onsdag 31 december 2008

Rätt till arbete upp till 72 års ålder!

Ett alldeles utmärkt diskussionsinlägg är förslaget av Maria Larsson att alla skall ha rätt att arbeta upp till 72 års ålder och att ha rätt till deltid efter 61 års ålder.

Men man kan lätt få intrycket att det bara handlar om arbetstagarens rätt och inte arbetsgivarens behov.

Om det är så att en 72 årig Volvo-arbetare gör ett lika bra jobb vid monteringsbandet som en 28 åring är det inget problem.

Men ofta är det så att arbetsgivaren tvingas anpassa både arbetsplats och uppgifter till de speciella behov den äldre personen har. Och detta kan inträffa långt före dagens pensionsålder.

Rätt till fortsatt anställning upp till 72 år kommer med största sannolikhet att innebära en förgubbning (och förgummning) särskilt inom den offentliga sektorn med gigantiska fördyringar som resultat av minskad effektivitet. Möjligheter till minskad arbetstid efter 61 års ålder kan däremot få gynnsamma effekter om den används rätt.

Att den som arbetar till 72 års ålder kommer att höja sin pension och att den som minskar sin arbetstid efter 61 års ålder sänker pension är självklart.

Carlsson tycker: Rätt till fortsatt anställning upp till 72 års ålder och rätt till deltid efter 61 år, skall vara en möjlighet där både arbetsgivare och arbetstagare måste vara överens.

lördag 27 december 2008

Kvinnor i Försvarsmakten - ett misslyckande?

Sedan möjligheten öppnades för kvinnor att bli yrkesofficerare har det varit en stark målsättning att öka antalet kvinnor i Försvarsmakten.
Om andelen är under en viss procentenhet är det ett misslyckande menar man. Men hur stor skall andelen vara? Skall andelen vara 50% (eller 52% eftersom det finns lite fler kvinnor i samhället)för att rekryteringen skall vara lyckad?

Är inte lämplighet en urvalsgrund längre? I ett annat sammanhang kan det knappast vara en bra rekrytering att ha 50% kvinnor som spermadonatorer!

Med det menar jag inte att kvinnor kan ha en plats i Försvarsmakten och dessutom göra ett bättre jobb än många män. Men utgångspunkten för resonemanget är fel.

Vid ett tillfälle var det aktuellt att jag skulle få en kvinnlig officer som medarbetare. Hon var full av kvinnliga attribut med långt blont hår men jag visste också att hon glidit in på sin officerskarriär genom att utnyttja sin kvinnlighet. Jag hade tre manliga militära och två kvinnliga civila medarbetare. Jag funderade länge på hur detta skulle gå. Efter lite funderande knäppte det till och plötsligt såg jag allting klart och tydligt. Varje person måste betraktas utifrån de individuella egenskaper den har utan hänsyn till könstillhörighet. Och visst finns det kvinnor med mer "manliga" egenskaper än de som vissa män besitter och tvärtom.

Hur gick det då? Det blev inget av med anställningen - inte beroende på att kvinnligheten inte skulle gå att använda för fortsatt karriär utan av helt andra orsaker.

Det är inte svårt att förstå att chefer som hela tiden känner ett tryck på att öka rekryteringen av kvinnor har svårigheter med objektiva bedömningar och att det därför kan bli en "kvotering" av kvinnor. En situation som kommer att vara en nackdel för dessa kvinnor och som de kommer att få slåss mot under hela sin karriär.

Carlsson tycker; att varje individs lämplighet skall utgöra grund för rekrytering i samhället. Låt kvinnor få vara kvinnor och män få vara vara män med allt vad det innebär, inte minst för samhällets fortlevnad!

onsdag 24 december 2008

Vilka är välutbildade

I Sverige talar vi om högutbildade och lågutbildade. Och visst finns det en känsla av att de lågutbildade betraktas som sämre och mindre värda. En byggarbetare eller gruvarbetare tillhör gruppen lågutbildade, tror jag, men är långt ifrån lågavlönade. Särskilt inte om vi ser på livslönen. Är vi inte som människor lika mycket värda? Hur skall vi lära oss att skilja på lika värde som människor och samtidigt tillåta oss att vara olika. Är det avundsjukan som är drivkraften bakom allt?

Under många år har den politiska ledningen bekämpat denna situation genom att benämna fler och fler utbildningar för högskoleutbildningar. Kan det vara så att man på detta sätt tror sig kunna minska andelen lågutbildade.

Om man tror att man höjt bildningsnivån genom att byta benämningar på utbildningsnivåerna men inte höjt kvalitén gör man sig skyldig till ett grovt självbedrägeri.

När man nu kräver kompetenshöjning och vidareutbildning för arbetslösa måste detta hanteras mycket varsamt så att inte dessa "höjda" (ofta teoretiska) kompetenser som inte är efterfrågade leder till att administrationen blir större.

Jag njöt nyligen av att höra en ung läkare förklara att hon aldrig under sin tid som läkare skulle kunna få den kunskap och erfarenhet som en sjuksköterska får. Den unga läkaren förklarade att hon inte skulle kunna ersätta sjuksköterskan lika lite som sjuksköterskan skulle kunna ersätta henne som läkare.

Varför förstår vi inte behovet av att vi måste kunna komplettera istället för att vi skall konkurera med varandra.

Carlsson tycker att vi skall använda uttrycket välutbildad inom ett visst kompetensområde istället för låg- och högutbildad.

måndag 17 november 2008

Vicekorpralens renässans

Mycket försiktigt har man återinfört underofficersrollen i det svenska försvaret. Visserligen kommer dessa befäl att benämnas specialistofficerare eller med engelsk förkortning OR (other ranks). Lite lustigt är att vicekorpralsgraden som togs bort i samband med införandet av NBO nu införs den igen.

Förutsättningarna för en behövlig devalvering av det militära tjänstegradssystemet finns nu!?

Utan stora presskonferenser och utan att avgående informationsdirektören Staffan Dopping fått arrangera några pressträffar har man insett värdet av kontinuitet och kvalitet utanför den akademiska världen.
Nu kan man i det svenska försvaret vara menig soldat, menig första klass, vicekorpral, korpral, sergeant, förste sergeant, fanjunkare, förvaltare och regementsförvaltare.
Fanjunkaren har högre tjänsteställning än fänriken och förvaltaren har högre tjänsteställning än löjtnanten medan regementsförvaltaren har högre tjänsteställning än majoren.

Det mest intressanta är ändå skrivningen att befordran endast kan ske om en befattning är ledig.

Vem bestämmer då om antalet befattningar?

Och kommer detta, att en befattning måste vara ledig för att befordran skall kunna ske, gälla även för kaptener, majorer, överstelöjtnanter, överstar, briggadgeneraler, generalmajorer, generallöjtnanter och generaler och dess motsvarigheter inom flottan?

söndag 9 november 2008

Kommer våra yrkessoldater få tillräcklig utbildning?

Vem skulle kunna tänka sig en värnpliktig soldat med tre månaders utbildning som förare i ett av våra JAS 39 flygplan?

Inte det! Men hur kan vi acceptera att vi låter unga män och kvinnor med några månaders utbildning uppträda i befattningar som är mycket svårare?

Låt oss göra en jämförelse i dagens system.

JAS piloten har lång utbildning särskilt anpassad till uppgiften. Piloten är utvald efter omfattande tester.
Miljön är utformad för att passa människan. Hela tiden får piloten omvärldsinformation anpassad till uppgiften. Uppdraget kan förberedas och varaktigheten är kort och inför nästa uppdrag kan återhämtning göras i en lämplig miljö.
Om JAS piloten misslyckas i sitt uppdrag förloras oftast stor försvarseffekt.

Värdet av pilotens liv anser vi, i vår västerländska moraluppfattning var värt vad ett människoliv är värt!

Skyttesoldatens utbildning är ofta kort och sällan anpassad till den specifika uppgiften. Soldaten har inte varit utsatt för någon mer omfattande urvalsprocess och lämplighetstest. Miljön är inte anpassad. I den mån det är möjligt gör motståndaren vad den kan för att försämra miljön. Helt beroende på sin närmaste chef, kommunikationsmöjligheter, högre nivåers förmåga ges som regel ofullständig omvärldsinformation. Möjligheterna till förberedekser varierar, varaktigheten är ofta lång och möjligheter till återhämtning är oftast obefintlig.
Om skyttesoldaten misslyckas i sitt uppdrag förloras oftast liten försvarseffekt.

Värdet av skyttesoldatens liv, anser vi, i vår västerländska moraluppfattning vara lika mycket värt som JAS pilotens.

Jämförelsen är gjord i perspektivet att vi nu är på väg att inte längre (i fredstid) utbilda värnpliktiga. Förutsättningarna finns nu att utbilda soldater till en nivå som skulle kunna motsvara JAS-pilotens.

Problemet är att få våra administrativa karriärofficerare att inse behoven.

fredag 7 november 2008

Äntligen ett uppvaknande!

Kanske kan ett visst mått av ödmjukhet vara passande även för bloggare som tycker. Men efter att ha läst artikeln med rubriken "Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar" känns det som om min blogg med rubriken "Att ha rätt är ingen merit" känns mer passande än på länge. Mats Alvesson och Karl Ydén skriver;

"Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar"
Ny doktorsavhandling avslöjar att svenska officerare sällan sysslar med kärnverksamheten: Försvarsmakten är inget rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt.
Försvarsmakten fungerar i dag mer som ett gigantiskt karriärsystem för officerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Endast en mindre del av våra 10 000 yrkesofficerare arbetar konkret med soldatutbildning. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och andra belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet. Samtidigt satsar Försvarsmakten stora resurser på en tjusig fasad med exempelvis Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade reklamkampanjer, genusforskning och logotypbyten. Det skriver professor Mats Alvesson, organisationsforskare vid Lunds universitet, och Karl Ydén, som i dag försvarar doktorsavhandlingen "Kriget och karriärsystemet" vid Göteborgs universitet.

I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften. Normalt antas att organisationer i huvudsak styrs av de uppgifter de finns till för. Högskolan antas kvalificera befolkningen, kriminalvården antas rehabilitera kriminella, och Försvarsmakten antas styras av uppgiften att försvara Sverige och genomföra internationella insatser. Men formella mål har inte alltid så stor betydelse för organisationer som man kan tro. Inte sällan väger andra intressen väl så tungt. Högskolan handlar till exempel mindre om kvalificering och mera om exempelvis regional- och arbetsmarknadspolitik samt statusjakt för vissa yrkesgrupper. Målförskjutning är vanlig särskilt om officiella mål är komplexa samt om utvärdering av dem är svår eller att lätt att undvika. Särintressen kan då lättare ta överhanden och verksamheten snedstyrs, inte sällan bakom en legitim "fasad" av certifieringar och imagekoncept som signalerar effektivitet och kvalitet.

Inom svensk offentlig sektor utgör Försvarsmakten ett tydligt exempel på målförskjutning. Försvarsmakten fungerar mer som ett gigantiskt karriärsystem för yrkesofficerskåren än som ett rationellt instrument för militära insatser i Sverige och internationellt. Befordran och byte av befattningar är för yrkesofficerare det säkraste sättet att få högre lön, och de befordras, vidareutbildas och byter arbetsuppgifter därför så ofta att de sällan hinner utveckla något djupare kunnande: "Man måste välja mellan karriär och kunskap", som en intervjuad officer uttrycker det.

I Karl Ydéns avhandling "'Kriget och karriärsystemet", som försvaras i dag vid Göteborgs universitet, visas hur Försvarsmaktens verksamhet underordnas karriärsystemets logik. En överstelöjtnant i armén citeras: "Det uppfattas viktigare att ha en process där det tar över tjugo år att vaska fram en chef, än att organisationen som helhet mår bra, och att vi kan producera det vi är satta att producera."

Resultat av karriärfokuseringen syns på flera plan. Vid enheter som utbildar soldater är det påfallande ofta brist på officerare, för den enda vägen till bättre lön går via befordran in till skrivborden i den militäradministrativa apparaten. Endast en minoritet av officerare arbetar konkret med soldatutbildning. Försvarsmakten har svårt att mobilisera en enda insatsklar bataljon med tillräcklig kvalitet medan tusentals officerare är sysselsatta i administrativt arbete, som de dessutom ofta saknar relevant kvalificerad utbildning för. Sverige har mer än dubbelt så stor andel officerare i högre grader som våra grannar Finland och Danmark. Officerskårens möjligheter till avlönad vidareutbildning, karriär, status och belöningar väger tyngre än Försvarsmaktens mål och effektivitet.

Ett trögrörligt och strömlinjeformat militärt karriärsystem har skapat en skyddad intern arbetsmarknad för yrkesofficerare i högre grader, i stället för att belöna officerare som satsat på att utveckla ett gediget militärt yrkeskunnande. Officerares snabba gästspel på en lång rad karriärbefattningar resulterar i breda, men ytliga, kunskaper. De som utvecklar expertis och verkligen lär sig något ordentligt får ofta offra sin karriär. Som en överste uttrycker det: "Det är en fixering vid karriär. Du får ett karriärsystem som kräver att du snurrar runt på kortast möjliga tid."

Problem med otillräcklig sakkompetens och bristande kontinuitet drabbar såväl effektivitet som kvalitet. Detta är omvittnat såväl inom Högkvarteret och regementen som inom utlandsstyrkan: "Hade man valt att sätta förbandet i centrum, att det var det viktigaste, då hade man löst det här på ett annat sätt. Men det har man inte gjort, och naturligtvis är det förödande." (Överste av 1. graden).

Trots att det är femton år sedan dåvarande överbefälhavare deklarerade att internationell tjänstgöring skulle vara en avgörande karriärmerit utgör den fortfarande inget krav för befordran. Och trots att dagens ÖB säger sig ha för många skrivbordsofficerare och för få truppofficerare fortsätter det militära karriärsystemet att premiera inrikes administrativa uppgifter högre än soldatutbildning och internationell tjänstgöring.

I ovan nämnda avhandling visas att, trots en lång tids kritik och försäkranden om att förändringar är på väg, Försvarsmakten fortfarande domineras av karriärklättrande och titelinflation. Över tio års återkommande försäkringar om att problemen är på väg att åtgärdas kan knappast längre tas till intäkt för att särskilt mycket sker. Karriärsystemet är fortfarande uppbyggt kring täta byten av arbetsuppgifter, återkommande befordringar och kostsam ständig vidareutbildning. Intresset för själva syftet med verksamheten är ibland måttligt, enligt en regementschef: "Vi utbildar ju här och våra förband har faktiskt ganska höga krav på beredskap och krigsduglighet. Och det är aldrig någon som - jag tycker att man från Operativa insatsledningen, till exempel, borde vara litet intresserad av produkten - själva slutprodukten. Den är det ingen som kontrollerar, vilket ju är rätt märkligt. Vad vart det för pengarna nu då?"

Många officerare vittnar om bristande kontinuitet och kompetens i lednings- och stödfunktioner när de tjänstgör utomlands. De faktiska, internationella insatserna sysselsätter några hundratal av Försvarsmaktens 10 000 yrkesofficerare - långt mindre än den stora administrativa apparaten för intern vidareutbildning, förvaltning och karriärplanering. Mindre än 4 procent av de svenska yrkesofficerarna tjänstgör i dag i insatser utomlands, och endast en mindre del av försvarsbudgeten går till internationella insatser.

Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, "Mission impossible"-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam "värdegrundsundersökning" för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad ("Tomhetens triumf") närmast parodieras i Försvarsmakten.

Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor - och delar av den privata också för den delen - där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser.
MATS ALVESSON
KARL YDÉN

Varför blev det så här? Mitt tyckande svar är enkelt! Försvarsmaktens ledning bugade och tackade med stöd av fackföreningarna när NBO (Ny Befäls Ordning) infördes.
Ett av många socialpolitiska jämlikhetsexperiment.
Ett system där alla de tre befälskårerna skulle bli en. Alla skulle också tituleras officerare. En "demokratisering" av Försvarsmakten skulle genomföras. Lite lustigt är att i samma veva började alla sjuksköterskor som anställdes i Försvarmakten att tituleras översköterska.
Men i NBO fanns också skrivet att behovet skulle styra vidareutbildning och befordran. Något som man aldrig brytt sig om att tillämpa! Samtidigt höjdes kraven på antagning till "yrkes" officersutbildningen. Nu jämställdes den i stort sett med de tidigare kraven för officersutbildning.

Följden blev att alla unga yrkesofficerare förväntade sig en officerskarriär av den gamla modellen medan behovet var att fylla tomrummet efter både underbefäl (plutonsofficerare), underofficerare (kompaniofficerare) och officerare (regementsofficerare).
Tidigare hade också pensionåldern höjts med tio år för huvuddelen av personalen.

Efter alla förbandsnedläggningar och personalreduceringar (huvudsakligen av yngre lägre officerare som ej valt att lämna hemorten) förändrades inte volymen av vidareutbildning. Man antog kanske att behovet av behovsstyrning skulle jämnas ut med avgångar?? Eller antog man inte alls utan var ängslig för att det egna lärarjobbet i Stockholm skulle försvinna?

Och berget av karriärsugna officerare utan egentliga uppgifter växte till gigantiska proportioner.

Det måste anses vara en gigantisk bedrift att kunna skapa en sådan administration som utan större besvär lyckats svälja alla dessa karriärofficerare.

Jag mötte vid ett tillfälle en kurskamrat från aspirantskolan i en hiss i högkvarteret. Efter sedvanliga hälsningsceremonier där det naturligtvis ingick att fråga vilken befattning respektive innehade fick jag omedelbart följande kommentar; är du fortfarande kvar på det jobbet. Eftersom jag med stolthet kan säga att jag förutom några korta avbrott med bl. a. utlandstjänst bara har haft två jobb i Försvarsmakten och dessutom anser att jag gjort nytta inom båda, tog jag kommentaren lite som en förolämpning och svarade snabbt; Ja, har du lärt dig något jobb ordentligt?

Några ljusglimtar har det funnits då och då. Vid avtackning av en officer säger stabschefen, en general, - "Jag kommer ihåg första året du var här. Då frågade jag dig ibland om saker men fick alltid svaret, jag är ny här så jag kan inte svara säkert. Efter ett år träffades vi igen och jag hade en ny fråga. När Du svarade att du var ny här, sa jag till dig, du har ju varit här ett helt år. Då svarade du, jag är ganska ny här och nu är du på väg att sluta"! Ja, så har det fortsatt och nu skriver försvarsministern att vi inte kan försvara vårt land!??
Dags att vakna!!

torsdag 23 oktober 2008

Rättvisa - för vem?

Det är mycket intressant att lyssna på våra politikers argument. Alla slåss för att "deras" grupp skall få fördelar på "andras bekostnad". Miljöpartiet utgör möjligen ett undantag eftersom man vill att vi alla skall återgå till den tid då hela landet levde på jordbruk och i huvudsak var självförsörjande. Ett av många problem i deras tänkande är att man inte tagit hänsyn till ett lågintensivt jordbruks koldioxid utsläpp.

Men hur skall vi klara välfärden. Hur skall alla pensionärer kunna försörjas om inte vi arbetar och producerar varor och tjänster. Varor och tjänster där det finns en efterfrågan som innebär att dessa konsumeras och behövs.

Att sänka skatten för de som arbetar är ett sätt att stimulera till arbete som dessutom kan vara "vitt".

Att detta upplevs orättvist av pensionärer och bidragstagare kanske bara beror på att regeringen använt fel väg att stimulera arbete. Naturligtvis borde man ha infört ett arbetsbidrag istället!?

måndag 13 oktober 2008

Utan sin militära styrka är USA bara ett land där man bygger dåliga bilar och där bildningsnivån är låg!

Efter kraftfulla åtgärder vänder Europas börser. Kanske betyder det att botten är nådd!
Det har diskuterats livligt huruvida Island som nation kan gå i konkurs. En analytiker svarade att inget land hade någonsin försatts i konkurs men att det i dag finns två länder som definitivt är konkursmässiga. Det är Island och USA.

För några år sedan vandrade jag genom ett varuhus "WallMarkt" i Kansas. Det var kanske tusen meter långt och mer än hundra meter brett. Där vandrade överviktiga amerikaner omkring. Några som var särskilt överviktiga åkte omkring på små bilar. I varuhuset fanns allt att köpa. Men på i stor sett varje pryl satt en lapp där det stod "made in China".

Nu kommer USA sannolikt att förlora sin världsekonomiska hegenomi och med det också mycket av sitt världpolitiska inflytande. Men är det en förändring till det bättre eller kommer det minskade inflytandet av världens största demokrati att göra vår värld sämre att leva i?

Det amerikanska president valet närmar sig och om den personen skulle fortsätta att vara världens mäktigaste man skulle jag också, i sann demokratisk ordning, vilja delta i det amerikanska presidentvalet.

Kanske beror det på dåliga rådgivare eller på okunnighet om de säkerhetspolitiska förhållandena men de senaste åren har inte den amerikanska utrikespolitiken varit imponerande!

För ett tjugotal år sedan uttryckte en brittiskt säkerhetspolitisk analytiker följande om Sovjetunionen. "Utan sin röda armé är Sovjetunionen bara ett land med dåliga veteskördar och illa byggda hus". Kanske är det dags att använda ett liknande uttryck om USA?

onsdag 8 oktober 2008

I väntan på att världsekonomin skall vända.

Jag älskar att bada bastu. Jag kan sitta ensam i en varm och skön bastu och bara ägna mig åt mina egna tankar. Jag kan också sitta en timme eller två och diskutera intressanta frågor med andra i bastun.
För inte så länge sedan satt jag som vanligt i en bastu när några skolungdomar i 10 års åldern störtade in. Alla hade de sina långa badbyxor på sig. Någon lärare syntes inte till. Skulle jag påpeka det olämpliga att ha badbyxor på sig i bastun. Jag valde att sitta tyst.
Några dagar senare besökte jag ett badhus i Finland. Utanför bastuerna (flera stycken) fanns anslag med text på finska, engelska och ryska samt en bild som visade överkryssade badbyxor där det framgick att det var absolut förbjudet att ha badbyxor på sig i bastun. Lite senare hörde jag ett radioprogram där just problemet med badbyxor i bastun behandlades. En svensk badmästare förklarade mycket pedagogiskt varför det var ohygieniskt att bära textilier i en bastu.
Efter ett ensamt bastubad i Pajala (nästan Finland) blev jag sittande i omklädningsrummet. Ett stort gäng pojkar i tioårsåldern strömmande in. Jag studerade de sociala "strukturerna" en stund. Vilka dominerade och vilka var dominerade. Hur stod sig potentiella kroppskrafter mot "smartness".
Som ensam vuxen i omklädningsrummet uppmärksammades jag bara ytligt ända tills pojkarna på en gång lämnade rummet. Då hör jag den störste av pojkarna säga halvhögt - "den där gubben var säkert en pedofil!"

Jag har fortsatt att studera bastukultur och nyligen blev jag mycket positivt överraskad då mitt bastusällskap snabbt lämnade bastun med en halvfull bytta för att återkomma med den, återigen halvfylld men nu med varmt vatten. Vi diskuterade huruvida vattnet som man slog över stenarna på kaminen skulle vara varmt eller kallt. Vi var rörande överens om att det skulle vara varmt.

Ganska nyligen satt jag ensam i en skön bastu i Pajala. Plötsligt stormar ett gäng tioåringar in i bastun. Alla med halvlånga badbyxor på sig. Jag funderar ett tag på att påtala det olämpliga i att ha badbyxor på sig i bastun. Jag har precis öppnat munnen när jag inser att bara jag är utan badbyxor. Jag väljer att sitta tyst. Pojkarna stormar ut ur bastun och jag drar till mig hinken med vatten för att kasta lite vatten på stenarna - vattnet är varmt!

måndag 29 september 2008

Kanske sitter det i väggarna?

Jag hade en gång anledning att göra följande påstående: Om man ser hur Försvarsmakten använder sina pengar kan ingen påstå att man har för lite!
Nu har det avslöjats att Försvarsmaktens nye Informationsdirektör Staffan Dopping ansett att han kan spendera dryga 100 miljoner på en attitydsundersökning som ett konsultföretag "Bikupan" fått uppdrag att genomföra. Att inte han med sina 25 medarbetare i Stockholm och ytterligare ca 75 ut i landet, kan klara av uppgiften, beror nog inte på bristande arbetstid eller kompetens utan att det strider mot 11:e budordet som lyder så har vi aldrig gjort förut. Tjänstgör man på Högkvarteret gör man inget själv, man uppdrar till någon annan att göra jobbet!

Dessutom måste man, för att bättra på sina karriärmöjligheter, hitta på något stort (och kostsamt projekt) som visar att man åstadkommit något. Något som sitter i vägarna och kanske tillhör det gamla och omoderna invasionsförsvaret.

Om man dessutom kan hävda att man arbetar i linje med den högst överskuggande uppgiften att förvandla det gamla och omoderna invasionsförsvaret till det nya moderna insatsförsvaret är succen given.

Men håll med om att det hela konceptet insatsförsvar återigen luktar kejsarens nya kläder.

För de, unga som gamla, som inte läste sagan om Kejsaren nya kläder rekommenderas läsningen varmt!

söndag 21 september 2008

Krig utbryter i Högkvarteret och ÖB flyr?

Efter att finansministern medgivit att ett par miljarder får överföras från materielanskaffning till Försvarsmaktens drift kan man anta att striden om Försvarsmaktens pengar är avgjord. Inga regementen, marinbaser eller flygflottiljer skall läggas ned - punkt.

Men det är nu den avgörande striden står - mellan Försvarsmakten och dess "stödmyndigheter". Skall dessa ingå i Försvarsmakten eller få fortsätta att leva som fristående myndigheter. En obetydlig förändring kan tyckas men dessa stödmyndigheter tillämpar en marknadsekonomi utan någon som helst konkurrens vilket har skapat helt orimliga situationer.

Fortifikationsverket, som är Försvarsmaktens huvudsakliga hyresvärd har bara sänkt sina hyresintäkter med 3% sedan förbandsnedläggningarna startade??

Försvarets Materielverk vars ursprungliga uppgift var att anpassa civil produktion till militära krav är numera en intäcktsfinansierad myndighet som försörjer (leasar ut) materiel till Försvarsmakten. Verksamheten drivs enligt marknadsekonomiska principer men utan konkurrens? De personalreduceringar som påtvingades kompenserades snabbt med att konsulter anlitades.

Den som är aningen konspirativ kan misstänka att detta är en av ängsliga politiker medveten organisationstruktur vars syfte var att söndra för att kunna härska.

Den enda frågan där Försvarsmaktens ledning inte verkar ta upp strid är frågan om personalförsörjning. Där är omtanken om sig själv så grundläggande att vi snart kommer att se sjuttioåriga generaler.

Att ÖB i sin senaste intervju svarade med de vanliga undvikande svaren men svarade ett miltäriskt "Ja!" på frågan om han ville ha toppjobbet i EU måste ses som att han också anser det bättre fly än illa fäkta!

Och hur skall det nu gå för den svenska försvarsindustrin?

onsdag 10 september 2008

1,6 miljarder mer till försvaret är bra men använd pengarna rätt!

Att det försenade försvarbeslutet med all sannolikhet innebär ett tillskott i stället fortsatt minskning av försvarsbudgeten har gjort Juholt med flera helt svarslösa.

Juholt som deltagit i försvarsberedningens arbete borde istället ha inriktat sig på frågan om hur de 1,6 miljarderna skall användas. Kommer man att fortsätta som tidigare med att
- låta administrationen svälla,
- inte anpassa personalförsörjningssystemet till behoven,
- fortsätta att låta stödorganisationerna "arbeta på löpande räkning"
- fortsätta att utgöra ett industristöd för vapenexportindustrin,
- mm, mm.

Det märkliga i vapenvägraren Tolgfors uttalande är att han vill ha ett försvar som snabbare kan sättas in än dagens insatsförsvar.
Om försvarsministern hade gjort sin medborgerliga skyldighet (värnpliktstjänstgöringen) hade han kanske känt till att vi en gång (jag menar då det ålderdomliga och helt uttjänta invasionsförsvaret) kunde mobilisera stora förband på 72 timmar (många på kortare tid) och att hela det svenska försvaret skulle vara färdigmobiliserat på några veckor.

Skulle inte insatsförsvaret vara det snabba, moderna och högkvalitativa medlet eller blev vi totalt lurade av den gigantiska administrationen som bara ägnade sig åt sin egen karriär?

Bra att det blir ett omtag i arbetet med försvarsbeslutet men för guds skull låt inte de nya pengarna ramla ned för att täcka svarta hål utan fyll dessa med onödig administration och använd pengarna till att utveckla en försvarsmakt med befäl som inte har en livstidsanställning och kontraktsanställda soldater som kan;

- hävda svenskt territorium
- försvara Sverige mot väpnade hot
- vidmakthålla och utveckla kompetensen väpnad strid, och
- delta i internationella insatser.

Så Håkan Juholt och ni andra som känner er överkörda. Nu har ni chansen att bidra till något bra.
Läckage brukar vara avsiktliga. Till och med en träbåt har en anordning, s.k. dyvick, för att släppa ut regnvatten.

söndag 7 september 2008

Bara Fritiof Enbom var oskyldig!

Tomas Bresky är en i raden av de som återigen tar upp spionaffären Enbom. För varje gång som affären belyses blir de dömda alltmer oskyldiga.
Att stämningsläget vid tiden för rättegången var präglad av omvärldsläget är inget konstigt. Vad jag förstår är svenskt rättväsende kontruerat just så att nämdenmännen utgör en majoritet i tingsrätter och skall spegla allmännhetens rättsuppfattning. (även om juristerna gör allt för att inpränta att dessa lekmän skall tolka lagboken som jurister)

Eftersom Enboms medhjälpare inte kände till att Enbom bara var mytoman och inte hade några som helst kontakter med Sovjetunionen innebär att Hugo Gjersvold med flera handlade med avsikt att skada Sverige genom att lämna ut militära uppgifter. Om dessa uppgifter hade gått att hämta ur öppna källor eller inte (som är Stellan Bojeruds argument för att deras oskuld) har inte med saken att göra. Alla utom Fritiof själv agerade med avsikt att spionera på Sverige.

Det lustiga med hela historien är att en person, som dessutom erkände vad han åtalades för, blev dömd trots sin oskuld, nämligen den person som var upprinnelsen till hela historien, Fritiof Enbom.

Omoget av Carl Bildt

Efter ryssarnas "kopierade" tillvägagångsätt gick vår utrikesminister till hård attack mot Ryssland. Ledarskribenterna hyllade den rakryggade Bildt och förmodligen drabbades Carl av den kända "hybrisbakterien" för nu höjdes tonläget och jämförelser gjordes med Hitlertysklands retorik.

Synd Carl!

Till och med Mona Sahlin, som av egna anhängare inte anses ha tänkandet som någon framträdande egenskap, reagerade.

Jag tyckte att du Carl visade en fantastisk insikt när NATO inledde bombningarna mot Belgrad under Kosovo-konflikten. Du sa då något som
"för varje bomb som fälls kommer år att krävas för försoning och återuppbyggande".

Att situationen som den georgiske presidenten skapade måste ha kommit som en skänk från ovan för ryssarna och att man säkerligen noga planerat hela operationen betyder inte mycket. Folkrätten hade redan vid flera tillfällen satts ur spel av USA.

Om man är stark måste man vara snäll!

söndag 17 augusti 2008

Så klimatförändingarna var inte det största hotet?

Det är märkligt hur lite som behövs för att allt skall vändas upp och ned.

Den hotbildsbedömning som presenterades av Försvarsberedningen innebar att miljöhotet var det dimensionerande (säkerhetspolitiska) hotet mot vårt land på kort och lång sikt.
Visst kan vattenbrist, brist på olja och andra nödvändiga förnödenheter bli en anledning till säkerhetspolitisk oro. Men att varmare vintrar och smältande is i polarområdena som resultat av miljöförändringar blir ett säkerhetspolitiskt hot måste anses vara en "missuppfattning av ämnet".

Att Ryssland följt USA:s exempel och angripit Georgien efter att georgiska förband försökt att kväsa utbrytartendenser i Syd Ossetien på i stort sett samma sätt som när USA och NATO bombade Serbien efter att serbiska förband försökt att förhindra utbrytartendenser i Kosova, måste anses vara ett tillvägagångsätt där USA visat vägen. Likheterna är många. Trots detta använder nu Condolisa Rice en retorik utan logik.

Att krig och död kan föra något gott med sig är svårt att hävda men redan nu har försvarsdepartementet ändrat tonläget. Först användes händelserna i Georgien som ett sätt att försvara FRA-lagen men nu verkar man gå ändå längre. Nu skall stora förändringar ske i det svenska försvaret som alltid verkar kosta lika mycket - oavsett vad man kan prestera.

Det skall bli intressant att följa utvecklingen - kanske utgör inte längre klimatförändringarna det största säkerhetspolitiska hotet?

Det skall bli mycket intressant att se hur Tolgfors förslag på omstrukturering kommer att bli.

söndag 29 juni 2008

FRA-lagen ger möjligheter till egenkontroll?

När jag var en liten buspojke i kortbyxor gjorde jag allt för att slippa mina föräldrars övervakning. Min frihetslängtan verkade kunna spränga alla vallar. En viskning till mina buspojkskamrater väckte omedelbart min mors misstänksamhet. Så visst var det skönt när banden till föräldrarna sträcktes ut och blev tunnare.
Men andra former av övervakning ersatte mina föräldrars omtänksamma och välvilliga tillsyn.
Nu måste jag själv ta det fulla ansvaret för att följa samhällets regler. Jag övervakas av min arbetsgivare som kräver att företaget kan följa internationella kvalitetsnormer, ISO 9000, heter det visst. Jag åläggs ett ansvar för egenkontroll och avvikelser skall rapporteras. Och inte nog med det, en särskild myndighet uttövar tillsyn med återkommande "Audits".
När jag deklarerar min inkomst granskas jag på de mest sofistikierade sätt. I trafiken måste jag snällt och tålmodigt följa trafikreglerna som ibland ter sig absurda som när jag, mitt i natten, tvingas vänta på grönt ljus i en korsning med fri sikt och ingen annan bil syns så långt ögat kan nå.
Nu har riksdagen beslutat om en ny lag som regelerar FRA (Försvarets Radio Anstalt) möjligheter att avlyssna datatrafik på kabel. Lagen som förbereddes av den tidigare socialdemokratiska regeringen har kritiserats hårt särskilt av unga väljare och politiker. Man kan naurligtvis ha synpunkter på lagen och nödvändigheten att avlyssna vår datatrafik. Men med vilken lag kan vi reglera omvärldens rätt att avlyssna vår datatrafik.

Valet mellan pest och kolera blir därför ganska enkelt, bättre att "avlyssna sig själv" och kunna visa att vi tar vårt ansvar än att bjuda in någon annan som utan lag och reglering gör det vi inte önskar.

söndag 15 juni 2008

Svenskt NATO-medlemskap - ytterligare en europeisk gisslan

Att Allan Vidman inte kunde "hålla sig" när försvarsberedningen färdigställde sin rapport "Försvar i användning" är tråkigt, omdömeslöst, motverkande sitt eget syfte, en dålig tröst för försvarsvänner men inte överraskande.

Vid tiden efter Sovjetunionens fall började samtal om NATO-utvidning österut. Det var främst Polen som då stod i tur. En västjournalist hade lyckats få en kort intervju med Boris Jeltsin som hade en av sin bättre dagar just då. På frågan om vad han ansåg om NATO-utvidningen och Polens medlemskap svarade Jeltsin snabbt, -"jag tycker det är bra och jag vill att Ryssland också skall bli medlem"! Intervjun fick ett snabbt slut.

NATO är en kvarleva av kalla kriget och i dag ett sätt för USA att hålla Europa som gisslan.

Visst har NATO en fungerande lednings- och logistikstruktur och kan på kort tid sätta in förband var som helst i världen. Något som varit till stor nytta vid fredsfrämjande insatser.
Men USA har också stora möjligheter att underlätta sin vapenexport till NATO-länder och NATO-insatser har också gjorts utan FN-mandat.

I stället för ett svenskt medlemskap i NATO borde en motsvarande säkerhetsorganisation kunna utformas inom EU. Ett ryskt medlemskap i en sådan organisation borde också vara önskvärt.

Det är tråkigt med partipolitiska utspel som dessutom visar på starkt tunnelseende. Folkpartiet har alltid stått USA närmast och även stött de israeliska statsterrorismen. Om Allan Vidman anser att ett svenskt NATO-medlemskap är aktuellt och kan ge partipolitiska poäng, nu när försvarsdebatten har tagit, fart borde han i stället inte ivra så hårt för fler svenska internationella insatser.
Insatser som fort kan bli uppstädningsoperationer efter stora NATO-insatser med för oss europeer tveksamma mål.

fredag 13 juni 2008

Inger visst hopp - men varför har det dröjt så länge?

Rapporten "Försvar i användning" (Ds 2008:48) har idag överlämnats till försvarsminister Sten Tolgfors.

Sammanfattning av rapporten
Transformeringen av det svenska försvaret fortsätter. Det övergripande syftet med Försvarsberedningens förslag är att skapa ett mer användbart försvar med ökad operativ effekt. Detta skall skapas genom omfördelning av resurser från stöd och förvaltningsverksamhet inom Försvarsmakten och övriga försvarsmyndigheter till den operativa verksamheten.

Målet för det militära försvaret ska vara att tillsammans med andra, inom och utom landet, aktivt värna våra grundläggande värden och intressen genom att:


förebygga och hantera konflikter och krig;
säkerställa landets suveränitet och
skydda samhället och dess funktionalitet.
Förmågan till väpnad strid utgör bevekelsegrunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar, oavsett om det ska användas utanför eller på vårt eget territorium.
Försvarsmakten ska bidra till de övergripande målen för vår säkerhet och till målen för försvaret genom att tillsammans med andra, lösa följande uppgifter:


Försvara Sverige och upprätthålla våra grundläggande värden och intressen. Detta sker genom insatser globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium;
Upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och
Med befintliga förmågor och resurser kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.
Insatsorganisationen ska bestå av insatsförband samt nationella skyddsstyrkor utvecklade ur dagens Hemvärn. Insatsförbanden ska i princip vara tillgängliga för Försvarsmaktens samtliga uppgifter globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium.

Insatsorganisationen ska med stöd av frivilligorganisationer och efter förmåga, stödja andra myndigheter och det övriga samhället vid kriser, katastrofer och andra händelser.

En modern insatsorganisation måste bestå av användbara insatsförband. Insatsorganisationen ska i första hand vara tillgänglig för att kunna möta utmaningar här och nu. Det är också det bästa sättet att möta utmaningar i framtiden. Att de prövas i insatser blir ett viktigt kvitto på förbandens förmåga. En insatsberedd och rörlig insatsorganisation är den bästa försäkringen för att kunna hantera ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i vår del av världen. Detta ställer nya krav på Sveriges militära förmåga som skiljer sig från de krav som mobiliseringsförsvaret hanterade.

Den framtida insatsorganisationen ska bestå av insatsförband med stående förband och kontraktsförband samt ett kvalificerat Hemvärn i form av nationella skyddsstyrkor. Insatsorganisationen ska utformas med en personalförsörjning baserad på frivillighet. Ingen pliktpersonal ska finnas kvar i insatsorganisationen.
För de mest krävande uppgifterna skapas de stående förbanden. Dessa bemannas i huvudsak med heltidsanställd personal. De stående förbanden kan användas både till snabbinsatser och rotationsinsatser - internationellt och nationellt.

De stående förbanden är mycket kostsamma. För att möjliggöra en tillräcklig förbandsvolym, och därmed erforderlig förmågebredd, uthållighet och handlingsfrihet, måste det finnas förband med lägre tillgänglighet i form av kontraktsförband. Kontraktsförbanden bemannas i huvudsak av soldater och officerare med en kompletterande civil kompetens. Detta är en form av anställning liknande den som gäller för dagens reservofficerare. Personalen i kontraktsförbanden har tjänstgöringsskyldighet för övningsverksamhet och skyldighet att tjänstgöra vid beslut om insats.

Marin- och flygstridskrafterna bemannas av rationalitetsskäl i stor utsträckning med heltidsanställd personal, bland annat beroende på de stora krav på teknisk specialistkompetens som krävs i dessa förband och uppgifterna kopplade till incidenter och kränkningar. En mindre del av markstridskrafterna ska bemannas med heltidsanställda soldater.

De nationella skyddsstyrkorna utvecklas ur dagens Hemvärn och delar av frivilligorganisationerna. De ska bestå av förband byggda på frivillighet och med stor spridning över landet. De kan endast användas för nationella uppgifter men individer kan förstärka insatsförbanden vid behov. Liksom resten av det militära försvaret ska förmågan till väpnad strid vara det som konstituerar de nationella skyddsstyrkornas förmåga.

Försvarsberedningen föreslår att de nationella skyddsstyrkorna ska säkerställa viss förmågebredd specifikt kopplad till de nationella uppgifterna.
En insatsorganisation med fler tillgängliga heltids- och kontrakterade personer samt de nationella skyddsstyrkorna medger en ökad förmåga att stödja andra myndigheter och samhället i övrigt.

Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:


över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt
över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
Periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.
Om det skulle krävas, i händelse av till exempel en större nationell kris, kan i princip hela insatsorganisationen med stående förband, kontraktsförband och de nationella skyddsstyrkorna ställas till förfogande.

Användbarhet här och nu är ett grundkrav för de förmågor som ska finnas i framtiden. Det ska inte finnas förband som kräver återtagning och komplettering under längre tid för att bli användbara. Detsamma gäller förmågor och förband som inte kan användas i den moderna insatsmiljön eller som inte har en viktig roll för hävdandet av den svenska suveräniteten. Genom att avveckla förmågor och förband som inte är efterfrågade frigörs nödvändiga resurser för att höja användbarheten på de övriga förmågorna.

Försvarsberedningen konstaterar att förmågebredd som är modulärt uppbyggd med allt från lätt till tung materiel, vilka kan sättas samman till insatsstyrkor vid behov, är viktig för att skapa ett flexibelt försvar. Den modulära principen bör dock inte drivas så långt att behovet av samövning och förbandsanda inte kan tillgodoses.

Försvarsberedningen har inte haft möjlighet att analysera samtliga förmågor och delförmågor samt utforma detaljerade och heltäckande förslag. Som bidrag till en mer omfattande översyn lämnas dock ett antal förslag till reduceringar av dagens förmågor. Dessa innebär att:


antalet typförband ska begränsas,
delar av dagens markbaserade luftvärn avvecklas,
antalet stridsvagnar och tunga stridsfordon reduceras samt att
antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad.
Förmågor som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms relevanta i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som leder till att de kan upprätthållas med ett begränsat antal system och förband.

Försvarsberedningen föreslår också en ny civil sjöverkande myndighet vilken bör överta ansvaret för Försvarsmaktens nuvarande sjöbevakningsverksamhet. Sjöbevakningsförmågan, i form av sjöinformationsförbanden, ska i så fall avvecklas inom Försvarsmakten. Beredningen betonar också vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör:


kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.
möjligheten att förstärka insatsförbanden med helikoptrar ska förbättras. En särskild översyn bör genomföras.
tillgången till kvalificerad sjukvård och en fungerande sjukvårdskedja i insatser.
den unika amfibiska förmågan som ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna.
att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring.
Det finns i Sverige en bred politisk vilja för en vidare utveckling av ett bilateralt och multilateralt nordiskt militärt samarbete. Det har en positiv påverkan på säkerhetsutvecklingen i vårt närområde och ska ses som ett komplement till och en naturlig utveckling av de europeiska och euroatlantiska samarbetena, framförallt inom EU och Nato.
Samarbetet ska också ses i ljuset av förslaget till solidaritetsförklaring från Försvarsberedningens förra rapport (Ds 2007:46):

"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas".

Det innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser eller konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.

I rapporten anges ett antal principer för ett fördjupat bilateralt och multilateralt samarbete och ett antal områden där Försvarsberedningen anser att Sverige har intresse av ett nordiskt militärt samarbete. Förslagen är uppdelade i områden operativa frågor, utbildning och övning, materiel- och logistik samt försvars- och säkerhetspolitisk forskning.

En mer användbar och flexibel Försvarsmakt ställer förändrade krav på de grundläggande strukturerna.
Grundorganisationen och stödmyndigheterna måste rationaliseras, omorganiseras eller avvecklas för att kunna omfördela resurser från stödverksamhet till operativ verksamhet med syfte att öka den operativa effekten. Inte minst måste det frigöras resurser till lönemedel för anställda soldater och till en ökad övnings- och insatsverksamhet. Det krävs bland annat en tyngdpunktsförskjutning från materiel- och logistikförsörjningen till den operativa verksamheten.

Givet de rationaliseringar som Försvarsberedningen föreslår ifråga om personal, materiel-, logistikförsörjning och stödverksamhet samt i förmågebredd och i delar förmågevolym, kan det framtida försvaret rymmas inom den treåriga ekonomiska ram som Riksdagen fastställt. I takt med att resurser frigörs, ska det nya mer användbara försvaret successivt skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i den operativa verksamheten balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar.

I rapporten anges ett antal principer för hur materielanskaffning bör ske.
Försvarsberedningen anser att det mot bakgrund av ovan är ett övergripande mål att utveckling som andel av anskaffningen minskar.

Som en konsekvens av den omfattande omstruktureringen av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut och Totalförsvarets pliktverk som föreslås i denna rapport, bör kvarvarande och relevant verksamhet, på några års sikt, kunna integreras i en ny samlad myndighet. I samband med detta bör också en separat avvecklingsorganisation bildas.


Carlsson tycker:

- att i huvudsak är rapporten bra
- att det är tveksamt att minska stridsvagnssystemet
- att det är bra att byråkratin avvecklas, men varför behålla försvarsgrensstrukturen
- att det avgörande nu är genomförandet

Men hur kommer Juholts rapport att användas

”Vår beredskap är fortsatt god”

Överste Bo Pellnäs för en spelteoretisk diskussion som är ointressant.

Det skriver försvarsminister Sten Tolgfors och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann. De menar att medierna gett en djupt felaktig bild av försvarets kvalitet och kapacitet. Försvarsberedningens rapport, som kommer idag, ger belägg för att läget är gott, hävdar de.

Sverige ska ha ett modernt och flexibelt insatsförsvar som kan verka både i Sverige och utomlands. Detta avspeglas både i den politik regeringen för och i det moderata handlingsprogram som antogs i höstas.

Den senaste tiden har vi i en rad artiklar, till exempel SvD 13 maj och 16 februari, DN 10 juni och 23 maj och GP 2 maj, gett besked om försvarspolitikens framtid. Försvarsfrågan intresserar i sak många människor, inte minst inom moderaterna.

Den helt och hållet spelteoretiska diskussion som Bo Pellnäs ägnar sig åt (SvD Brännpunkt 11/6) ser vi däremot som mindre intressant. Svensk försvarspolitik ska fortsätta att formas av övertygelse och fakta, inte av politisk spelteori.

Sverige har under 10–15 års tid saknat debatt om säkerhets- och försvarspolitiken. En konsekvens av det är att försvarets omvandling från invasionsförsvar till flexibelt insatsförsvar delvis gått förbi svenska folket.

Det är tydligt att den diskussion som nu pågår kring försvarets framtid bakas ihop med hela den försvarspolitiska omvandling som pågått under mer än ett decennium – men som inte tillräckligt beskrivits eller förankrats av riksdag och regering.

Under våren har det publicerats ett antal lösryckta tidningsuppgifter som sammantaget ger bilden av att försvaret ska halveras. Naturligtvis är det inte fråga om det.

De uppgifter som förekommit synes härstamma från Försvarsmaktens underlagsarbete och är inte ens färdiga förslag som presenterats för regeringen.

Det visar dock vikten att råda bot på några av de återkommande missuppfattningar vi sett de senaste veckorna.

För det första beror Försvarsmaktens ekonomiska situation varken på att nya ofinansierade uppgifter tillförts av regeringen eller på att besparingar skulle ha gjorts på förbandsanslaget.

Från att ha redovisat en budget i balans – där försvarets uppdrag och kostnader mötte varandra – har det på mindre än ett år utvecklats ett underskott inom förbandsverksamheten med 1,5 miljarder kronor.

Försvarsmakten har samma ansvar som alla myndigheter att nå verksamhetsmålen och hålla budget. I syfte att värna ett starkt svenskt försvar måste varje skattekrona användas så effektivt som möjligt.

Ekonomistyrningsverkets rapport om Försvarsmaktens ekonomihantering pekade ­på att det saknas tillräcklig finansiell styrning.

Regeringen arbetar därför tillsammans med Försvarsmakten med att genomföra nödvändiga åtgärder för att stärka ekonomihanteringen. Med denna pusselbit på plats tas ett mycket viktigt steg mot ett användbart och effektivt försvar.

För det andra har det i medierna getts en djupt felaktig bild av försvarets kvalitet och kapacitet. Försvarets operativa förmåga, bland annat att värna Sveriges territoriella integritet, ökade 2006-2007 enligt Försvarsmaktens egen utvärdering, byggd på internationell standard.

Försvarsmakten når verksamhetsmålen och har hög kvalitet enligt riksdagens egen utvärdering. De problem som finns är inom ekonomihanteringen.

Dessutom får Försvarsmakten mycket internationellt beröm. Den nordiska stridsgruppen anses av omvärlden vara EU:s kanske bästa snabbinsatsstyrka hittills.

Sverige beskrivs av Natos generalsekreterare som organisationens viktigaste partnerland tack vare kvalitet och förmåga i internationella insatser.

För det tredje är det fel att bygga en motsättning mellan Försvarsmaktens ­nationella och internationella uppdrag. Konflikter och händelser långt borta påverkar säkerheten även här hemma.

Balkankrigen visade att konflikter på andra sidan Europa får konsekvenser också här i form av flyktingströmmar och oro. Amerikanerna lärde sig att terrorhot kan komma från fallerande stater på andra kontinenter och att gränsen mellan civila och militära hot suddats ut.

Av Rwanda lärde vi oss att Europa måste bygga snabbinsatsförmåga för att kunna stoppa humanitära kriser.

De erfarenheter vi skaffar oss utomlands kommer dessutom till användning här hemma. Vi har inte bara ett övat försvar utan ett använt och insatt försvar, vilket stärker kvalitet och förmåga på hemma­plan.

För det fjärde har det i medierna beskrivits en gammal hotbild mot Sverige. Sveriges säkerhetspolitiska miljö har förändrats fundamentalt, inte minst i och med utvidgningen av EU och Nato kring Östersjöns stränder.

Ryssland satsar på sina strategiska styrkor och vissa utvalda förband som övas och tillförs ny materiel, men samtidigt bedöms 80 procent av landets materielstock vara föråldrad.

Rysslands försvarsbudget växer men från låga nivåer. Jämfört med USA är försvarsanslagen endast cirka en tjugondel. Det är lägre än till exempel Tysklands och bara hälften av Kinas.

Detta är också den analys som låg till grund för försvarsberedningens bedömning i december 2007 och som därmed också har bred förankring i Sverige.

Idag kommer försvarsberedningens nya rapport, om försvarets uppgifter och inriktning, och ett fördjupat nordiskt försvarspolitiskt samarbete.

Senare i höst kommer regeringen att lämna en proposition till riksdagen där försvarets framtida inriktning och dimensionering slås fast. Inriktningen kommer att vara att öka försvarets tillgänglighet, användbarhet och flexibilitet, för att värna om Sverige och svenska intressen.

För både moderaterna och alliansregeringen är det viktigt med ett starkt och användbart svenskt försvar. Det märks i den politik regeringen för. Ökade anslag ges till förvarsbandsverksamheten och en tydlig satsning sker på de internationella insatserna.

Samtidigt ska all offentlig verksamhet bedrivas effektivt och varje skattekrona hålla för prövning. Försvarets modernisering och anpassning till nya uppgifter ska fullföljas, där en genomgripande modernisering av materielförsörjningsprocessen är en del.

Vi tar ansvar för försvarspolitiken - och för skattebetalarnas pengar.

STEN TOLGFORS
försvarsminister (m)

PER SCHLINGMANN
partisekreterare (m)



Carlsson tycker

- att en organisation (medlen) vars främsta uppgift (målet) är att kunna vidmakthålla och utveckla kompetensen väpnad strid skall skapas. Den skapas inte genom att för varje år, under kortare och kortare tid utbilda värnpliktiga (jag vet att en förändring skett) utan sker genom att soldater och officerare anställs under en tidsbegränsad period och får möjligheter att bli professionella på sin nivå.

- med en sådan organisation skapas också en förmåga att hävda territoriet som på alla sätt uppfyller folkrättens krav.

- om vi anser att detta äventyrar folkförankringen skulle vi kunna låta dessa "samhällets beskyddare" eller yrkessoldater varje år under en vecka utbilda alla ungdomar som uppnått värnpliktsåldern hur försvaret är uppbyggt, hur man skyddar sig själv och hur man hjälper andra.

- att internationella "insatser" utgör ett led i kompetensvidmakthållandet utgör för mig det främsta skälet till varför vi skall fortsätta med internationella insatser som ofta ökar inte minskar hotet mot svenskar i Sverige.

Och visst måste man gratulera till politisk smartness när ni fått självaste Juholt att medverka till en återställare av Försvarsmakten!

torsdag 12 juni 2008

Spännande väntan på försvarsberedningens rapport

- Vi föreslår omfattande åtgärder för att komma till rätta med den överdimensionerade byråkratin och vi är väldigt tydliga när det gäller att få ut mer av varje skattekrona, säger Håkan Juholt (s).

I morgon skall försvarsberedningen överlämna sin rapport till försvarsministern. Det skall bli mycket spännande att läsa hur den överdimensionerade byråkratin skall minskas (eller hur man skall komma tillrätta med den) för det är allt Juholt lovar. Vi måste vara försiktiga med våra förväntningar. Sannolikt blir det några namnbyten, sammanslagningar och förändrade uppgifter. Någon nedläggning av tex Pliktverket med avskedanden och en friställd GD (med långt och högt avgångsvederlag) törs vi nog inte hoppas på.

Samarbete med Norge eller bara reklam för JAS?

"Gemensamma förband med Norge en lösning"

Försvarsminister Sten Tolgfors: Vi kan slå ihop vår militära förmåga i norra delarna av våra länder utan att Sverige behöver gå med i Nato.

För det svenska försvaret finns möjligheten att slå ihop förband och flygbaser i norr med Nato-landet Norge. Vi kan göra detta utan att själva behöva gå in i denna militärallians. Förutsättningen är bara att vi ser till att bryta samarbetet i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation. Det skriver försvars­minister Sten Tolgfors inför Förvarsberedningens rapport på fredag.

Enligt Tolgfors utgår den säkerhetspolitiska kalkylen ifrån att vi inte står ensamma vid ett hot mot vårt land: Vi utgår från att våra nordiska grannar ställer upp.

I dagarna kommer Försvarsberedningens andra rapport om inriktningen av försvaret, liksom svar från genomförandegruppen för materielfrågor. I december kom Försvarsberedningens omvärlds- och säkerhetspolitiska analys.

Tidigt i höst väntas principiella ställningstaganden från pliktutredningen och utredningen om de frivilliga försvarsorganisationerna. Tillsammans med Försvarsmaktens perspektivplanering ger detta god grund för ställningstaganden om försvarets framtida uppgifter, inriktning och dimensionering, som kommer att läggas fast i den försvarsproposition vi avser lägga i slutet av året. Den nya inriktningen för försvaret ska träda i kraft 2010.

Försvarsmakten är i omställning från ett förrådsställt invasionsförsvar, avsett att efter mobilisering försvara Sverige mot en fullskalig invasion i ett delat Europa, till ett flexibelt insatsförsvar, avsett att värna svenska intressen både hemma och borta. Tillgänglighet, snabbhet och flexibilitet är nyckelorden för att möta hot mot svenska intressen globalt, i vårt närområde och i Sverige.

Det tidigare hotet från en militär supermakt i vårt närområde är dock borta. Östersjön kantas i dag främst av Nato- och EU-länder, vilket gör att den fysiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har förvisso höjt den utrikespolitiska tonen men har varken ambition eller militär förmåga att utgöra den gamla tidens hot. Ambitioner kan förändras, men militär förmåga tar tid att bygga upp och det sker svårligen i det fördolda. Det betyder inte att vi kan utesluta risken för militära kriser och incidenter i vårt närområde på längre sikt.

Där finns risk för olyckor och intressekonflikter i Östersjön. Detta behöver mötas med bland annat nya system för Östersjö­övervakning, inom ramen för ett fördjupat nordiskt samarbete och i samarbete med övriga östersjöstater.

Det går dock inte att se hot eller stora katastrofer i vårt närområde som Sverige skulle behöva eller vilja möta ensamt. Försvarsberedningen har slagit fast att Sverige inte kommer att stå passivt om ett nordiskt grannland eller annat EU-land utsätts för angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige hotades.

Förnyelsen av försvaret måste fortsätta. Sveriges försvarsförmåga styrs inte av antalet kaserner, utan av den militära förmåga och de insatsförband som byggs på dem. En fortsatt teknik- och förmågeutveckling gör successivt en mer rationell produktion av försvarsförmåga möjlig. Vi behöver då inte samma produktionsplattformar för att bygga samma förmåga. Den nya så kallade E/F-versionen av Gripen har en aktionsradie på 400 mil. Den kan flyga 200 mil med full vapenlast och därefter utföra uppgifter i 30 minuter. Gripens räckvidd skulle därmed kunna täcka hela Norden med operativ förmåga. Ett eventuellt framtida beslut om att anskaffa denna version av Gripen skulle därför kunna skapa nya utgångspunkter för diskussionen om antal flottiljer.

Men effekten av tilldelade resurser behöver öka jämfört med i dag. Det visar inte minst dagens anslag för förbandsverksamhet. Närmare 65 procent utgörs av så kallade fasta kostnader som hyror och personalkostnader, ungefär 20 procent är trögrörliga kostnader såsom verkstads- och underhållskostnader - och bara 15 procent är rörliga verksamhetskostnader som utbildning och övning.

Skulle halt slås i omvandlingen av försvaret skulle kringkostnaderna relativt sett komma att öka och en gradvis allt ineffektivare resursanvändning innebära att försvarsförmågan successivt skulle minska.

Danmark har gjort en genomgripande förändring till ett modernt insatsförsvar. För mindre pengar än i Sverige lyckas man producera en potentiellt dubbelt så stor numerär som Sverige för internationella insatser och dessutom ha kapacitet att kortsiktigt dubblera den.

Danmark har tydligt valt vilka förmågor landet ska ha men också vilka det inte ska ha. Danmark är Natomedlem och fäster inte samma vikt vid Östersjön som Sverige, så flera faktorer är särskiljande, men Danmarks högre effektivitet är intressant att studera.

Sverige bör liksom Danmark diskutera vilka förmågor vi ska ha och vilka som svarar mot en tidigare hotbild och bör tas bort. Vi måste också ha öppenhet för nya förmågor, motiverade av den nya tidens hot. Att hålla fast vid en äldre försvarsstruktur och bredd ger successiv uttunning av förmågedjupet.

2010 ska försvarets nya inriktning och dimensionering träda i kraft. Följande utgångspunkter kommer att vara centrala i det arbete som nu tar vid.
1. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige. Det är samma grundläggande uppgift som ska lösas, att värna och försvara svenska värden och intressen. Samma förband som verkar på hemmaplan ska vara tillgängliga för internationella insatser.

2. Vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Denna uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och en alltför bristande planerbarhet.

3. Vi går mot ett försvar som inte bara bygger på övning, utan på reella insatser i riktiga situationer. Genom insatserna utvecklar vi den nödvändiga förmågan att samverka med andra länder. Kunskapen vi får i internationella insatser stärker förmågan och kvaliteten i försvaret även här hemma.

4. Framtidens personalförsörjning är en central fråga. I uppgiften för personalen i Försvarsmakten ingår internationell tjänstgöring. Detta ska vara meriterande. Under försommaren ska ett tvåbefälssystem komma på plats. Försvaret behöver fler officerare som är specialister och som leder och utbildar trupp. Pliktutredningens pågående arbete är centralt för insatsförsvaret. De unga människor som genomgår grundutbildning ska ha perspektivet av internationella insatser redan från början.

5. Soldater och sjömän ska utbildas och motiveras för både nationell och internationell tjänst. Försvarsmakten bör genomgående uppmuntra och tillse att de grupper som utbildas och övar på hemmaplan även deltar enhetsvis i en insats. På så vis skapas väl samtränade enheter. Rotationerna bör förlängas för ökad effektivitet.

6. Framtida svenskt deltagande i EU:s
snabbinsatsstyrka ska formas av existerande förband.

7. Ett fördjupat nordiskt samarbete ger förutsättningar för bättre ekonomi och breddad försvarsförmåga. Det kan handla om alltifrån gemensam utveckling och anskaffning av försvarsmateriel eller gemensam utbildning och övning av soldater och befäl till delade kostnader för logistik, underhåll, modifieringar och vidmakthållande av existerande materiel.

8. En utgångspunkt är att internationella insatser ska göras gemensamt. Gemensam nordisk anskaffning av materiel handlar därför också om att möjliggöra gemensamt agerande i internationella insatser, där ländernas förmåga annars blir för tunn. Ett talande exempel är helikoptrar där ländernas val av olika system medför brist på lämpliga helikoptrar och ibland besättningsbrist för existerande helikoptrar.

9. Ytterst finns möjlighet till gemensam produktion av förband och fredstida basering av flyg till exempel i norra Sverige-Norge. En sådan lösning skulle kunna brytas med användande av egen rullbana i händelse av en försämrad säkerhetspolitisk situation och förutsätter därför inte svensk Nato-medlemskap.

Senare i år kommer besked om försvarets framtida inriktning och dimensionering, gärna och om möjligt med mycket bred förankring i riksdagen. Inför detta välkomnar jag en pånyttfödd försvarsdebatt om framtidens behov av förmågor och uppgifter.

Sten Tolgfors


Carlsson tycker att:

- samarbete i fredstid går an men i krigstid .........
- personalförsörjning är mer än införande av tvåbefälssystem och att utlandstjänstgöring skall vara meriterande. Varför nämns inte anställningsformer och pensionsålder.
- att Sten Tolgfors kommit lite längre än sin företrädare Tage G. Pettersson när det gäller ekonomiska frågor är beundransvärt. Men att komma tillrätta med dessa strukturfel begågna under ett halvt sekel kräver mer än svepande formuleringar.

Nu har du och regeringen chansen att visa svenska folket och våra grannländer att vi menar allvar med att få ett försvar som är användbart, i första hand på hemmaplan och först i andra hand i andra världsdelar som en del av det globala ansvar för fred och säkerhet som Sverige ställt upp på.

Och nog är det lustigt när fackuttryck används av de som inte har en aning. Att Sten Tolgfors plötsligt använder uttrycket rullbana istället för flygbas kan bara tyda på att han också låtit sig imponeras av föredragande officer som bemästrat PowerPoint!

tisdag 3 juni 2008

Ompröva också medlen

Farlig konsensus i säkerhetspolitiken

DAGS FÖR OMPRÖVNING Säkerhetspolitik handlar om att kunna möta obehagliga förändringar och hushålla med resurser. Sverige behöver en omprioritering från det globala till det nordiska och en grundlig omprövning av säkerhetspolitiken, skriver överste 1 Einar Lyth och professor Kjell Kallenberg i dagens Svenska Dagblad.

Försvarets ekonomiska kris kräver neddragningar, som kommer att föra oss ett stycke vidare på den väg vi slog in på vid kalla krigets slut då invasionsförsvaret började ersättas av ett insatsförsvar.

Tanken var att världsfreden, Europafreden och Sveriges fred bäst säkrades genom att Sverige gemensamt med andra stater deltog i fredsbevarande och fredsframtvingande insatser i avlägsna länder.

Vi trodde oss se en ny värld med gemensamma värderingar på FN:s grund, vilande på principen demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. Det bipolära helvetet var överståndet.

En ny framväxande global kultur med gemensamma värderingar skulle stärka internationell rätt. Samarbete skulle ersätta maktkamp.

Europeiska unionen skulle visa vägen. En omfattande balanserad nedrustning inleddes. Öppenhet och insyn, blev nyckelord. Ryssland var på väg tillbaka till Europa. Vid förhandlingsborden i Wien talades om ”this window of opportunity”, och visst befann vi oss då vid ett sådant fönster.

Allt som varit omöjligt tycktes plötsligt möjligt. Men fönster, liksom dörrar, kan stängas så som de stängts efter 1815 (Wien) och 1919 (Versailles), när en skenbart ljus framtid gick förlorad.

Sverige tog mer än alla andra länder fasta på det nya. I rasande takt avvecklade vi vårt invasionsförsvar och körde ner arméns försvarsmateriel i smältugnarna med undantag för det vi skänkte till de baltiska länderna. Jas behölls av näringspolitiska skäl.

Samtidigt pekade vi finger åt Finland för att de inte gjorde som vi. Efter några år hade Sverige inte fler artilleripjäser än vi tidigare haft för försvar av Gotland eller Kalix.

Vi avstod till och med från att upprätthålla militärt systemkunnande. Idag finns det inga svenska officerare som kan föra brigad och inga som kan bringa infanteri, pansar, artilleri, luftvärn och flyg till samverkan på stridsfältet, ja inte ens på ­övningsfältet.

Däremot är vi duktiga på internationella insatser i Afrika och Asien och på Nato-stabstjänst. Allt det här vore utmärkt om det främjade vår framtida säkerhet, vår frihet och vårt oberoende. Men är det så?

Det svenska tunnelseendet har gjort oss blinda för att världen inte blev som vi trodde. De gemensamma värderingarna fick ingen växtkraft.

Demokratin hyllas visserligen nästan överallt, men dess former liknar knappt varandra: västerländska, ryska, kinesiska. Mänskliga rättigheter har blivit en komplikation i det internationella systemet.

Efterlevnad av internationell rätt avkrävs bara de små. Amerikanska, ryska, kinesiska, franska etcetera medborgare dras inte inför internationell domstol. Militära ingripanden görs utan FN-mandat.

Religion görs till politik inte bara i Iran, Indien och arabvärlden utan även i USA och Ryssland. Vi är på väg in i en multipolär värld där flera slags nynationalism smyger fram bakom en internationalism som har främst ekonomiska drivkrafter och där fattigare energiproducenter kan komma att ställas mot rikare energikonsumenter.

När vi ser framåt är det ett 1800-talsliknande multipolärt system med maktbalansfilosofi som vi måste vara beredda att anpassa oss till. Som väl är tar maktkampen sig tills vidare främst ekonomiska former.

Men vem vet vad konkurrens om energi, livsmedel och vatten samt massflykt undan plågor kan ta sig för framtida uttryck?

Sverige behöver en grundlig omprövning av sin säkerhetspolitik och sin försvarspolitik. Vågar vi hoppas att försvarets kris utlöser en sådan?

Eller har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot?

Vi måste hushålla med begränsade resurser. Därför måste det nu ske en svensk omprioritering från det globala till det nordiska.

Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva.

Alltså: dags för omprövning!


Ompröva också medlen
Det är alldeles riktigt att en omprövning utgående från hot och behov måste göras men det svenska försvaret har under en 30-årsperiod förvandlats till en gigantisk byråkrati. Det råder ingen brist på officerare men hur är förmågan? Anställningsformer, utbildning, karriär, organisation, stödmyndigheter, mm, mm måste tillåtas att omprövas. Kanske är en fullständig nedläggning av Försvarsmakten för att upprätta Nya Försvarsmakten enda lösningen.

lördag 31 maj 2008

Ny hotbildsbedömning och Skövde garnison i fara?

I en hemlig skrivelse som läckt gör MUST en annan och mer negativ bedömning av Rysslands utveckling. Om detta var efter den kritiska artikeln i Pravda att svenska generaler stjäl pengar eller efter långvarig och djuplodande analys får vi inte reda på.
Den ryska ekonomin är fortfarande inte större än Italiens men detta är bara ett marknadsekonomiskt mått och visst kunde man producera och visst finns det ett behov av att stärka den ryska nationella stoltheten. Segrar i ishockey och eurovisionsschlager räcker kanske inte.

Hela Västergötland verkar vara i uppror nu när man begärt att även Skaraborgs regemente skall börja räkna på nedläggning....

Men kom i håg att detta är bara Försvarsmaktens förslag på åtgärder för att komma tillrätta med bristande verksamhetsmedel. Inget är beslutat och inga förband behöver läggas ned inom den nuvarande ekonomiska ramen om istället de så kallade strukturprobelemn löses.

Men hur skall en myndighetschef kunna lägga ned andra myndigheter. Hur skall en myndighetschef kunna förändra svensk lag och komma tillrätta med anställningsformer och pensionålder inom Försvarsmakten. Möjligen skulle en myndighetsschef kunna kommendera ut alla administratörer för att bemanna nästa Battlegroup.
Volymen är tillräcklig men kompetensen kanske är för "hög".

onsdag 28 maj 2008

Surt sa räven...

Förre försvarsministern Mikael Odenberg intervjuades om situationen i försvaret radioprogrammet Nordegren i P1.
Och nog kändes det tunnt när han förklarade orsakerna till sin avgång. Först i slutet av intervjun nämde han Försvarsmaktens strukturproblem. Påhopp som att Sten Tolgfors är finansministerns gisslan blev fel även om Odenberg förnekade att han hittat på Tolgfors öknamn "Tomhylsan".
Vi får hoppas att Försvarsmakten får en uppgift som går att förstå (och dessutom mätbar) och att dessa strukturproblem äntligen löses.

Och håll med om att inte ett ord nämndes om bekymmer med stödmyndigheter, personalförsörjningssystem, logistik och materielanskaffning under de tidigare försvarsministrarna!

måndag 26 maj 2008

Lösningen nära!?

Tydligen händer något i de så kallade strukturproblemen inom försvarssektorn. I en artikel i NSD 26/5-08 skriver Lena Tegström

Kostnaderna ska ned

BODEN. För första gången begär Fortverket att få göra en totalöversyn av försvarets lokaler för att minska kostnaderna och undvika stora investeringar.
När Helikopterskvadronen lades ned i Boden hävdade kritikerna att det var en stor kapitalförlust. Det hade gjorts miljoninvesteringar i Boden och en flytt innebar att nya hangarer måste byggas på annan ort.
Fortifikationsverket har begärt hos regeringen att verket ska få göra en total analys av förbandsstrukturen för att få ett effektivare lokalutnyttjande.
- Av flera skäl. Enskilda individer har inte tänkt på lokalfrågan först och främst. Det har tidigare kommit upp i efterhand. Vi har system där kostnaderna för lokalerna inte är så tydliga, säger Karl-Erik Hagström, ställföreträdande generaldirektör.
Dessutom har man hittills använt en modell, som innebär att det inte kostat något kapitalmässigt att avveckla lokaler.
- Nu finns inget beslut hur man ska göra. Men det är klart att det är lättare att flytta och bygga nytt om man inte har fullt ekonomiskt tryck på sig, säger Karl-Erik Hagström.

