onsdag 30 december 2009

Tänk vad ett misslyckat klimatmöte kan medföra och hur skall man komma tillrätta med sverigedemokraternas framgång!?

Redan under Köpenhamnsmötets sista dagar svepte en kall luftmassa ned över hela Skandinavien. Både delegater och demonstranter frös ordentligt och någon bindande överenskommelse kunde inte nås. Samtidigt börjar de tystade kritikerna av den politiskt korrekta slutsatsen, att människan är orsaken till klimatförändringen, att kunna göra sig hörda.
Det får vara hur det vill med den saken och visst är det bra att vi börjar ifrågasätta vår nedsmutsning av miljön.

Under den stilla julefriden som brukar infalla efter julafton får man tid att lösa tidningarna lite mer noga och eftertänksamt. Det lustiga är de flesta tidningar, oavsett partifärg, ägnar sina ledarsidor åt problemet med de växande väljarsiffrorna för sverigedemokraterna. Rubrikerna växlar men artiklarna har ett gemensamt man beskriver hur sverigedemokraterna skall bekämpas. Metoderna växlar däremot.

Oppositionspartierna menar att sverigedemokraternas framgång beror på oro hos främst unga "lågutbildade" som tror att kostnaderna för flyktingar och invandrare kommer att minska deras möjligheter till jobb och bidrag. Och genom att återställa dessa förmåner och öka antalet offentliganställa så minskar denna grupps oro och ordningen blir återställd.

Bland allianspartierna är tongångarna lite mer delade. Den liberala falangen talar hela tiden om vårt ansvar att skydda mänskliga värden medan den mer moderata falangen talar om det framtida behovet av arbetskraft.

Ingen verkar bry sig om att det sverigedemokraternas framgångar faktiskt visar på ett demokratiskt underskott. Vi kan ha folkomröstningar om högertrafik eller ej, kärnkraftsavveckling eller ej men det hade varit helt otänkbart att folkomrösta om vår flykting- och invandringspolitik.

Självklart skall vi följa de internationella konventioner när det gäller att ta emot asylsökande men det bästa sättet att bekämpa sverigedemokraterna är att redovisa fakta när det gäller flykting- och invandrarpolitiken. Naturligtvis är denna redovisning ingen enkel matematik men gör ett försök med följande poster,
- följer vi de internationella överenskommelserna när det gäller flyktingar och asylsökande eller är vi mer generösa?
- vad är nettokostnaden* för den svenska flyktingpolitiken?
- hur stort behov av arbetskraft bedömer vi att landet har i framtiden?
- är den kriminella representationen större bland flyktingar och invandrare?

Det finns säkert några fler frågor som är relevanta.

En sak är säker, så länge dessa frågor är obesvarade kommer de att svaras på av var och en, på ett sätt som klart gynnar sverigedemokrater och främlingsfientliga!

nettokostnad = lika med de kostnader för gränsövervakning, mottagning, rättsliga kostnader för asylbedömning, rättsliga kostnader för överklagande, bostäder, bidrag, utbildning, pensioner, sjukvårdskostnader, kostnader för utvisning, mm, mm, minskat med de skatteintäkter i form av moms, skatter på löner mm, som denna verksamhet genererar.

fredag 27 november 2009

Befogad oro hos dagens yrkesofficerare inför införandet av yrkesförsvar!?

Bland alla de argument som framförs mot införandet av yrkessoldater hörs bland annat att det blir för dyrt, att kvaliteten inte blir tillräcklig och att det blir för få soldater.
Bara några få har insett att det också kommer att bli en minskning av dagens yrkesofficerare till förmån för specialistofficerare och yrkessoldater.

Uttrycket dyrt betyder till skillnad från, kostar mycket, att något inte är prisvärt. Nu menar man säkert att införandet av yrkessoldater kommer att kosta mycket pengar.

Jag menar att det är precis tvärtom.
Det som är dyrt är att Försvarsmakten tvingas avlöna och sysselsätta alla yrkesofficerare till fyllda 60 år. Huvuddelen av dessa lämnar kärnverksamheten redan innan fyllda 40 för att sysselsättas med administrativa uppgifter med tveksamt värde. Dessutom finns nu möjligheter att stanna kvar några år efter fyllda 60.

Att kvaliteten inte skulle bli tillräcklig är egentligen en fråga om rekryteringsincitament och utbildning och mindre en fråga om att kunna göra ett stort urval. Den personalkategori jag ser framför mig som yrkessoldater är samma kategori människor som nu utgör större delen av våra yrkesofficerare.

Visserligen har ett nytt "mantra" formulerats i de högsta staberna, företrädesvis lokaliserade i Stockholmsområdet. Där säger man att det åtgår lika många stabsofficerare för att leda en nationell Försvarsmakt på 60 000 man som det gör för att leda 600 000. Jag undrar vad som skulle hända om det plötsligt erbjudits tjänster för 600 stabsofficerare i olika NATO-staber? Skulle det finnas möjlighet att besätta dessa tjänster med hänsyn till behovet hemma? - eller? Och skulle effektiviteten i våra nationella staber öka eller minska?

Yrkesförsvar - en nödvändighet

Värnpliktssystemet har sakta men säkert urholkats med eller utan politikernas vilja. Utbildningstiden har förkortats, krigsorganisationen avskaffats, urvalet av värnpliktiga till kompani- och plutonsbefäl har avskaffats. Antalet har minskat och fokuseringen mot internationella insatser har styrt hela verksamheten.
Samtidigt har yrkesofficerarna tidigare och tidigare lämnat soldatlivet för en karriär inom den alltmer växande militära administartionen.
Den militära förmåga som detta system har kunnat visa upp har varit begränsad till kompanienheter som använts för internationella insatser.
Med ett yrkesförsvar kan kompetensen väpnad strid på ett bättre sätt vidmakthållas och utvecklas. (Internationella insatser medverkar också påtagligt till detta)
Med ett yrkesförsvar finns förutsättningarna för att utveckla kompetens på lägsta och kanske viktigaste nivå.

Införandet av yrkessoldater som anställs på begränsad tid, införandet av specialistofficerare och vidareutbildning av yrkesofficerare baserat på behovet är därför en absolut nödvändighet.

Om man dessutom kan upphöra med att byta befattningar i vänster och högervarv vartannat år till förmån för den personliga kompetensen och organisationen vore vår Försvarsmakt på god väg.

Men hur skall dagens yrkesofficer som flexar in någon gång på förmiddagen, kollar sin mejl, surfar ett tag, deltar i ett par sammanträden, fysar lite grann innan det är dags att flexa ut, kunna förvandlas till chef och arbetsledare för en grupp, pluton, kompani, bataljon och brigad krävande yrkesmän som inte är lika "lättlurade" som ett gäng värnpliktiga under några månader.


Militärt hot i dag

Det militära hotet mot Sverige i dag och i en nära framtid skall vara det som dimensionerar vår militära försvarsförmåga! Men ett obefintligt militärt hot innebär inte att försvarsförmågan kan nedgå till noll! Ett sådan situation leder till att en mycket liten militär förmåga i vår omvärld blir ett allvarligt hot i en försämrad säkerhetspolitisk situation och tvingar nationen till politiska eftergifter.

Den förmåga som företrädare för Försvarsmakten anser vara lämpligt när det gäller markstridskrafter är två brigader. Dessa brigader skall innehålla välövade befattningshavare från lägsta till högsta nivå och vara insatsberedda inom dagar.

På samma sätt kommer sjö- och luftstridskrafter att utformas.

Territorialförsvaret ett minne blott!

Och visst är det så att det tidigare territorialförsvaret överges. I en framtid handlar den väpnade striden i första hand att visa upp en militär förmåga, i andra hand att kunna vinna en strid över den del av motståndarens militära förmåga som denne kan avdela.

Carlsson tycker att det är fel att tro att en stor mängd bristfälligt utbildade och utrustade soldater under bristfällig ledning med bristande underhåll utgör stor försvarsförmåga - snarare utgör denna massa ett gigantiskt logistikproblem!

lördag 21 november 2009

Om människor med dåligt självförtroende, baktaleri och skitstövlar!

Varför säger vi negativa saker om andra som vi egentligen inte har någon grund för.

