I Sverige talar vi om högutbildade och lågutbildade. Och visst finns det en känsla av att de lågutbildade betraktas som sämre och mindre värda. En byggarbetare eller gruvarbetare tillhör gruppen lågutbildade, tror jag, men är långt ifrån lågavlönade. Särskilt inte om vi ser på livslönen. Är vi inte som människor lika mycket värda? Hur skall vi lära oss att skilja på lika värde som människor och samtidigt tillåta oss att vara olika. Är det avundsjukan som är drivkraften bakom allt?
Under många år har den politiska ledningen bekämpat denna situation genom att benämna fler och fler utbildningar för högskoleutbildningar. Kan det vara så att man på detta sätt tror sig kunna minska andelen lågutbildade.
Om man tror att man höjt bildningsnivån genom att byta benämningar på utbildningsnivåerna men inte höjt kvalitén gör man sig skyldig till ett grovt självbedrägeri.
När man nu kräver kompetenshöjning och vidareutbildning för arbetslösa måste detta hanteras mycket varsamt så att inte dessa "höjda" (ofta teoretiska) kompetenser som inte är efterfrågade leder till att administrationen blir större.
Jag njöt nyligen av att höra en ung läkare förklara att hon aldrig under sin tid som läkare skulle kunna få den kunskap och erfarenhet som en sjuksköterska får. Den unga läkaren förklarade att hon inte skulle kunna ersätta sjuksköterskan lika lite som sjuksköterskan skulle kunna ersätta henne som läkare.
Varför förstår vi inte behovet av att vi måste kunna komplettera istället för att vi skall konkurera med varandra.
Carlsson tycker att vi skall använda uttrycket välutbildad inom ett visst kompetensområde istället för låg- och högutbildad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar