsningen men om så inte är fallet så gör det ju ingenting.
Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att alienera våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.
Kanske kan Världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav. Men dit är det just nu oändligt långt. 

Nedrustning och ickespridningsavtal 

Det är naturligtvis förfärligt att den värld vi lever i både måste ha poliser på gatan och krigsmakter för försvar. 
Alla försök till nedrustning har ibland resulterat, främst i mindre militärt alliansfria länder, medan större länder har sett behov att fortsatt ha kapacitet för att uppträda även utanför sitt lands gränser. 

Tyvärr har det välgörande, och i alla avseenden, förnuftiga ickespridningsavtalet överträtts vid ett flertal tillfällen. Ryssland var ett föredöme när Warszawapakten upplöstes genom att omedelbart ta kontroll över sina utplacerade kärnvapen medan både Frankrike och Storbritannien behöll sina vapen.

Möjligen kan anföras att varje nation har sin fulla rätt att försvara sig och att en "terrorbalans" skulle kunna uppstå även mellan mindre länder. Har konflikten mellan Indien och Pakistan lett till användning av kärnvapen eller har konflikten begränsats och manat till förhandlingar? Problemet med ett sådant resonemang är att svårigheten att kontrollera användningen ökar katastrofalt.


Förbud mot kärnvapen 


Det förbud mot kärnvapen som antogs av FN den 7 juli har vållat oro i Sverige. Nu synas den feministiska utrikespolitiken ordentligt. Hultqvist menar att en svensk ratificering äventyrar eller omöjliggör det värdlandsavtal med USA och NATO som Sverige så väl behöver och som hänvisas till i vår utrikesdeklaration.
De länder som skrivit på är Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato och inget har kärnvapen. 

Eftersom inget land med tillgång till kärnvapen, egna eller inom en militär allians har skrivit på avtalet kommer det inte heller att ha någon betydelse. Att Nordkorea skulle göra sig av med sina kärnvapen är uteslutet.

Wallström fördömer visserligen kärnvapensprängningen i Nordkorea men menar att USA och Trump trappar upp konflikten med sina hot medan Nordkorea kämpar för sin existens.  "
För Nordkorea är det här existentiellt, menar Wallström. De är konsekventa i att stärka sin kapacitet och sin förhandlingsposition." Uttalandet verkar ha redigerats i senare texter,  men vad munnen säger är det tänkta. Eller för att vara mera noga "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".  Nu skall fördragets text noga granskas och därefter skall Riksdagen ratificera detta vilket kommer att ålägga den svenska riksdagen ett stort ansvar.


Kärnvapenförbud - en höger vänster fråga - eller bara ren naivitet 

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.
En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud, som trätt i kraft, skulle sätta ett vapen i händerna på vänstern och den s k fredsrörelsen som – med viss formell rätt – skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.
Den s k fredsrörelsen skulle naturligtvis inte acceptera att Sverige byter ut samarbetspolitiken mot ett kraftigt upprustat nationellt försvar (om ett nationellt försvar över huvud taget vore möjligt).


Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium – d v s ett skyddat område där man bl a kan uppträda med fartyg beväpnade med långdistansroboten SS-N-27 Sizzler.
Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna. Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland – områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas – behöver inte utvecklas här; den är väl känd. Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato. Om Sverige skulle ratificera avtalet så riskerar två saker att inträffa:
§      Vårt samarbete med Nato/USA försvåras dels beroende på inrikespolitiska strider (se ovan) och dels eftersom vi har biträtt ett beslut som är ägnat att försvaga alliansens försvarsmöjligheter.
§       Vi öppnar för påtryckningar från Ryssland som en konsekvens av ovan.
Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot underbyggda av kärnvapen.
Konsekvensen blir att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.



Finansieringen av vårt nationella försvar

Gällande försvarsbeslut har det blivit mera regel än undantag att mål är alltför lågt satta men ändå underfinansierade. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med att besluta om att underfinansiering fortfarande skall gälla – om än i
mindre grad – men – också som vanligt – talade man bara i monetära termer. Vad är det man vill att försvaret inte skall göra?

Eftersom vår finansminister har annonserat att det finns 40 miljarder att spendera på reformer så kunde man tänkt sig att försvarsbeslutet 2015 skulle finansieras fullt ut. Det hade dessutom varit lämpligt att stärka detta beslut. Nu är signalen ”vi kan stärka försvaret men vi vill inte” – underförstått: ”vi blir räddade av USA/Nato”.
IT-skandalen visar att Rikets ledning inte fungerar. Mycket tyder på att Statsministern, mer eller mindre explicit, skickat signalen ”blanda inte in mig” till sin omgivning. Denna misstanke styrks av att han som en första åtgärd flyttade ut krisledningen från Statsrådsberedningen. 


Aktuella hot

Terrorismen är sannolikt det idag mest akuta säkerhetshotet. Inga åtgärder verkar dock vidtas beträffande hemvändande IS-krigare. Det finns inga inrikestrupper som skulle kunna hantera ett omfattande angrepp. Det finns ingen sjukvårdsberedskap värd namnet. En attack typ Bataclan 2015 med ett stort utfall av skottskadade människor kan inte hanteras.
Försörjningsberedskapen är låg, vilket tydligt visades när Kungl. Örlogsmannasällskapet hade en konferens om ämnet i juni i år.

Polisen kan inte hantera vardagssäkerheten i våra städer. Posten kan inte skicka brev. SJ kan inte köra tåg. Sveriges viktigaste hamn, Göteborg, är blockerad av en intern facklig strid sedan flera månader. Vår cyberberedskap är allmänt låg; trenden mot ett kontantfritt näringsliv leder till risk för ekonomisk totalkollaps.
Vår örlogsflotta har en medelålder av 28 år men, bortsett från två ubåtar, finns idag ingen plan för förnyelse.







måndag 28 augusti 2017

Anna Kinberg-Batra avgår - till sist och vad hände egentligen i regeringskansliet?

Anna Kinberg-Batra när hon var som bäst - var när hon annonserade sitt avsked!

Uppdaterad 1/9

Det kan tyckas vara hårt och hänsynslöst att fälla den moderata partiledaren på det sätt som gjordes men vilka medel återstår när denne hårdnackat gång på gång meddelar att hon känner stort stöd och tänker sitta kvar. Ett sådant beteende brukar kallas "brist på självinsikt" eller kanske till och med "bristande sjukdomsinsikt".


Hennes politiska gärning började med att hon på ett övertygande sätt påstod att "stockholmare är smartare än lantisar" och inte kunde man ana att det var ett skämtsamt sätt att uttrycka sig. Så nog kan hon vara övertygande i sitt sätt. Inte minst visade hon det i sitt avskedstal som var ett dramaturgiskt mästerstycke. Synd bara att alla hennes tidigare framträdanden helt saknade personlig övertygelse.

Valförlusten berodde, enligt mig och många fler, på Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal som tydligen blev en fullständig överraskning inte bara för de moderata väljarna utan även för den närmaste kretsen. Det är klart att ingen kunde förstå, eller borde man förstått, att den migrations-överenskommelse som man lät Miljöpartiet utforma skulle "stå ut" och locka inte bara asylsökande utan alla (så kallade ekonomiska flyktingar) som på olika sätt sökte ett bättre liv.
Med facit i handen klarar vi inte att integrera alla dessa människor i det svenska samhället. Inte ens Olof Palme som såg till att i grundlagen skriva in en passus om Sverige som ett multikulturellt land, hade kunnat ana vad som skulle hända tror jag.
Nu är vi där och nu måste vi alla hjälpas åt så gott vi kan med att lugna alla känslor som den allt hårdare polariseringen innebär.

Att avgå och utse gruppledaren till tillförordnad partiledare för att denne var en garant för fortsatt Reinfeldtspolitik kändes i förvirringen inte som en öppen och transparent handling. När hon sedan valdes fanns också bara en kandidat.

Hon hade ingen lätt uppgift men insåg inte detta förrän det var försent. Att låtsas om att Sd inte existerar går inte men på det sätt hon gjorde utspelet på, utan förankring och utan övertygelse var hopplöst redan på förhand.

Nu måste Moderaterna ta nya tag och snabbt få fram en ny partiledare. Odenberg är inte aktuell även om han själv vill. Kristersson och Svantesson är båda bra alternativ. Men varför får inte kandidaterna göra sina programförklaringar innan de väljs. Är det för att det strider mot elfte budordet, som lyder; "så har vi aldrig gjort förut" eller finns det andra dolda skäl? Ett öppet och transparent val ökar det så nödvändiga stöd som den nye (nya) partiledaren måste ha! Carl Bildt har fått stort stöd vid en opinionsundersökning och hans familjesituation verkar numera stabil. Han är säkerligen en partiledare som skulle kunna ena partiet och komma tillbaka till 30%. Han borde ha lite revanschlust och suger nog på detta. Kanske skulle han inte heller tveka att redan nu fälla regeringen, tillfället finns!


Vad hände egentligen på regeringskansliet?


I ett tidigare blogginlägg antydde jag att Löfvén blåljög oss alla rätt i ansiktet. Att ljuga innebär stora risker om sanningen kommer fram. Och den brukar alltid göra det, oavsett hemligstämplar eller hur bra man håller sig till sin version.



Nu händer saker och jag tror att både Lennartsson och Löfvén inte förstod innebörden av det som inträffade. Eller så ville man inte förstå. Under samma period inträffade den stora ökningen av migranter som vällde in i landet, vilket sannolikt tog upp mycket uppmärksamhet på statsrådsberedningen. Nu går också avsatte GD för Transportstyrelsen med uppgifter om att regeringen hade full insyn!
Hur som helst tror jag att om Alliansen vill, så har man tillräckligt på fötterna för att fälla statsministern. Men vill man, det är frågan! Vill man i stället mala ned Löfvén ordentligt med detta eftersom man inte verkar vilja överta regeringsansvaret. Eller är man rädd för ett extraval? Ett extraval beslutas i så fall av den sittande regeringen. Skulle inte Carl Bildt vara den som skulle vilja hålla i yxan? Nu var han inte det. Och nog måste man ha förståelse för att en 68-åring, trots populäritet, måste inse att han är passé. Han motiverar sitt beslut att inte ställa upp med att han inte ägnat sig åt partipolitik de senaste tio åren!

fredag 11 augusti 2017

Blir det krig nu?


 

En eskalering av retoriken är inte något som på något vis kan minska spänningarna och sänka risken för väpnad konflikt mellan Nordkorea och USA.

I krig och väpnade konflikter finns inga vinnare. Redan nu sjunker börskurserna i Asien kraftigt. Oavsett med vilka "kirurgiska" militära operationer som används kommer människoliv och infrastruktur att offras.

XI Jinping har uttalat att om Nordkorea anfaller först så skall Kina förhålla sig neutrala men om USA anfaller först skall Kina förhindra detta.



Kanske har Rice rätt när hon säger -"lägg ner, säkerställ istället att eventuella robotar som skjuts mot Guam eller andra platser kan skjutas ned"!

Möjligen är den kinesiska tystnaden ett tecken på att denna retoriska konflikt utnyttjas för att de kinesiska konstgjorda öarna som utökar det kinesiska territoriet på bekostnad av Japan, skall hamna i skymundan?





Nej, jag tror att insatserna är alldeles för höga för någon att starta  ett krig, oavsett hur "kirurgiskt" det kan vara. Hursomhelst hoppas jag detta!

Högst intressant, och kanske farligast, är att en nedskjutning av nordkoreanska robotar som är avsedda att landa på internationellt vatten nära Guam, betraktas som en krigshandling!?

torsdag 10 augusti 2017

Skjut inte budbäraren ----- om inte budbäraren också utformat budskapet!

Trots att moderaternas partiledare lyckats samla Alliansen till ett gemensamt angrepp på regeringen och lyckats få två statsråd utbytta fortsätter raset för partiet.
Var detta ytterligare ett tecken på svagt ledarskap från Kinberg-Batra? Nu går moderaterna vidare med ytterligare KU-anmälningar. Men varför inte gå på Löfvén direkt?

Nu återstår endast två alternativ för Moderata samlingspartiet. Det ena är att snabbt byta partiledare, bli tydligt och det andra är att försöka samla alla krafter bakom henne och riskera ett fullständigt valnederlag. Detta är ingalunda ett val mellan pest eller kolera. Nej det tycks handla om personlig prestige och rädsla att hamna på fel sida i den "palatsrevolution" som någon kanske kallar det.














Om partiledningen, vilken också kan behöva förnyas, avsätter Anna Kinnberg-Batra blir Elizabeth Svantesson som förste vice partiledare, ny tillförordnad partiledare fram till partistämman i höst då en ny partiledare kan väljas. Det kan tyckas ont om tid med hänsyn till kommande val, men att inte ändra "uppställningen" kan visserligen tyckas vara konservativt men alldeles för många i den nuvarande "laguppställningen" kan omöjligen tvätta av sig "Öppna era hjärtan-stämpeln" vilket med största sannolikhet leder till den största valförlusten någonsin.

Om partiledningen omstruktureras så nära ett val föreligger en mängd svårigheter och risker. Å andra sidan kan en lång utdragen valrörelse trötta ut väljarna och budskapet går inte fram.

                  Moderata samlingspartiets valmanifest

Dagens väljare, förutom de ca 20%, som skulle rösta på Socialdemokraterna, även om Musse Pigg var deras partiledare, (sagt av S-märkt journalist) ser mindre på partibeteckning utan mer på politiskt program.

Därför måste det valmanifest som innebär att Sverige kan få en ny regering vara tydligt och endast omfatta några få enkla punkter.
  • Sverige skall även i framtiden uppfylla konventionen om mänskliga rättigheter avseende asyl. Detta innebär att den som har asylskäl skall få möjlighet att stanna i landet under den tid som asylskälen har giltighet. Vi skall vare sig genomföra en "brain drain" av dessa länder som så väl behöver dessa för att återuppbygga länderna, eller vara ett land tar hand om alla de fattiga, sjuka eller på annat sätt oförmögna att försörja sig och som deras hemländer lämnat åt sitt öde. De som har asylskäl, skall inte med automatik omfattas av hela det svenska välfärdssystemet. En harmonisering av de europeiska villkoren måste utformas. Ett avslag på asylansökan skall ha en preskriptionstid på minst tio år. Sverige skall inte framstå som ett "paradis" för migranter utan asylskäl. Förutsättningarna för arbetskraftsinvandring skall däremot förenklas.
  • Den svenska välfärden skapas genom att så många som möjligt bidrar med arbete som innebär produktion av varor och tjänster som efterfrågas, företrädesvis i utlandet. Därför skall svenskt näringsliv stimuleras. Administrationens storlek inom den offentliga sektorn skall alltid vara föremål för prövning.
  • Sverige skall fortsätta att vara alliansfritt. Detta innebär inte, att samarbete med i första hand våra Nordiska grannländer skall kunna göras. Genom vår alliansfrihet, som vi med trovärdighet, med militära medel, skall kunna hävda, utgör vårt land en stabiliserande faktor i Norra Europa.
  • I möjligaste mån skall skattetrycket minskas. Detta stimulerar till arbete och konsumtion. Det skall alltid löna sig att arbeta! Höjda skatter på främst arbete innebär ofta minskade skatteintäkter.
  • Det svenska utbildningssystemet skall förbereda eleverna för yrkeslivet. Det är lika viktigt att begåvade elever stimuleras som att elever som har svårigheter med teoretiska studier också stöds. Det finns många anledningar till varför elever inte kan tillgodogöra sig utbildningen. Detta kan bero på allt från lärare, direkt olämpliga som pedagoger, skoltrötthet, omognad, koncentrationssvårigheter, sociala missförhållanden, mm, är hinder för en bra utbildning. Några av dessa problem kan lösas med att möjligheterna till "vuxenstudier" blir bättre.    

Det finns naturligtvis anledning att "fila" på alla dessa formuleringar men i all hast ser jag att detta är huvudspåren.