Exempel på sådant kan vara, -jag skulle aldrig äta den mat han lagar, med hänvisning till en kock, vars namn nämts i något sammanhang. Den som yttrar det här negativa påståendet visar sig inte några som helst kunskaper om matlagning och inte heller några som helst erfarenheter om kockens matlagningskonst. Kocken som tidigare arbetat i samma företagsom, men på helt olika avdelningar, som den person som nu yttrar sig så tvärsäkert negativt, har en gedigen kockutbildning och arbetat yrkesmässigt på stora restauranger. Han har dessutom ett mycket gott renommé inom restaurangkretsen. Inte vid något tillfälle har någon gäst klagat på hans matlagningskonst och aldrig skär sig bearnaisesåsen.

Så åter till frågan, varför beter sig vissa människor på detta viset?

Det finns möjligen flera alternativa svar;

- personen har trots att han nådde en position, högt över nämnde kocks, när de båda arbetade i samma företag, så dåligt självförtroende att han, på andras bekostnad, måste försöka förbättra det
- personen har inte lärt sig skilja på rätt och orätt
- personen är helt enkelt en "skitstövel"

För det kan väl inte vara så att det var en helt annan person det lågmälda yttrandet handlade om?

onsdag 18 november 2009

Afghanistan igen dessvärre

Att debatten flammar upp efter att en afghansk tolk och fem svenska soldater skadats är en naturlig följd av mänskligt beteende.
Men att nu omvärdera insatsen, beklaga sig över bristande resurser får i alla fall mig att känna lite förakt inför dessa debattörer.

Att Sverige som en alliansfri nation ställer upp med militära resurser är kanske en medmänsklig skyldighet och ett sätt att vidmakthålla den militära förmågan. Men att ställa upp bakom USA i ett krig mot terrorismen där målet med insatsen är suddigt och kanske efter det diskutabla presidentvalet av Hamid Karzai är överspelat är en helt annan sak.

På något sätt upplever jag att något underbyggt beslut om insatsen aldrig gjorts utan man började insatsen i största hemlighet med en liten grupp, vars säkerhet påstogs kräva sekretess. Sedan har det bara "rullat" på.

Den terrorism som USA säger sig vara i krig med är en symptom på något som man upplever felaktigt. Och så länge man låter israelerna bete sig hur som helst i "sandlådan" finns inget berättigande för detta krig mot en symptom.

När Israel börjar efterleva alla de FN-resoluitioner som man, med stöd av storebror USA, antingen stoppar eller struntar i att efterleva och visar att man är beredd att gå tillbaka till 1967 års gränser, kan världen, helst under FN-ledning tillsammans bekämpa allt våld mot oskyldiga, (som jag vill definiera som terrorism) oavsett om en stat står bakom våldet eller om det utövas av en statslös protestorganisation.

Tyvärr verkar staten Israel inte bry sig särskilt mycket om den nuvarande amerikanske presidentens önskemål. Istället har man nyligen beslutat om ytterligare 900 bostäder på ockuperad palestinsk mark.

Och för att få någon ordning på situationen i Afghanistan (och Pakistan) måste vi erbjuda dessa fattiga bönder som livnär sig på att odla hash och opium något annat som ger dem samma möjligheter till inkomster.

Eftersom det finns påståenden (som jag inte kan bekräfta) att CIA finansierade sina operationer i Sydamerika med just narkotikaodling kan man misstänka att något sådant pågår också i Afghanistan och Pakistan. Och om det vore fallet förstår man lättare det amerikanska ointresset av att på ett mer fullständigt sätt ta itu med hela situationen.

För visst är det något märkligt med det hela när en armeinspektör vädjar inför riksdagens utfrågning om allmänhetens stöd till de svenska soldaterna i Afghanistan!?

måndag 2 november 2009

I väntan på nya influensan

Kanske ska en "bloggare" kunna hålla någon form av kontinuitet. I annat fall ledsnar de som läser det som skrivits och i detta fall tyckts.
I mitt fall har "bloggandet" i huvudsak varit ett sätt att avreagera mig på. Genom att "skriva av mig" den värsta frustrationen har det kännts lite bättre. Kanske för att jag kunnat formulera min frustration och kanske för att jag närt ett litet hopp om att någon skulle läsa vad jag skrivit.

Efter denna nästa tre månader långa paus tänkte jag försöka förändra innehållet till någon form av veckovis kåseri.

När jag vaknade i morse och konstaterade att det var första dagen i en hel vecka av ledighet fylldes hela kroppen av sköna känslor. Tandvärken som jag lidit av en hel vecka kändes nästan inte alls. Den onda axeln som jag till och från haft ont i mer än ett halvt år kändes bara lite grann. Alla uppgifter som skulle skötas denna första dag i veckan kändes ganska avlägsna. Kanske ska jag undersöka om jag kan vaccinera mig mot den nya influensan. Jag skulle kunna göra det efter att jag varit hos möbelsnickaren. Riskgrupp eller inte? Jag kanske inte tillhör någon riskgrupp men eftersom jag skall kunna hoppa in och flyga ambulans så borde jag ingå. Hursomhelst skall väl alla när som helst få sitt vaccin.

Först skall jag hämta ut de beställda glasögonen. Glasögon som jag åter igen lyckats beställa mitt emmellan två extraerbjudanden från Synsam. Det första erbjudandet gick ut på att man fick ett glas gratis. Men när jag gjort synundersökningen visade det sig att erbjudandet gick ut dagen innan. Inte en spår av medkänsla eller förhandlingsvilja gick att finna hos den annars så trevliga optikern. När jag så efter mycken tvekan beställde nya glas till ett par äldre bågar får jag en vecka senare läsa en annons från Synsam. Annonsen erbjuder ett par extra glasögon om man beställer nya glasögon --- två dagar efter att jag beställt mina.
Glasögonen känns bra, lika bra som de från Favoptic för 1075:- (inklusive allt) men så kostar de också 6128:- (exklusive synundersökning på 340:-)

Så fortsätter jag till möbelsnickaren som har ringde förra veckan och vill att jag skall godkänna hans sätt att reparera två Bruno Mathson fåtöljer. Vi blir överens om både pris och sätt att reparera fåtöljerna men naturligtvis har jag hunnit långt innan jag kommer ihåg att jag borde undersöka möjligheterna till vaccinering.

Jag följer de röda skyltarna, parkerar enligt anvisningarna och följer skyltarna vidare. Min skamkänsla av att "tränga" mig före är helt borta och möts slutligen av en skylt där det står, öppet tisd-torsd 1200-1600!

söndag 2 augusti 2009

Svensk insats i Afghanistan eller inte?

Om vi svenska skattebetalare anser att vi skall avsätta pengar för att försäkra oss om ett fortsatt fritt och politiskt oberoende Sverige måste det svenska engagemanget i Afghanistan ifrågasättas.

Att vi svenskar ställer upp på FN sanktionerade missioner är en sak, en helt annan sak är att vi ställer upp på missioner föranledda av 11 september-händelsen. Där USA har inlett ett krig mot en företeelse som i många fall försöker att få världens ögon riktade på "orättvisor".

Denna åsikt har inget att göra med att minst sex afghansska gerillamän blivit dödade eller om någon svensk soldat blivit dödad eller sårad. Något som man alltid måste räkna med i situationer som dessa.

Frågan är istället om vi och resten av västvärlden tror att vi kan åstadkomma något varaktigt genom att bekämpa en symptom.

Om detta är början på västvärldens "krig" mot islam måste vi allvarligt fundera på andra lösningar.

lördag 27 juni 2009

Syftet måste vara att undvika krig eller?

Det blir allt svårare att veta vad vi med vapenmakt vill försvara. Är det det svenska territoriet, de svenska naturtillgångarna, den svenska exportindustrin, svenskarna, det svenska sättet att leva, den svenska konstitutionen eller rent av internationell rätt?

Många "opinionsbildare" har sagt att friheten alltid är värd att försvara. Men vad menar vi då med frihet, vems frihet. Känner vi oss i dag som en genuin nation? Är det tillåtet att (förutom i idrottsammanhang) låta nationella känslor komma till uttryck?
När kommer vi att se de snart 20% svenska medborgare som är av utländsk härkomst fira midsommar precis som alla andra (på gott och ont) och bete sig lika sekulärt som de övriga 80%? Jodå, många har integrerat,-s på ett utmärkt sätt i det svenska samhället, men alltför många står utanför.

Så vad skall vi försvara oss mot? Om någon inte lagt märke till det ännu så är "alla" västvärldens krigsmakter i "krig" mot terrorismen. Definitionsmässigt är detta en omöjlighet i Sverige. Krig är ett tillstånd (förhållande) mellan stater och inte mellan en stat och en företeelse. I vårt land kan bara polis bekämpa kriminella företeelser.

Många "okunniga" politiker anser att införandet av demokrati (folkstyre) skulle sätta stopp för alla krig vilket både sunt förnuft och historien visat vara felaktigt.

Om vi däremot kunde komma tillrätta med alla politiska och för all del sociala "orättvisor" som används som anledning för att uppmana till våldshandlingar hade vi varit på god väg. Ett exempel på en sådan lång och varaktig orättvisa är situationen i mellanöstern där USA:s "51:a" stat Israel tillåts bete sig hur som helst.

Och visst kan man se NATO-övningen Loyal Arrow som en provokation mot Ryssland, om man vill. Syftet med övningen var ändå en fredsmission där även en eventuell utbrytarnation i Ryssland kunnat vara aktuell.

Men som man en gång sa om Sovjetunionen. Utan Röda Armén är Sovjetunionen bara ett land med dåliga veteskördar och illa byggda hus. Snart kan man använda samma uttryck på USA. (Trots Obama)

Om NATO som organisation finns kvar därför att det erfordras en ledningsorganisation för samlade internationella styrkor och att FN så ofta blir handlingsförlamat genom vetorätten i säkerhetsrådet borde medlemskapet öppnas även för andra länder.

Och varför är det så svårt att skapa en europeisk säkerhetsorganisation som i Europa kan ersätta NATO?

lördag 13 juni 2009

Nödvändigheten av uppdragstaktik och hur tokigt det kan bli!

Under fyrtio- och femti- och sextitalet genomgick det svenska försvaret en omfattande "självkritisk" granskning. Stora förändringar genomfördes.

I alla filmsalar byggdes en "terränglåda" där stridsteknik skulle kunna prövas och utvecklas i en skala. Hur missuppfattningen att begreppet terränglådan betydde ett avgränsat terrängområde i det fria har jag inte kunnat förstå. Men uttrycket lät fint och adapterades blixtsnabbt av alla utom någon ensam själ som, efter att ha hört någon säga, -"nu skall vi se hur det här ser ut i terränglådan" kanske fortfarande sitter ensam i filmsalen och väntar. Men militära uttryck har också övertagits av de civila (främst politiker) om de låter bra.
Uttrycket samverkan användes av militärer som en samordningsform då befälsförhållandena inte var klarlagda. En militär chef tvingades som regel att samverka med sin civila motsvarighet därför att militären (och för all del även den civila befattningshavaren) ej kunde ge order. I militära reglementen skrev man på den tiden att samordning företrädesvis skulle ske genom befäl (order) och i undantagsfall genom samverkan.
Nu sker vare sig det ena eller det andra, verkar det som och uttrycket samverkan har i civila sammanhang fått betydelsen "samarbeta"

Oavsett terränglåda och samverkan medförde den svenska "självkritiken" att man insåg att det ledningssystem och de ledningsmetoder man tillämpade var så långsamma att våra styrkor riskerade att "stå för fot gevär" medan "kriget passerade förbi"!

Man formulerade då några deviser, bland annat;

- chef skall alltid agera inom högre chefs beslut i stort,
- chef får aldrig delegera beslut för vilka han själv har att ta ansvar,


Dessa två motsägelsefulla satser blev så småningom tillslipade och tillämpades i fredsdriften sålunda.

- chef formulerar uppdrag med mål och tilldelar medel. Val av medel åligger den som genomför uppdraget!

Denna så kallade "uppdragstaktik" innebar också att medelsäskanden gjordes av den som skulle genomföra uppdraget. Och efter några år genomfördes omfattande dialoger om uppdragens utformning och målens utformning. Tyvärr tillämpades också dessa metoder under övningar vilket i sin tur medförde krav på större och större staber särskilt på lägre nivåer.

"Med närapå svartsjuk inställning till högre chef bevakade varje förbandschef sitt revir"

De gigantiskt förbättrade förutsättningarna för att skapa ledningssystem som både kan klara av minutoperativ ledning från högsta till lägsta nivå och samtidigt klara av långsiktig ledning innebär att behovet av uppdragstaktik minskat men att också möjligheterna för lägre chef att agera inom högre chefs beslut i stort utan att avhända den högre chefen handlingsfrihet också ökat.

Risken för att våra styrkor skall bli "stående för fot gevär" medan kriget passerar borde inte finnas längre.

Stora resurser har under åren lagts ned på tekniska ledningssystem. Självklart har utveklingen bedrivits inom försvarsgrenarna, inom tjänstegrenarna och inom ledningsnivåerna och resultatet har blivit en ytterligare cementering av den i dag helt omoderna "uppdragstaktiken"

fredag 15 maj 2009

Äntligen och det skulle till en kvinna att hålla i yxan!

Nu har Gendir Marie Hafström äntligen presenterat sitt förslag om hur Försvarsmaktens stödmyndigheter skall anpassas till "den nya hotbilden" och det nya insatsförsvaret. Även Högkvarteret fick en släng.

Det är otroligt att Försvarsmaktens stödmyndigheter förbrukar 10 miljarder av försvarsbudgeten och varför har inte den siffran nämnts tidigare i försvarsdebatten.

Nu föreslås att Försvarshögskolan läggs ned, Försvarets Materielverk och Totalförsvarets Forskningsinstitut läggs ned och slås samman till en ny myndighet. (Nu kommer Wiseman att få all tid i världen att blogga om hur dyrt ett yrkesförsvar kommer att bli!?)

Pliktverket läggs ned och Försvarsmakten tar hand om sin egen rekrytering. Högkvarteret föreslås minska sin organisation med 400 personer.

Mycket bra Fru Hafström!

Synd bara att du glömt bort Fortverket som genom ständiga hyreshöjningar verkligen sugit ur Försvarsmakten dess sista krona. För hur kan den totala hyressumman öka trots att Försvarsmakten lämnat huvuddelen av sina anläggningar?

Låt bara inte detta smulas sönder till ett räddningspaket som gör att varenda insparad krona används till att anställa konsulter och höga avgångsvederlag.

Det lustiga i sammanhanget är att dessa stödmyndigheter som nu föresås att läggas ned och slås samman är just egna myndigheter varför LAS (lagen om anställningsskydd)inte behöver ställa till problem vid avskedanden.

Bra fru Hafström tycker Carlsson (man varför har det tagit så lång tid innan man tagit tag i detta???)

fredag 24 april 2009

Varför finns NATO kvar? Och varför svenskt medlemskap?

NATO (North Atlantic Treaty Organisation)bildades efter andra världskrigets slut. Syftet var att binda samman segrarmakterna,där även vissa av de förlorande makterna (Tyskland och Italien)integrerades.
Förhållandet med Sovjetunionen hade redan blivit frostigt och efter Berlinblockaden var det uppenbart att NATO också var en organisation för att säkerställa ett gemensamt försvar mot Sovjetunionen. Men med USA:s inflytande underlättades också amerikansk vapenexport till NATO-länderna.

Efter Sovjetunionens sammanbrott avvecklades också den östliga motsvarigheten till NATO, Warsawapakten (WP). Nu borde också NATO ha avvecklats, men inte. I stället utökades antalet medlemmar och inte bara gamla öststatsländer som Polen utan också de baltiska staterna blev nya medlemmar. Den fortsatta existensen av NATO förklarades med att NATO var en organisation där eventuella konflikter medlemmar emmellan skulle kunna lösas vid de egna förhandlingsborden. Men när amerikanska rådgivare uppträder i länder som brutit med Ryssland och efter nyvunnet självförtroende startar en väpnad konflikt (och får på nöten)kan ingen undvika misstanken att USA (eller i alla fall några av dess "agencies") inte tycks fått reda på att det kalla kriget är slut.

De amerikanska insatserna i Afghanistan, där man tidigare satsat på att stödja en gerilla, (terroristorganisation enligt amerikansk definition)för att tvinga ut de ryska trupperna och som nu beväpnade med amerikanska vapen är mycket tveksam.

Att Sverige deltar nu är tveksamt men ändå något som vi själva beslutar om. Med ett svenskt (och finskt som snabbt blir följden) medlemskap i NATO riskerar vi att tvingas in i både det ena och det andra.

Visst kan det innebära risker och svårigheter att vara alliansfri i fredstid men låt oss blicka tillbaka till tiden då Olof Palme var statsminister. Den finske utrikesministern svarade på frågan om svensk och finsk utrikespolitik så här:

"skillnaden mellan svensk och finsk utrikespolitik verkar vara att vi i Finland försöker vara vän med alla medan man i Sverige försöker göra sig till ovän med alla!"


Det är helt i sin ordning att vi integrerar det svenska försvaret med NATO-normer och det är alldeles utmärkt att öva i Sverige med NATO-förband men gör det på våra villkor och det finns ingen anledning att trycka in den slumrande ryska björnen ändå längre in i hörnet! Om NATO skall ha en roll och framtid (och något motsvarande inte kan utvecklas inom EU) borde nästa NATO-medlem bli Ryssland, något som faktiskt Boris Jeltsin en gång önskade!?

Och varför skall Sverige bli ytterligare en i raden av europeiska gisslanländer åt USA?

fredag 10 april 2009

Grymheter i krig - hur kan dessa minimeras?

Krig är ett politiskt förhållande mellan stater. Krig definieras också som en väpnad konflikt där 1000 eller fler människor (kombatanter) dödats under ett år. Krig anses vara politikens fortsättning men med andra medel.

Militärer anser att krig är en alltför allvarlig verksamhet för att kunna överlåtas till politiker medan politiker anser krig är alltför allvarligt för att kunna överlåtas till militärer.
Krig är en "naturkatastrof" skapad av människor och borde kunna undvikas.

Kan krig undvikas genom en total nedrustning?

Svaret är nej och motivet är att brott och lagöverträdelser i ett land inte kommer att upphöra om polis och åklagarväsende avvecklas lika lite som att brott mot internationella lagar och regler inte kommer att upphöra utan nationella krigsmakter. Försöken att genom FN skapa internationella lagar och internationella militära styrkor för att säkerställa att dessa regler uppfylls har inte fungerat särskilt väl.

Tyvärr måste vi konstatera att vi tvingas ha en militär förmåga för att kunna hävda vårt territorium och vår rätt i internationella frågor.

Men mitt tyckande i denna fråga handlar mer om hur denna förmåga skall vara utformad.

Vi kan till att börja med vara överens om att förmågan skall vara balanserad mot det aktuella omvärldsläget och rådande militära hot.

Frågan är istället om förmåga åstadkoms med volym och folkvilja eller om den åstadkoms med högteknologiska vapen, kompetent personal och politisk vilja?

En intressant historisk tillbakablick till "Slaget om Storbritannien" är intressant och visar hur britterna avsiktligt "offrade" Londons civilbefolkning för att rädda sitt flygvapen.
När tyskarna inledde sitt anfall var bombmålen koncentrerade till de brittiska flygbaserna. Det var absolut förbjudet att bomba London. En tysk bombplansbesättning flög vilse i dåligt väder och kunde inte hitta sitt mål. När bränslet började vara på upphällningen fällde man sin bomblast och återvände till Tyskland. Bomblasten träffade en skola utanför London och den brittiska propaganda apparaten blåste upp händelsen.
Några dagar senare anföll en liten brittisk bombplansstyrka Berlin som vedergällning. Göring som hade lovat att han skulle få kallas Smith om Berlin bombades blev vansinnig (-are). Hitler frågade det tyska folket om man ville ha "der totale krieg" och trots att tyskarna var på väg att tvinga ned det brittiska jaktflyget ändrades målvalet och London blev huvudmålet.
Britterna lyckade reparera sin flygbaser och kunde efter ett tag vända en förestående förlust till en seger och den tyska invasionen ställdes in.

Vad som sedan hände med gigantiska värnpliktsarméer, civilbefolkning, terrorbombningar och andra grymheter kan bara hänföras till människans grymhet, behov av hämnd och andra djuriska instinkter.

Kanske måste detta det svåraste av alla yrken överlåtas till professionella militärer.

tisdag 31 mars 2009

Därför behövs ett nytt personalförsörjningssystem i Försvarsmakten

Vi är många som förundrats över hur man på så kort tid lyckats eliminera den svenska militära förmågan (hemförlovade krigsorganisationen) från att i varje fall kunna fördröja en militär invasion till dagens tre (3) insatsbataljoner.

Men mer än 20 000 personer är anställda i Försvarsmakten och om bara 50% av dessa kunde användas i väpnad strid skulle antalet bataljoner kunna ökas till 13.

Tyvärr har det blivit så att ett yrkesbefäl som passerat 30 år börjar leta sig efter en befattning av administrativ karaktär. Dessa befattningar har blivit fler och fler, inte bara inom planering och ekonomi utan omfattar i dag allt man kan tänka sig.
De yrkesbefäl som tror att de fortfarande kan göra karriär ser till att inte vara längre tid än två år på samma befattning och det viktigaste är inte att åstadkomma något utan istället att inte göra något fel.

Nu har man försiktigt infört ett tvåbefälssystem baserat på brittisk och NATO-tradition. Det är nog bra om genomförandet görs rätt.

Men den stora frågan återstår och där finns endast två alternativ.

1. Man behåller nuvarande anställnings- och trygghetssystem och alla måste vara beredda att utföra det arbete (väpnad strid från lägsta till högsta nivå) under hela sin anställningstid.

2. Man inför ett nytt personalförsörjningssystem med anställningstider anpassade till behoven. En menig soldat utbildas och tjänstgör under 4 till 5 år kopraler utbildas och tjänstgör 6 till 7 år och så vidare. Kaptener tjänstgör 20 till 22 år i den befattning han utbildats för och så vidare. Administrativa befattningar minimeras och kan med fördel bemannas med civil kompetens.

onsdag 25 mars 2009

Ny organisation en nödvändighet - skriver moderata riksdagsmän

Regeringens förslag till inriktning av det nya försvaret ökar antalet soldater och förband som är omedelbart tillgängliga. Förbanden blir mer flexibla och anpassade för att klara framtidens säkerhetspolitiska utmaningar.

Försvarsmaktens insatsorganisation ska bestå av 50 000 personer som med kort varsel kan sättas in både inom och utanför Sverige. Detta är en väsentlig ökning från dagens försvar där cirka 10 000 personer kan stå redo inom ett år. Den nya organisationen ska bestå av stående och kontrakterade förband. Detta för att öka tillgängligheten och undvika att sätta upp särskilda förband för utlandstjänst som sedan hemförlovas när uppdraget är slutfört.

Grunden för den nya inriktningen av försvaret är bedömningen att det idag inte går att se något invasionshot mot Sverige. Det är dessutom mycket svårt att se en situation där en väpnad konflikt drabbar något av våra grannländer men inte Sverige, och tvärt om. Försvarsmakten ska i första hand försvara Sveriges suveränitet. Detta görs inte enbart vid våra egna gränser utan också genom att hindra och hantera konflikter i vårt närområde och övriga världen.
I arbetet med propositionen har regeringen bland annat haft underlag
i form av Försvarsmaktens egen perspektivstudie, två rapporter från Försvarsberedningen, frivilligutredningen, delbetänkande från pliktutredningen med mera.

Vi i den moderata försvarskommittén, har deltagit i arbetet med propositionen genom en aktiv dialog med försvarsdepartementet. Det är naturligt att våra åsikter inte alltid stämmer helt överens med övriga Allianspartiers, kompromisser är emellertid en förutsättning för en stabil Alliansregering.

Armén
Arméns tillgängliga insatsförmåga ökas från tre till åtta insatsbataljoner om vardera cirka 800-1000 personer. Dessa ska dessutom kunna förstärkas och samverka med enheter från flygvapnet och marinen. Arméns förband ska vara flexibla och kunna samverka också med förband från andra länder. Enheterna ska lätt kunna sättas samman efter behov och kunna förflyttas inom och utanför landets gränser.
Det ska även finnas ett antal reservbataljoner vilka ska utrustas med befintlig materiel liksom ett stridsvagnskompani (14 stridsvagnar) som ska förrådsställas på Gotland. Tillgång till reservenheter är något som vi moderater har föreslagit i ett tidigt skede. Dessa förband får längre beredskapstid
och ska inte ingå i insatsorganisationen.

Marinen och Flygvapnet
Flygvapnet ska bestå av fyra divisioner
om totalt cirka 100 JAS 39 C/D. Med en försvarsbudget i balans innebär 2009 en väsentlig ökning i antal flygtimmar både för helikopter- och stridsflygförband.
Flottans förband ska vidmakthållas och med en ny princip för personalförsörjning ökar tillgängligheten.
Regeringen aviserar ersättning av dagens stödfartyg och på längre sikt även ersättning för äldre ytstridsfartyg.

Hemvärnet
Hemvärnet utvecklas till en nationell skyddsstyrka med högre ambition och bättre utrustning än dagens hemvärn. Försvarsmakten meddelade i sitt underlag den 30 januari att endast 13 200 hemvärnsoldater fullgör sina tjänstgöringskontrakt. Regeringen vill nu öka detta antal till 22 000 varav 17 000 i den nationella insatsstyrkan.

Värnplikten
Idag gör mellan 5 000 och 8 000 personer värnplikten varje år. Därmed är det tveksamt om man kan säga att vi har en allmän värnplikt. Regeringens inriktning är att framtidens insatsförband ska bestå av frivilligt rekryterad personal. Detta har även Försvarsmakten själva föreslagit. En mindre del av personalen kommer att var anställda i stående förband och huvuddelen i kontraktsförband som står till Försvarsmaktens förfogande.
Värnplikten ska fortfarande finnas kvar, men inte användas i fredstid. Hur detta system ska se ut i detalj presenterar den pågående pliktutredningen i juni. Därefter fattas ett särskilt riksdagsbeslut om försvarets personalförsörjning.

Sammanfattning
Regeringens förslag innebär ökad försvarsförmåga. Försvarsmakten får förband som är anpassningsbara efter rådande situation och framförallt omedelbart tillgängliga.


Carlsson återkommer med lite ingående kommentarer till detta. Det är främst frågor avseende administrationens utformning och storlek, bibehållande av en ålderdomlig försvarsgrensstruktur, hur personalarvet anpassas, varför man på så kort tid kunde avveckla en försvarsförmåga som skulle kunna motstå en invasion till dagens organisation som mest utgör ett exportstöd och med stor ansträngning kan ställa upp med en insatsstyrka för internationell tjänst vars volym är mindre än tidigare, hur personalförsörjningssystemet skall utformas i detalj och några ytterligare frågor.

söndag 15 mars 2009

Värnpliktsförsvar vs yrkesförsvar återigen

Under det gamla "goda" invasionsförsvarets dagar frågade jag en gång ett ungt befäl vad hans viktigaste uppgift var. Han svarade snabbt och med fast blick riktad mot mig. - Min viktigaste uppgift är att utbilda soldater! Jag frågade om han inte var krigsplacerad och om uppgiften som krigsförbandschef inte vara viktigare. Han svarade att detta bara var viktigt vart fjärde år. Efter lite diskuterande enades vi om uppgiften som som krigsförbandschef var viktigast och att det var underförstått i hans tidigare svar.

Men nog hade det unga befälets pedagogiska kunskaper kommit till nytta vid en eventuell mobilisering. Frågan är bara, hade hans kunskaper varit tillräckliga för att komplettera utbildningen? Jag tror inte det.

Visst finns det gigantiska fördelar med att ha ett värnpliktsförsvar som bland annat medger att urvalet för att hitta rätt person till rätt befattning kan göras på hela folket.

Tyvärr har värnpliktsförsvaret inneburit en mängd nackdelar för utformningen av försvarsförmågan. Under en lång period var det angeläget att varje försvarsgren och även truppslag utnyttjade så stor del av värnpliktsvolymen som möjligt. Ju fler värnpliktiga som utbildades desto större organisation kunde man motivera och detta påverkade direkt anslagets storlek.

Det var således ont om organisationsförslag där man minskade numerären, särskilt bland värnpliktiga.

Lite lustigt blev det när en utredning om brigadstaber och fördelningstaber presenterades. Här hade man tagit ut steget ordentligt och nu presenterades staber på flera hundra personer. (Kanske var det egna karriärmöjligheter man tänkte på)

Hur som helst volymen var det inget fel på. Men förmågan var det lite sämre ställt med. Utan vare sig ordentligt understöd, möjligheter till snabba eldöppnandet vid sammanstöt under förflyttning, splitterskydd, samband och eforderlig eldkraft skulle dessa snabba manöverförband slå en mekaniserad angripare.

Hade man inriktat sig på att ta terräng som fienden inte behärskade, tagit den, försvarat den och sedan upprepat det hela gång på gång tills dess att fiendens rörlighet var ordentligt begränsad hade man kanske haft någon framgång men minorna lämnades som regel på trossarna!

Varför måste vi överge värnpliktsförsvaret till förmån för ett yrkesförsvar och vad innebär det egentligen? Svaret är entydigt och enkelt!

Försvarsmaktens personal måste genomgå en omfattande kompetenshöjning avseende väpnad strid på lägsta nivå.

Hur skall tillräcklig rekryteringen kunna ske?

Med tillräckliga incitament (lön och anda förmåner) är det möjligt att rekrytera!

Hur skall detta betalas?

Genom minskning av en onödig och gigantisk administration, anpassning av nivåhöjande vidareutbildning till behoven och minskning av fast anställd personal till förmån för yrkessoldater. (Även civilanställdas uppgifter kan övervägas att skötas av korttidsanställa soldater)

tisdag 24 februari 2009

Ett folkförankrat försvar med erforderlig förmåga!

Det var stora löften som gavs av försvarsminister Tolgfors under riksdagsdebatten om försvarets utformning. Menade han, ett försvar som kan användas i dag för att värna nationen mot de militära hot som finns i dag och som kan anpassas till militära hot i framtiden? Ett försvar som kan användas i närområdet och även göra internationella insatser för fred och säkerhet?

Även om en formulering om att åtagandet att försvara nationen inte skulle göras utan stöd från andra länder och att förmågan att anpassas till framtida hot inte fanns med så fanns ändå en tendens till "folkförankring" i målbeskrivningen.

Det är alldeles tydligt att svenska folket inte anser att säkerhet skapas genom att den svenska försvarsmakten gör "internationella insatser" som många gånger innebär att vi tvingas röra om i oroshärdar som vi inte varit med om att skapa.

Så till frågan om "medlen" hur och på vilket sätt erforderlig militär förmåga skall åstadkommas.

Efter 2:a världskrigets slut avvecklades alla stora arméer i väst medan man i öst fortsatte att satsa på mekanisering (stridsvagnar) som skulle passa bra i en kombination av taktiska kärnvapen. USA fortsatte istället att utveckla sina hangarfartyg och marinkårsförband för att snabbt kunna bevaka och göra insatser i olika intresseområden i världen.

I Sverige fortsatte vi att reparera alla brister som funnits vid 2:a världskrigets utbrott. Alla värnpliktiga utbildades och huvuddelen krigsplacerades i förband som många gångar saknade utrustning och bara fanns på en personallista. Undantaget var flygvapnet som nu fick ta hand om den svenska flygplansindustrins produktion. Och under en kort period ansågs Sverige förfoga över världens fjärde största flygvapen.

Så började försvarsanlaget att skäras ned. Det började egentligen redan vid 1967 års beslut och fortsatte sedan med undantag av en period av borgerligt styre då dåvarande försvarsminister Anders Björck köpte upp så mycket som möjligt av splitterskyddade stridsfordon och då även en modern stridsvagn anskaffades.

Under en kort period hade den svenska Försvarsmakten både personellt innehåll (om än med tvivelaktig utbildningnivå mot de uppgifter som de skulle kunna ställas emot) och materiellt innehåll. Fast anställd personal utan krigsplacering riskerade dessutom sin anställningstrygghet.

Men den borgerliga regeringen avlöstes av en ny regering och anslagsminskningarna fortsatte. I tron att kunna bli mindre men vassare lades det ena, främst infanteriregementen och flygflottijer ned. Men kostnaderna blev kvar, tillfälligt trodde man i den högsta ledningen. Förklaringarna är många. Omställningar, nyinvesteringar (som inte utnyttjades på grund av nya nedläggningar) och fördyringar av materiel på grund av mindre serier och långa kontrakt och inte minst "hyreshöjningar".