ÖB vill ta över

En totalöversyn kan visa på möjligheter och begränsningar och vara en variabel av flera när försvarsbeslutet ska tas. Därför vill Fortverket tillföra det underlaget.
ÖB vill ta över fastigheterna, men Hagström säger att det finns flera skäl till att inte förverkliga det. Ett är att det ger bättre hushållning med pengar att skilja ägande och brukande.
- ÖB menar att om man plockar bort oss så slipper man ett led i beställningskedjan, för man har den kompetensen i försvarsmakten. Men man har gjort en utredning för att ta bort dubbla kompetenser och har försvaret den kvar borde det i stället finnas rationaliseringar att göra där.
Han tillägger att politikerna tidigare varit eniga om att försvaret inte skall syssla med utbildning inte fastigheter


Tårarna räcker inte till, kan det vara möjligt att sunt förnuft skall börja råda? Och var kan man få tillgång till den modell som Fortverket använder och där en nedläggning av en helt nybyggd anläggning inte kostar pengar?

torsdag 22 maj 2008

Populism eller reella insikter?

VÄXANDE RYSKT HOT.
Att det inte finns någon konventionell hotbild mot Sverige innebär inte att vi står fria från hotbilder. Ett växande hot från Ryssland bör inte nonchaleras. Politikerna måste bli tydligare med vad försvaret ska kunna lösa för uppgifter, skriver Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson, moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott.
Min kommentar till detta är att ett totalt vacuum vilket vi snart har åstadkommit skapar hotbilder. De fortsätter;

Budgetbeslut för försvaret måste vila på säkerhetspolitiska bedömningar. Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld ska utgöra grunden för vår försvarspolitik, och vi bör kontinuerligt analysera de potentiella hot som kan uppkomma.

Att det inte finns någon konventionell hotbild mot Sverige i närtid innebär inte att vi står fria från hotbilder.

En seriös analys måste se den nya tidens utveckling i Europa och våra grannländers ekonomiska och strategiska intressen.

I såväl vårt närområde som övriga världen finns starka krafter och ekonomiska intressen när det gäller till exempel framtidens energiförsörjning. Dessa intressen påverkar sannolikt den europeiska säkerhetspolitiken och kommer att visa på starka viljeyttringar från stater i vår närhet

Allt fler framhåller den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland. Det finns goda skäl att ta uppgifterna på allvar.

Vi kan inte lugnt konstatera att risken för en rysk invasion inte är trolig och därmed avfärda alla hotbilder mot Sverige. Ett växande hot från den nya tidens Ryssland bör varken nonchaleras eller ignoreras.

Sverige har mellan år 2000 och 2007 dragit ner på försvarets budget med 20 procent medan det omvända har skett i vår närhet, där upprustning och ytterligare satsningar har gjorts av ett flertal länder i Europa.

Deras säkerhetspolitiska bedömningar har uppenbarligen varit en annan än den svenska. Den politiska ledningen måste bli tydligare med vad försvaret ska kunna lösa för uppgifter.

Försvarsmaktens verksamhet håller god kvalitet. Den svenska militära förmågan och uppfyllelse av verksamhetsmål inger gott förtroende, ett förtroende som avspeglas inte minst i försvarets goda renommé i internationella insatser.

Konsekvenserna av den pågående omställningen från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett modernt, flexibelt och insatt insatsförsvar är dock kostsamma.

Arvet från tidigare försvarsbeslut samt föråldrade personalförsörjnings- och kostnadshanteringssystem innebär ett läge med återkommande svarta hål i budgeten, där förbandsverksamheten blir lidande.

Detta måste åtgärdas, men försvarets ekonomi får inte ta överhand i försvarspolitikens inriktning.

Försvarsmakten måste bli bättre på planering, budgetuppföljning och ekonomistyrning. Men förbättringar krävs även inom Försvarsmaktens personalförsörjning.

För att lösa försvarets uppgifter ställs idag allt högre krav på soldaters förmågor, vilket visar nödvändigheten av en bra rekrytering.

Men det ställer också krav på att Försvarsmakten ska våga se över sin personalstruktur och även ta obekväma beslut för att göra effektiviseringar. Försvaret måste även vårda den personal som arbetar ute i organisationen och som nu möts av olika rykten och besked om den egna verksamheten.

Vi måste också bli medvetna om vad det vi beställer faktiskt kostar och kräver i kringorganisation och ledning: att 2000 svenska soldater i internationell tjänst också för med sig kostnader i Sverige.

Här hemma ställer våra uppsatta mål krav på utbildning, soldater i beredskap för rotation, övningar, materiel och ledningssystem. En soldat ute i dag innebär allt mer logistik, effektiv ledning, högteknologiska system, avancerade it-lösningar och sofistikerade vapensystem.

Allt detta måste med i beräkningarna när budgeten läggs så att den är realistisk och stämmer väl överens med de uppgifter försvaret är ålagda att utföra.

Förhållandet mellan inriktning och resursfördelning må vara svårbalanserat, men det krävs mer än spariver och en ekonomi i balans när vi ska göra bedömningar av hur mycket pengar som ska läggas på Sveriges försvar.


Det är så att man blir tårögd när jag läser denna artikel. Men ärade ledamoter har ni klart för er vilka svårigheter ni beskriver? Hur skall ett nödvändigt personalförsörjningssystem kunna införas utan att anställningstrygghetslagar bryts? Och varför pekar ni bara ut Försvarsmakten som ansvarig?

Hålla sin budget eller ....

Det är utan överraskning som lokalpolitiker från alla politiska riktningar nu börjar protestera mot eventuella nedläggningar av förband och inte minst reduceringar av Hemvärnet. I stället anser man att besparingar skall göras på andra håll. Men att reducera Hemvärnet, lägga ned förband och ställa in verksamhet är myndigheten Försvarsmaktens enda alternativ. Inte särskilt "listiga" men ändå de enda åtgärderna "man äger". De verkliga problemen, strukturfelen kan man i de flesta fall inte göra något åt.

Självklart måste dessa så kallade strukurproblemen rättas till!

Men vari består dessa strukturproblem? Och vilka åtgärder är möjliga för att komma tillrätta med dessa.

Pensionsålder - anställningsform

Enligt min uppfattning fanns det en politisk vilja på 70-talet att likställa militäryrket med andra offentliga anställningar. Fackföreningarna leddes också av människor i en ålder som närmade sig dåvarande pensionsålder som var 50, 55 och 60 år beroende på nivå. Utan nämnvärda protester höjdes pensionsåldern med 10 respektive fem år mot en löneklassuppflyttning. En stor mängd (överslagsmässigt 4000)administrativa befattningar inrättades och besattes.

Vid de tillfälliga försöken att minska personal i de övre åldersgrupperna har alltid dessa administrativa befattningar besatts av yngre personal.

Detta strukturfel är ett politiskt ansvar. Och rättas till genom införande av en tidsbegränsad anställningsform relaterad till uppnådd tjänstegrad (jmf utländska system)

Vidareutbildning - karriär

Ett nytt befälssystem infördes etappvis på 70-talet. Underbefäl och underofficerare avskaffades och istället blev alla yrkesofficerare. Utbildningen akademiserades för att likställas med annan högskoleutbildning. Avsikten med det nya befälssystemet var att behoven skulle styra urval och vidareutbildning men rekryteringen hade gjorts av ungdomar som förväntade sig en officerskarriär och sannolikt för att dämpa missnöjet i leden vidareutbildades många fler än behovet.
Återigen införde nya administrativa befattningar, särskilt i de högre staberna i Stockholm med omnejd. För att alla skulle få chansen att göra meriterande tjänstgöring blev två år på en befattning en normal rotation. Någon kontinuitet och gedigen kompetens kunde aldrig uppnås. I dag lär rotationshastigheten vara ännu högre.

På den tiden då vi kallade ledningsnivåerna för lägre regional-, högre regional- och central ledning sa man, lite skämtsamt, att på lägre regional utgjordes kompetensen på handläggarnivå av en överstelöjtnant, på högre regional nivå av en major och på central nivå av en assistent.

Ansvaret för detta strukturfel måste nog åläggas det militära ledarskapet - men var har den politiska insynen varit?


Stödmyndigheter utanför den militära ledningens kontroll

Att inte ha möjligheter att påverka stödmyndigheternas kostnadsutveckling utan i sista stund ständigt råka ut för "hyreshöjningar" och andra fördyringar som inte kunnat budgeterats kan inte bara vara "hyresgästens" fel. Visserligen har "hyresgästen" glatt tagit emot nya anläggningar och renoveringar av gamla utan att förstå att detta måste resultera i hyreshöjningar.

Låt oss slippa dessa oändliga och pinsamma diskussioner om en Försvarsmakt som inte kan klara sin ekonomi och istället rätta till dessa strukturproblem en gång för alla.

Och naturligtvis måste Försvarsmakten ha en uppgift som går att både förstå och leva upp till!

tisdag 20 maj 2008

Sveriges försvar kompenser en viss oförmåga med en överdimensionerad ledning!

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver i en debattartikel;
Sverige har ett bra och starkt försvar. Det svenska försvarets kvalitet är långt bättre än vad som hävdas i debatten. Försvarets förmåga både vad gäller internationella insatser och värnande av landets territoriella integritet är god. De män och kvinnor som deltar i internationella insatser gör ett utomordentligt arbete.


Rubriken har skrämmande likheter med uttalanden under mellankrigstiden, Tolgfors fortsätter;

Konkret handlar det om att Försvarsmakten har 1,5 miljarder i underskott i förbandsverksamheten i år och kommande år. Som en tillfällig lösning har myndigheten föreslagit att 850 miljoner kronor ska överföras i år från materielanslaget till förbandsanslaget.
Regeringen har vid flera tillfällen under våren begärt att Försvarsmakten ska klara ut vad underskottet består i och hur de uppstått. Något som inte har förklarats tillräckligt väl. Regeringen har därför beslutat att 170 miljoner kronor, som vi kan gå i god för, ska överföras från materielanslaget till förbandsanslaget i år och nästa år.

Regeringen avser att gemensamt med Försvarsmakten och Riksdagen finna långsiktigt hållbara lösningar för att komma tillrätta med försvarets ekonomi och organisation.

I ett första steg har regeringen gett Försvarsmakten i uppdrag att ta fram förslag till effektiviseringar och strukturella åtgärder för att komma tillrätta med underskottet i förbands-anslaget. När de kan redovisa vidtagna och initierade åtgärder och efter att resultatet av dessa kan värderas och tidsättas kan frågan om ytterligare överföring prövas av regeringen.

Parallellt med detta omprövar vi försvarsmateriel-
försörjningen.

Genomförandegruppen, som består av representanter för allianspartierna, har fått i uppdrag att se över möjliga besparingar på materielanslaget de kommande åren i storleks-ordningen 2-3 miljarder kronor. Av de 650 miljoner kronor som har aviserats från och med 2009, har 130 öronmärkts för att öka anslaget för internationella insatser.

Det är tydligt att försvaret lider av bristande uppföljnings-, prognos- och analysförmåga samt otillräcklig finansiell styrning.

Statskontorets granskning från i april i år av Försvarsmaktens pågående omställningsarbete av sin förvaltning bekräftar i stora delar detta. Bristfällig redovisning av gjorda besparingar på förvaltningsområdet och uppenbara svårigheter för Försvarsmakten att redogöra till vad dessa pengar har använts är bara några exempel. Nu i veckan presenterar även Ekonomistyrningsverket sin rapport om "Försvarsmaktens interna styrning och kontroll". Det finns en uppenbar risk att det då framförs ytterligare kritik mot myndigheten.

Vi ska ansvarsfullt utveckla det svenska försvaret. Försvaret ska fortsätta att öka sin tillgänglighet, användbarhet och kostnadseffektivitet. Vi kommer i höst att dimensionera försvaret utifrån och in – världen, närområdet och nationen – för att det ska vara användbart i alla dessa perspektiv. Vår säkerhet ska bygga på mer gemenskap och samarbete med andra länder. Framför allt kommer det nordiska försvarssamarbetet att fördjupas.


