onsdag 31 december 2008

Rätt till arbete upp till 72 års ålder!

Ett alldeles utmärkt diskussionsinlägg är förslaget av Maria Larsson att alla skall ha rätt att arbeta upp till 72 års ålder och att ha rätt till deltid efter 61 års ålder.

Men man kan lätt få intrycket att det bara handlar om arbetstagarens rätt och inte arbetsgivarens behov.

Om det är så att en 72 årig Volvo-arbetare gör ett lika bra jobb vid monteringsbandet som en 28 åring är det inget problem.

Men ofta är det så att arbetsgivaren tvingas anpassa både arbetsplats och uppgifter till de speciella behov den äldre personen har. Och detta kan inträffa långt före dagens pensionsålder.

Rätt till fortsatt anställning upp till 72 år kommer med största sannolikhet att innebära en förgubbning (och förgummning) särskilt inom den offentliga sektorn med gigantiska fördyringar som resultat av minskad effektivitet. Möjligheter till minskad arbetstid efter 61 års ålder kan däremot få gynnsamma effekter om den används rätt.

Att den som arbetar till 72 års ålder kommer att höja sin pension och att den som minskar sin arbetstid efter 61 års ålder sänker pension är självklart.

Carlsson tycker: Rätt till fortsatt anställning upp till 72 års ålder och rätt till deltid efter 61 år, skall vara en möjlighet där både arbetsgivare och arbetstagare måste vara överens.

lördag 27 december 2008

Kvinnor i Försvarsmakten - ett misslyckande?

Sedan möjligheten öppnades för kvinnor att bli yrkesofficerare har det varit en stark målsättning att öka antalet kvinnor i Försvarsmakten.
Om andelen är under en viss procentenhet är det ett misslyckande menar man. Men hur stor skall andelen vara? Skall andelen vara 50% (eller 52% eftersom det finns lite fler kvinnor i samhället)för att rekryteringen skall vara lyckad?

Är inte lämplighet en urvalsgrund längre? I ett annat sammanhang kan det knappast vara en bra rekrytering att ha 50% kvinnor som spermadonatorer!

Med det menar jag inte att kvinnor kan ha en plats i Försvarsmakten och dessutom göra ett bättre jobb än många män. Men utgångspunkten för resonemanget är fel.

Vid ett tillfälle var det aktuellt att jag skulle få en kvinnlig officer som medarbetare. Hon var full av kvinnliga attribut med långt blont hår men jag visste också att hon glidit in på sin officerskarriär genom att utnyttja sin kvinnlighet. Jag hade tre manliga militära och två kvinnliga civila medarbetare. Jag funderade länge på hur detta skulle gå. Efter lite funderande knäppte det till och plötsligt såg jag allting klart och tydligt. Varje person måste betraktas utifrån de individuella egenskaper den har utan hänsyn till könstillhörighet. Och visst finns det kvinnor med mer "manliga" egenskaper än de som vissa män besitter och tvärtom.

Hur gick det då? Det blev inget av med anställningen - inte beroende på att kvinnligheten inte skulle gå att använda för fortsatt karriär utan av helt andra orsaker.

Det är inte svårt att förstå att chefer som hela tiden känner ett tryck på att öka rekryteringen av kvinnor har svårigheter med objektiva bedömningar och att det därför kan bli en "kvotering" av kvinnor. En situation som kommer att vara en nackdel för dessa kvinnor och som de kommer att få slåss mot under hela sin karriär.

Carlsson tycker; att varje individs lämplighet skall utgöra grund för rekrytering i samhället. Låt kvinnor få vara kvinnor och män få vara vara män med allt vad det innebär, inte minst för samhällets fortlevnad!

onsdag 24 december 2008

Vilka är välutbildade

I Sverige talar vi om högutbildade och lågutbildade. Och visst finns det en känsla av att de lågutbildade betraktas som sämre och mindre värda. En byggarbetare eller gruvarbetare tillhör gruppen lågutbildade, tror jag, men är långt ifrån lågavlönade. Särskilt inte om vi ser på livslönen. Är vi inte som människor lika mycket värda? Hur skall vi lära oss att skilja på lika värde som människor och samtidigt tillåta oss att vara olika. Är det avundsjukan som är drivkraften bakom allt?

Under många år har den politiska ledningen bekämpat denna situation genom att benämna fler och fler utbildningar för högskoleutbildningar. Kan det vara så att man på detta sätt tror sig kunna minska andelen lågutbildade.

Om man tror att man höjt bildningsnivån genom att byta benämningar på utbildningsnivåerna men inte höjt kvalitén gör man sig skyldig till ett grovt självbedrägeri.

När man nu kräver kompetenshöjning och vidareutbildning för arbetslösa måste detta hanteras mycket varsamt så att inte dessa "höjda" (ofta teoretiska) kompetenser som inte är efterfrågade leder till att administrationen blir större.

Jag njöt nyligen av att höra en ung läkare förklara att hon aldrig under sin tid som läkare skulle kunna få den kunskap och erfarenhet som en sjuksköterska får. Den unga läkaren förklarade att hon inte skulle kunna ersätta sjuksköterskan lika lite som sjuksköterskan skulle kunna ersätta henne som läkare.

Varför förstår vi inte behovet av att vi måste kunna komplettera istället för att vi skall konkurera med varandra.

Carlsson tycker att vi skall använda uttrycket välutbildad inom ett visst kompetensområde istället för låg- och högutbildad.