En uppgift som jag inte kunnat få bekräftad uppger att hyrorna av Försvarsmaktens områden och lokaler 1999 var 2,1 mdr (i dagens penningvärde) och hade 2009 stigit till 2,4 mdr trots att antalet förband minskat med 80%.

Att man inom Försvarsmakten inte påtalat detta utan lojalt flyttar mellan det ena marknadsmässigt på tok för dyra området till det andra med nyinvesteringar som följd kan bara betyda att den ena handen inte vet vad den andra gör.

Att både debatt och åtgärder tycks vara förvirrade är i perspektivet inte så konstigt.

Men åter till medlen.

Att volym inte är liktydigt med förmåga utan istället snarare är ett latent logistiskt problem anser jag inte behöver bevisas mer utförligt, särskilt i dagens informationssamhälle.

Med det föreslagna personalförsörjngssystemet, om det genomförs rätt, kan den svenske soldaten få den erforderliga utbildning och övning som den svåraste av alla uppgifter kräver - väpnad strid.

Möjligheterna att rekrytera och göra ett bra urval är helt och hållet beroende på vilka incitament som erbjuds. Enligt uppgift har 10 000 anmält sig som sökande till nästa svenska insats i Afghanistan.

Den viktiga folkförankringen har aldrig varit något problem i vare sig USA eller Storbritannien som är länder med lång erfarenhet av yrkesförsvar.
Och skulle vi inte kunna ha soldater anställda skulle vi inte heller kunna ha fast anställda yrkesofficerare eller ens poliser som är den enda yrkesgrupp som får använda dödligt våld i sin yrkesutövning.

Ett folkförankrat försvar är ett försvar som utför de uppgifter, som svenska folket efterfrågar; skapar säkerhet för nationen Sverige!

fredag 20 februari 2009

200 år av fred sätter sina spår

Föga överraskande visar det sig nu att JAS Gripen C/D version inte utrustades med säkert sambandsmedel.
Däremot har den alla faciliteter för att kunna anpassas till NATO-standard. Det är bara export som gäller!

De svenska räddningshelikoptrarna som var stationerade från Luleå i norr till Ronneby i söder var anskaffade och utrustade för att kunna dra upp en pilot som skjutit ut sig över Östersjön.

Att dessa helikoptar inte var utrustade med avisningsutrustning som möjliggjorde "allvädersuppträdande" var inget problem eftersom man alltid kunde ställa in övningarna. Hur piloter skulle räddas om det var allvar och isbildningsrisk funderade ingen på eller skulle man inte starta?

Först efter Estonia katastrofen diskuterades huruvida denna resurs skulle kunna användas för annat än räddning av militära piloter.

Att många beslut inom Försvarsmakten baseras på ett "fredstänk" är inget nytt. Vid tiden för Tysklands invasion av Danmark lär det bara ha funnits en enda järnvägsvagn med luftvärnsammunition. Denna dirigerades fram och tillbaka över landet.

Så lycka till Allan Widman, det finns alldeles för många generaler!

En tröst i eländet fick jag en gång av en brittisk officer som sa; considering you are a country with no experience of war for the last 200 years, I must say you are pretty skilled!

tisdag 10 februari 2009

Nordiskt försvarssamarbete och moderat krav på helikoptrar till Norrland

Med stor förvåning har jag skummat Stoltenbergs förslag om Nordiskt försvarssamarbete. Är det en Pandoras Ask som nu håller på att öppnas? Mycket förvånande särskilt med tanke på den misslyckade upphandlingen av helikoptrar och försäljningen av Gripen.

Eller är det inte något nytt. Finska soldater skulle som i alla tidigare svenska stormaktsdrabbningar ha tagit hand om den första vågen av en anfallande supermaktsarme från öst. Sverige hade i sin tur försvarat den norska södra flanken. Och Norge....och Danmark med sina NATO-medlemskap hade dragit in hela NATO i konflikten?

Eller är det så att det bara handlar om ett samarbete för fortsatta internationella insatser?

Ett krav har framförts av det moderata kommunalrådet i Boden att 40% av försvarsmaktens helikoptrar skall baseras i norrland därför att det är i den landsändan avstånden är stora, vägnätet glest och behoven av denna typ av transportresurs därför är störst.

Intressant, särskilt med tanke på att det var samma argument som låg till grund för basering när de första helikoptrarna anskaffades för armén.

Synd bara att europas modernaste helikopterbas nu har blivit utsåld till entreprenadföretag.

måndag 9 februari 2009

Vad kostar ett värnpliktsförsvar?

I en snabb jämförelse är ersättningen för en värnpliktig oerhört mycket lägre än ersättningen till en anställd soldat. Men som man ibland brukar säga finns det tre sorters lögn, lögn, förbannad lögn och statistik.

Låt oss anta att den vpl erhåller 100 kr i dagsersättning* medan yrkessoldaten erhåller en dagslön på 1000 kr (Baserat på en månadslön på 30000:- )

Förutom dagsersättningen på i snitt 100 kr erhåller den värnpliktige
fri kost och logi till en beräknad kostnad av 500 kr. De får dessutom fria hemresor som kan variera beroende på hemorten och därför lägger vi inte på något här. Stöd i form av personalvård,sjukvård, mm, mm är svårt att beräkna men vi lägger en schablon på 200 kr för detta. Vi är nu uppe i 700 kr per dag och det är samma ersättning som yrkessoldaten får efter att han betalat 30% i skatt.

Värnpliktssystemets alla "overhead" eller runtomkringkostnader är sannolikt lågt värderade och måste också tas med i beräkningen.

Vad det "kostar" samhället att under ett år minska tillgänglig arbetskraft eller ta bort möjligheter för utbildning (mot ett civilt arbete) är svårt att beräkna. Å andra sidan är det åtskilligt som den värnpliktige får lära sig under sin militära utbildning som är värdefullt för samhället.

* här ingår utryckningsbidrag, utbildningspremier, mm, mm.

lördag 7 februari 2009

Ett yrkesförsvar gör det möjligt att åstadkomma en nödvändig revalvering (uppskrivning) av försvarsförmågan!

Målet med den svenska säkerhetspolitiken skall naturligtvis vara att bevara vårt internationella oberoende och status som självständig nation.

Medlen för detta kan variera med allt från diplomati, militär förmåga till olika former av säkerhetspolitiska allianser.

Men oavsett vilka medel vi använder så åligger det varje oberoende stat att kunna hävda sitt territorium. Rent folkrättsligt kränkte inte USA det Sovjetiska territoriet med sina U-2 flygplan förrän ryssarna lyckades skjuta ned ett.

Vi har och kommer alltfort att kunna lösa denna nödvändiga uppgift med hjälp av polis, tull, kustbevakning samt den alltmer integrerade civil/militära övervakningen av sjö och luft.

Den militära förmågan att med vapen försvara territoriet och statens intressen skall naturligtvis anpassas till det aktuella hotet men utan förmåga utgör vad som helst ett hot och vår förmåga att hävda vårt territorium kan inte upprätthållas. Vi åstadkommer ett vakuum som i sig skapar ett hot.

Det är emellertid en absolut missuppfattning att en stor mängd soldater utgör en ökad förmåga.

När Argentina gjort på samma sätt som engelsmännen (alltid gjort), invaderat Falklandsöarna och skickat hem den brittiska garnisonen med 1: a klassflyg, skeppade den argentinska militärledningen över mer än tio tusen unga rekryter till ön i tron att britterna skulle inse det omöjliga att ta tillbaka ön. Men soldaterna var nyligen inryckta, hade bristfällig utbildning, dålig utrustning och blev fort ett logistiskt bekymmer. Något som britterna tidigt förstått och lyckades med sina yrkessoldater återta öarna med bara en bråkdel av den argentinska numerären.

Den svenska Försvarsmakten borde redan samma år som Sovjetunionen föll samman ha påbörjat revalveringen av försvarsförmågan genom att minska volymen och höja kvaliteten.
Istället startade nedläggningskarusellen som drev upp kostnaderna. (på kort sikt trodde någon) Utbildningsvolymen minskade och anpassades till internationella insatser. Samtidigt togs begränsningarna av antalet överstelöjtnanter och kommendörkaptener bort. Överstar och kommendörer behövde inte längre utnämnas av regeringen, tror jag, och en ny generalsgrad infördes.