Försvaret genomgår en genomgripande förnyelse från invasionsförsvar till insatsförsvar. I slutet av året kommer jag att lägga fram ett förslag om försvarets framtida inriktning och dimensionering. Innan dess måste försvarets ekonomiska situation ha retts ut. Annars riskerar utformningen av framtidens försvar vara ogjord redan från början och Försvarsmaktens ekonomiska framtid präglas av återkommande problem.
Sten Tolgfors (m)
försvarsminister


Att överskrida budget med 1,5 miljarder eller 50% av de påverkbara resurserna (rörliga) är inte acceptabelt. Men att ställa in "produktionen" eller lägga ned "produktionsenheter" och behålla all personal (utom de som inte står ut och begär avsked) är ingen lösning.

Eftersom man måste komma åt de fasta kostnaderna måste personal
friställas, pensionsåldern kan inte var 61 år, om inte den personalen är användbar och reella behov finns - vilket inte verkar vara fallet, kompetenshöjnande vidareutbildning kan inte fortgå utan att behoven styr, stödmyndigheter (Fortv, FMV, mfl) kan inte tillåtas "leka affär" utan konkurrens. (Tillämpa marknadsekonomiska spelregler i en planekonomi) I ESV rapport framgår att Fortverket gjort en hyreshöjning på 140 miljoner som aldig kunnat prognosticerats. I rapporten står också att man upplever att det finns två ÖB. Med det avser man inte den civila ställföreträdande överbefälhavaren. (Tyvärr finns det fler än så men det kan ta lite tid att upptäcka alla)
Dessa myndigheter kan i många fall läggas ned, personalen avskedas med motivet arbetsbrist och kostnaderna reduceras. Tyvärr har många reduceringar resulterat i att konsulter används. (Jag har själv varit en)

För något år sedan frågade jag rektorn för Försvarshögskolan, Henrik Landerholm, hur länge man tänkte att fortsätta vidareutbilda officerare till högre nivå i samma omfattning som för 20 år sedan. Han svarade; så länge ingen ger oss ett annat uppdrag!

Senare frågade jag ÖB, Håkan Syrén, hur länge vi skulle behöva dras med den gigantiska administrationen? Svaret jag fick var kort och enkelt; - Hjälp mig att bli av med den!

Den övergripande uppgiften borde vara "Långsiktig beredskap mot väpnat angrepp" och det huvudsakliga medlet måste vara att skapa en organisation vars verksamhet skulle vara att vidmakthålla och utveckla kompetensen inom området väpnad strid!

Vi får hoppas att beskrivningarna av åtgärderna resulterar i de nödvändiga strukturförändringarna som ingen vill formulera konkret!

Slutligen några konkreta frågor till Försvarsministern;
Kommer administrationen att anpassas till behovet? Kommer personal att avskedas?
Om svaret är ja! Innebär detta en lagändring eller nedläggning av hela myndigheten?

Och slutligen;
- När vågar vi uttrycka försvarsmaktens förmåga i ambitionstermer?


-
-

söndag 18 maj 2008

Deltagande i Red Flag för 27 miljoner

Det kan tyckas helt galet att Försvarsministern beordrar ett deltagande i den amerikanska övningen Red Flag som beräknas kosta 27 miljoner i en situation då man inte har pengar att låta JAS piloterna flyga tillräckligt för att bibehålla sin kompetens.

Men för det första så är deltagandet i Red Flag en naturlig fortsättning på Sveriges, sedan lång tid, stora satsning på svensk flygindustri!

För det andra så måste man se på hur kostnader beräknas. Att ställa in flygövningar sparar bara flygbränsle som staten dessutom köper in utan att betala skatter och andra avgifter. Personalen avsedd för det underhåll som är nödvändigt för att flyga är redan anställd och avlönas för annan verksamhet (innebandy) som kanske inte är nödvändig. Det underhåll (motorer och annat) som utförs av kontrakterade företag SAAB, mfl har sannolikt avtal som innebär att årsintäkterna är säkrade. Dessutom skrotas JAS-flygplan med massor av gångtid kvar på motorer och andra komponenter.

Visst är det synd om alla JAS piloter som inte får flyga men det mesta (om inte allt) av deras träning kan åstadkommas i simulator!

Varför försöker man då att spara på att ställa in verksamhet? Kanske är det för att det märks mer och blir ett bra påtryckningsmedel för kravet på mer pengar och kanske sparar man någon krona.

fredag 16 maj 2008

Vems är felet för Försvarsmaktens svindlande affärer?

Genast efter Sovjetunionen fall reviderades hotbildsbedömningarna mot Sverige. Kanske var man från militärt håll rädd att trovärdigheten skulle ifrågasättas om man inte tog i ordentligt och så var plötsligt alla militära hot mot Sverige borta - för alltid, verkade det som!?

Oron om vad detta skulle få för konsekvenser för Försvarsmakten måste under denna perioden ha varit stor och ett intensivt "tankearbete", kanske med rubriken "vad skall vi hitta på" (uttalad med en dialekt tillhörande Bert-Åke Warg) Någon "på tråden" säger internationella insatser, det är vad politikerna vill ha! Då får dom vara med i de stora sammanhangen!
Bra idé, ropar alla andra fåglarna på tråden!

Lite raljerande skulle kunna sägas att så föddes det svenska insatsförsvaret.


Ett intensivt, och kostnadskrävande arbete inleddes med att skrota materiel och anläggningar. Materiel såldes, många gånger till stora utländska uppköpare som i sin tur kunde sälja prylarna vidare.

Men allt detta räckte inte till, förband, oftast de med nyligen gjorda stora investeringar lades ned. Personalen flyttades till andra förband med stora kostnader som följd.

Den tidigare höjningen av pensionsåldern, införande av ett nytt befälssystem, överföring av fastigheter till Vasakronan och fortverket, bildandet av Pliktverket omformning av Försvarets Materielverk till egen myndighet, nedläggning av Milo- och Fostaber, bildandet av en Operativ ledning, mm, mm, gjorde att ingen hade någon som helst kontroll på vare sig verksamhet, organisation eller ekonomi.
Men i samma veva kunde man lätt ta beslut om att beställa delserie 2 av JAS Gripen.

Under två år var situationen så besvärlig att anställningsstopp infördes men åren innan lät man alla överstar, kommendörer, generaler och amiraler som tvingats avsäga sig fullmaktstjänsten som villkor för sin befordran, få samma villkor som officerare med fullmakt. Mycket få valde att gå i förtida pension. Ung nyutbildad personal valde att stanna kvar på sina hemorter och begärde avsked samtidigt som en ny generalsgrad, brigadgeneral, infördes.

Att ÖB denna gången valde att som så många gånger förut bromsa produktionen, vilket jag tidigare påpekat är lika "korkat" som om Volvo slutade tillverka bilar och istället lät personalen spela innebandy, men inte fick politiskt godkännande för åtgärden är ett politiskt hälsotecken. Men alla strukturella fel kvarstår och nedläggningarna av så många förband utan ett ord om de egentliga problemen kvarstår. Här erfordras ett samarbete mellan den politiska och den militära ledningen.

Någon har sagt "att om ser hur Försvarsmakten använder sina pengar kan man inte påstå att man har för lite pengar"

Självklart är det uppgifterna som skall vara styrande. Men vilken ambitionsnivå uttalas i regleringsbrevet? Tyvärr verkar det vara så att de internationella insatserna drivs på "löpande räkning" och det som blir över när de så kallade "stödmyndigheterna" tagit sitt är en rejäl minuspost.

Bra Sten att du försöker ta tag i detta men inte är det ÖB:s fel att han fick en hyreshöjning på 10% just före bokslutet.

fredag 9 maj 2008

No indians too many Chiefs!

Det är med stigande förvåning som jag följt de senaste turerna i Försvarsmaktens ekonomiska problem.
Efter att ÖB begärt och fått avslag på sin begäran att använda en del av materielanslaget till att finansiera verksamhet presenterades ett förslag där verksamheten i stort sett skulle ställas in. ÖB fick ett tydligt nej även på det förslaget. Förvåningen måste ha blivit stor eftersom man tidigare alltid vidtagit just den åtgärden. Men att ställa in verksamhet för Försvarsmakten vars produktion är att ”producera försvarsförmåga” vilket åstadkommes med utbildning av soldater och övningar med förband måste vara lika ”korkat” som om Volvo slutar tillverka bilar!
I stället begärde Försvarsdepartementet att ÖB skulle presentera ett förslag där långsiktiga fasta kostnader skulle reduceras. Och så kom listan på sammanslagningar och nedläggningar av förband. Förband som just genomför Försvarsmaktens produktion. Inte med ett ord nämns behovet av att reducera den i dagens perspektiv, gigantiska administrationen och annan stödverksamhet, som levt kvar sedan ”kalla krigets” eller ”invasionsförsvarets” dagar.

tisdag 29 april 2008

Lägg ner Försvarsmakten!

Ständiga budgetöverskridanden, inställda övningar, förkortad utbildning, nedläggningar, dyra materielprojekt och ständigt föremål för politiska experiment.

Det är beskrivningar som väl passar in på dagens svenska Försvarsmakt. En insatsorganisation vars numerär, enligt egna officiella uppgifter såg ut så här 2006 och 2007.

Arméförband 18000 man (2006), 21000 man (2007), ? (2008)
Marinförband 5000 man (2006), 5000 man (2007), ? (2008)
Flygvapenförband 10000 man (2006), 8000 man (2007), ? (2008)
Ledningsförband 32000 man (2006), 7500 man (2007), ? (2008)
Logistikförband - * (2006), 5000 man (2007), ? (2008)
Summa 65000 man (2006), 47000 man (2007), ? (2008)

Några siffror kan väcka förundran. Även om vi antar att 32000 man ledningsförband även omfattar ca 8000 man logistikförband så är siffran förbluffande hög. Kan det gamla marina uttrycket "en viss materiel underlägsenhet kompenseras av överdimensionerad ledning" vara anledningen.

I dessa siffror kan möjligen också ingå 11260 yrkesofficerare och 9732 civilanställda. Möjligen kan siffrorna reduceras med 1024 yrkesofficerare och 479 civilanställda som tjänstgör på Högkvarteret och som sannolikt inte är inräknade. Nu anges målet 2008 vara 16000 yrkesofficerare och civila. Men hur det skall uppnås med ytterligare höjd pensionsålder är för mig omöjligt att säga.

Lägg ner Försvarsmakten och sätt upp Nya Försvarsmakten.

Fördelarna är uppenbara. All personal som inte behövs kan avskedas då inga anställningslagar behöver följas. Försvarsgrensstrukturen kan tas bort och ersättas med en modern anpassad struktur som skulle kunna vara, Förvarnings- och underrättelse, markstrid, luftförsvar, indirekt och direkt (eld)understöd, sjöstrid och logistik. Exemplet på strukturen är ett snabbt utkast och saknar kanske element och kan förfinas. Ledning ingår självklart inom varje del och skall naturligtvis ha en operativ integration.
Att försöka skilja mellan förmågeskapande och förmågenyttjande ledning är och har alltid varit hopplöst.

I stället för 16000 yrkesofficerare och civila, som skulle vara personalmålet 2008, skulle vi kunna ha 15000 yrkessoldater anställda på fem-sju år och ytterligare ca 25000 i beredskap (efter avslutad kontraktsanställning)

För att leda detta proffesionella försvar skulle det erfordras 2500 yrkesofficerare med tidsbegränsad anställningtid.
Kraven på denna personalkategori måste kunna sättas mycket högt vilket innebär höga löner (jmf fältflygarsystemet) och goda pensionsvillkor efter avslutad tjänstgöring.

Men vad kostar inte den nuvarande situationen med en huvuddel av 10000 yrkesofficerare i åldern 35-61 år som inte användbara annat än till mer eller mindre onödiga administrativa uppgifter!