Ett till två år på varje befattning blev optimalt för att snabbt göra karriär. Och trots att det fanns mer än gott om erfarna officerare blev det de allra yngsta och mest oerfarna som fick ansvara för den, i fredstid, mest ansvarsfyllda uppgiften att utbilda värnpliktiga soldater.

Och visst är det märkligt att Försvarsmakten på sina hemsidor informerar om att man har 20 000 anställda men att man bara kan ställa upp med dryga 30 000 man till försvar av landet och det efter 3 års förberedelser.

Det är därför absolut nödvändigt att ersätta en stor del av den administrativa personalen med soldater på lägsta nivå, där jobbet utförs. Soldater som kan ges tillräcklig utbildning, som kan bli yrkesmän i detta det allra svåraste av alla yrken.

Möjligheterna att skapa allianser verkar just nu inte leda särskilt långt. Kanske finns det ett motstånd från NATO att låta medlemmar "vänstra" med en ickemedlem. Den misslyckade försäljningen av Gripen till Norge (och Finland) är tecken som tyder på detta?

Att Sverige uttalar förhoppningar till andra EU-medlemmar om militärt stöd innebär på intet sätt att andra medlemmar kommer att störta till vår hjälp.
Det naturliga hade varit en upplösning av NATO och ett bildande av ett europeiskt militärt säkerhetsorgan med militär insatsförmåga och där även Ryssland kunde få ett medlemskap.

Tyvärr börjar jag att alltmer hysa misstanken att införandet av yrkessoldater bara är ett sätt att underlätta rekrytering, utbildning och internationella insatser.
Om vi inte kan åstadkomma en förmåga som kan balanseras mot det aktuella hotet återstår för oss bara att kasta oss i famnen på USA genom ett NATO-medlemskap och bli ytterligare en i raden av europeiska gisslanstater.

Och Sten Tolgfors, kanske leder det till en skrotning av hela Gripenprojektet och köp av stridsflygplan från USA?

Tycker Carlsson

fredag 30 januari 2009

Och så fortsatte Försvarsmaktens ledning att såga på grenen man sitter på!?

ÖB har i dag presenterat sitt förslag för hur Försvarsmakten skall utformas under perioden 2009 - 2014.

Trots att elefanterna dansat och rivit upp så mycket damm verkar resultatet bli ganska magert och föga förvånande föreslås fortsatta förbandsnedläggningar.

Omställningen till yrkesförsvar verkar bara innebära att man går ifrån KFÖ-systemet när man på frivillig väg rekryterar, utbildar och under sex månader gör "internationell insats".

Nu skall sex till åtta förband på bataljonsnivå, utrustade som "lätta mekaniserade förband" vara stående och skall kunna användas direkt för "internationell insats".

Och visst är det så att det erfordras en särskild proposition och ett riksdagbeslut för att besluta om ett nytt personalförsörjningssystem men borde man inte för "pedagogikens" skull nämna det i svaret.

Och skall vi fortsätta ......... nej det arbetet skall ju utredas av förre ställföreträdande chefen för Förvarsmakten, Gendir Havström och kommer därför att redovisas i särskild ordning.

Så kvar blir i huvudsak bara en gigantisk administration som kan fortsätta att leverera svar på nya planeringsanvisningar!

Ett beskt piller levererat av Försvarsmaktens kanoner till "tomhylsan" med enda syfte att höja anslaget inte att med de resurser man har visa hur en nationell säkerhet kan skapas.

Och kommer man nu att kunna köpa en begagnad Leopard II med plomberat eldrör till ett bra pris eller blir det som med så mycket annan materiel att den dumpas till utländska entreprenörer eller skrotas till höga kostnader. En JAS Gripen skulle vara roligt att ha, där är problemet med vapnen inte särskilt stora. Det lär visst inte finnas så många?

onsdag 28 januari 2009

Pliktutbildning under en vecka med syfte att skapa folkförankring - kan det vara något för Björn von Sydow

Nu är frågan om utbildning av värnpliktiga uppe igen. Det låter så enkelt att säga att när "det skorpar till sig" kan man börja utbilda igen. Vilka skall utbilda? Till vilken nivå skall utbildningen ske? Vilka utbildningsanordningar finns? Och så vidare!

Jag har i mina tidigare inlägg föreslagit att alla värnpliktiga skall utbildas med syfte att ge försvarsinformation och skapa folkförankring.
Men utbildningen kan göras under fem till tio dagar, utan uniformer, utan vapen och utan givakt. Omfattningen skall vara självskydd, överlevnad, sjukvårdstjänst (första hjälpen) samt information om Försvarsmakten, dess organisation och uppgifter.

Den här utbildningen kan genomföras med yrkesförsvarsorganisationen som också måste få och bibehålla en pedagogisk färdighet.

Åtta "insatsförband" (ush vad jag tycker illa om benämningen) kan under fem dagar utbilda fem omgångar om 500 elever under den studielediga perioden vilket skulle ge en utbildning av 40 000 varje år.

Självklart strider detta mot elfte budordet (så har vi aldrig gjort förut) men känn på idén och jämför med andra utbildningar som du själv eller din arbetsgivare bekostar och hur de förbereds, genomförs och vad de resulterar i.

Det brukar vara svårt att både äta och behålla kakan. Men kanske har vi under lång tid tummat sönder kakan till smulor som vare sig går att behålla eller äta!

tisdag 27 januari 2009

Ett räkneexempel utan excelark

Det påstås att av de 40 miljarder kronor som försvarsanslaget utgör i dag går ca 1/3 till löner. Med en medellön på 30 000 Kr kan ungefär 16 000 personal vara anställd. Det är också väldigt nära den siffra som redovisas av Försvarsmakten.

Om vi rekryterar, utbildar och visstidsanställer yrkessoldater på sex år med en medellön på 30 000 Kr skulle vi med oförändrad lönekostnad kunna ha ca 12 000 man anställda under förutsättning att dagens 16 000 minskas till 3000 med en medellön på 40 000 Kr.

Om vi undantar alla civila, där många skulle kunna ersättas med yrkessoldater skulle en yrkesofficer behöva leda 4-6 soldater. Den högre siffran tar hänsyn till behovet att bemanna ett militärt Högkvarter med 1000 man. En siffra som personal i Högvarteret påstår är nödvändig? På lägre ledningsnivåer kommer också ett behov att uppstå vilket innebär att siffran kanske måste ökas till 8.

Efter sex års tjänst övergår dessa yrkessoldater till "reservister" med en beredskapstid på ytterligare sex år vilket innebär att siffran 12 000 man på kort tid kan fördubblas till 24 000 man. Efter sex år som reservist kan överföring ske till nationella skyddsstyrkor till låg kostnad.

Visst går det, men några frågor återstår;

- vilka andra kostnader utgör de återstående 2/3 delarna?

- vilka möjligheter finns att avveckla 13 000 försvarsanställda annat än att lägga ned hela myndigheten (med stödmyndigheter) och skapa en ny eller att rekrytera, utbilda och visstidsanställa allihop som yrkessoldater?

Så kan vi hålla på att räkna......


Eller så kan vi fortsätta att lägga ned ytterligare enheter som producerar försvarsförmåga, till höga kostnader. Personalen omplacerar vi, med omstationeringskostnader som följd, till ett nytt skrivbord med tveksamma uppgifter.

Kostnaderna blir kvar och FortV höjer hyrorna på det bestånd som finns kvar.

Kanske är detta ett inlägg värdigt den nivå som försvarsdebatten förs på?

Tyvärr tror jag att hela denna cirkus bara kommer att leda till ytterligare nedläggningar och svällande administration. Möjligen kommer 7-8 bataljonsförband att organiseras, skräddarsydda med Galtar och CIMIC-enheter, beredda att göra globala insatser medan det säkerhetspolitiska vakuum som skapats inbjuder den som vill och har ambitioner att lägga beslag på hela eller delar av vårt territorium.

Att vi inte ser hur man ler åt oss i våra grannländer beror på att de bugar så djupt.

Vem leder Försvarsdepartemetet

Försvarsmakten lämnar sitt planeringsunderlag till Försvarsdepartementet på fredag i denna vecka. Innan dess finns inget förslag att ta ställning till. Planeringsunderlaget blir ett i raden av underlag som departementet kommer att jobba med i arbetet med att ta fram inriktningspropositionen.


Regeringens linje, att det inte blir några förändringar i grundorganisationen under mandatperioden, står fast. Inriktningspropositionen kommer inte att ge förslag på förändringar i grundorganisationen utan presentera inriktningen för det nya insatsberedda och gripbara insatsförsvaret. Därtill kommer att behövas en särskild proposition om personalförsörjningen i Försvarsmakten. Till inriktningspropositionen skall också läggas det ordinarie budgetarbetet som fortgår.

Skriver i dag Per Schlingman

Carlsson tycker att det är märkligt att inte Sten Tolgfors på ett bättre sätt kunnat redogöra för processen. Men vilka andra förslag skall departementet ta ställning till? Vilka andra instanser lämnar genomarbetade förslag i likhet med Försvarsmakten?

Och så fortsatte nedläggningarna av försvarsförmågan!

Den 30 januari skall ÖB redovisa sitt förslag på hur regeringens uppdrag skall lösas. I Svenska Dagbladet kan man redan i dag läsa vad de allra flesta redan gissat. Stora delar av marktridskrafterna läggs ned, materiel (som är lite svårare att använda vid internationella insatser) avvecklas.

Frågan är hur allt vackert tal om erforderlig försvarsförmåga och tillgänglighet skall uppnås?

Hur blir det med alla stödmyndigheter som "KÖR PÅ LÖPANDE RÄKNING" och vad görs för att anpassa administrationen till behovet.

KANSKE ÄR EN NY PENSIONSÅLDERSHÖJNING PÅ GÅNG?

måndag 26 januari 2009

Att lyssna på det som inte sägs!

Efter att ha lyssnat på debattprogrammet i Kunskapskanalen blir man beklämd av nivån som debatten förts på. Undantagen kan möjligen vara Bo Pellnäs och Urban Ahlin som visar någorlunda insikt.

Men efter en stunds lyssnande inser jag att det inte är det som sägs som är det intressanta utan det som inte sägs.

För mig framstår det som alldeles klart att vi sakta men säkert är på väg in i en internationalisering av det svenska militära försvaret.

Men kan vi verkligen tro att våra insatser i Afghanistan och Kosovo kommer att innebära att vi får hjälp av NATO, EU och USA om vi blir angripna militärt, även lokalt.

Nu förstår jag vilken katastrof det måste ha varit för Tolgfors att Gripenförsäljningen till Norge inte blev av.

Utan egen militär förmåga räcker inte internationella domstolar, folkrätt och ett FN vars resolutioner ständigt blockeras.

Beklämmande - och inte blev det bättre!

Just nu har jag bara lyssnat en knapp timme på debattprogrammet i Kunskapskanalen.

Där medverkade Sten Tolgfors (m) försvarsminister, Håkan Syrén Överbefälhavare, Karin Enström (m) riksdagsledamot, ordförande Försvarsberedningen, Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Urban Ahlin (s) riksdagsledamot, Mats Johansson (m) riksdagsledamot, Anna Ek Ordförande Svenska Freds, Ida Gabrielsson Ung Vänster, Björn von Sydow (s) riksdagsledamot och Annika Nordgen Christensen.



Debattnivån har hittills, med undantag för Bo Pellnäs och Urban Ahlin, hållits på den nivå man kunnat förvänta sig av en gymnasieklass.

Var finns den nödvändiga kunskapen? Hur uppstår en krigsrisk?

Krig är en fortsättning på politiken men med andra medel

Var det Platon som sa; Min son om du visste med hur ringa vishet riket styrs!

fredag 23 januari 2009

Bo Pellnäs - Klart som korvspad men vari ligger hindren?

Bo Pellnäs skrev nedanstående artikel som publicerades den 18 januari 2009.

Sveriges trovärdighet är i fara

Folk och Försvars rikskonferens inleds idag. Hela Sverige kan inte försvaras. Tomma fraser gör Sverige till ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar. Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny och nödvändig försvarsdoktrin, skriver överste Bo Pellnäs och föreslår att sex brigader och ett Östersjökommando skapas.

Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt.

Vilket annat land skulle frivilligt ställa sin huvudstad utan luftförsvar? Vilket land kunde tänka sig att lägga ner alla militära förband på en ö med så stor strategisk betydelse som Gotland?

När Sovjetväldet föll samman fruktade det svenska försvaret att det skulle förlora sitt existensberättigande. Det ledde till två åtgärder, som nu ter sig oöverlagda och som har fått allvarliga konsekvenser.

Den första var tillkomsten av Afghanistandoktrinen, som förkunnade att Sverige kunde försvaras överallt på jorden, bara inte i Sverige. Den andra var angreppet på allt som kunde knytas till det gamla invasionsförsvaret. Det ansågs föråldrat och löjeväckande. I det angreppet kastade man över bord vårt system för uppsättning av krigsförband. 40 års arbete med att skapa metoder att organisera och utrusta förband gick i graven.

Därför saknar försvaret nästan helt typförband från vilka personalbehov och kompletta utrustningslistor kan tas fram. Ett mödosamt reparationsarbete har nyss inletts.

Materielavvecklingen skedde lättsinnigt. Ny materiel avyttrades tillsammans med äldre. Stridsfordon, som borde ha dugt för insatser utomlands, skrotades.

Så gott som hela vårt artilleri avvecklades och med det nästan all kompetens.

En kommission bör tillsättas och klarlägga hur materiel avvecklades och om privata intressen fanns med i bilden.

Detta om den spillda mjölken, som vi nu inte hinner gråta över, eftersom skadorna snabbt måste repareras. Först måste vi formulera en ny försvarsdoktrin.

Problemet är att politikerna ryggar inför uppgiften att återskapa ett försvar av det svenska territoriet. Deras tvekan följer av spänningen mellan nödvändigheten att göra något och den politiska oviljan att agera.

Ingen vill erkänna att man under lång tid har stått bakom en orealistisk försvarsdoktrin. Denna prestigestyrda ovilja kan dessvärre söka skydd i den djupnande lågkonjunkturen och än en gång skjuta försvarsfrågan i bakgrunden.

I Georgienkrisens kölvatten har dock försvarsministern uppfattat att Afghani-standoktrinens efterlämnade tomrum måste fyllas med något. Han har, som svar på kraven att Gotland måste försvaras, genmält att hela Sverige ska försvaras.

Det är, sett mot försvarets resurser, en fras utan innehåll. Den som sysslat med problemet att samla förband till utsatta områden i ett land som är 150 mil långt och överallt skärs av av stora älvar och sjöar, vet vad det innebär att ”försvara hela Sverige”.

Kanske skulle försvarsministern ändå kunna börja med Gotland, där Putins Gazprom nu muddrar inloppet till Slite hamn och bygger om kajerna så att ryska ro-ro-fartyg kan lägga till?

Men regeringens utfästelser gäller inte bara hela Sverige – av och till påstår man rentav att vi ska komma till våra grannländers hjälp om de skulle bli angripna. Med våra resurser är det hjältemodigt och risken med sådana uttalanden är uppenbar.

Ord är inte oviktiga och tomma fraser har ett pris. Vi blir ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar och än mindre litar på i allvarliga situationer.

Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny försvarsdoktrin och beslutsamt påbörja en vandring i rätt riktning för att leva upp till den.

Flera av de åtgärder som nu aviseras förefaller välbetänkta. Förband som skickas utomlands och de som ska försvara Sverige sägs nu kunna vara desamma.

För förband på bataljonsnivå är detta möjligt, men bara om de behov som strid på svenskt territorium skapar får styra utformningen.

Med det sagt är det självklart att bataljoner aldrig kan sättas in i strid styckevis och delt. Agerar fler än en måste de ledas och samordnas. En bataljon i strid behöver underhåll, kvalificerad sjukvård, stöd med underrättelser, effektiva fältarbeten och olika former av eldunderstöd.

Kort sagt: utan brigadstaber och de stödförband som brukar ingå i en brigad får bataljonerna bara en begränsad effekt. I fredstid bör vi sätta upp tre brigadstaber: en i Övre Norrland, en i Stockholm och en i Götaland, därtill även tre kaderstaber.

Genom anställningar som omfattar ett år i ett stående förband efter full utbildning, sedan utlandstjänst och slutligen fyra-fem år i övade beredskapsförband, kan vi hålla sex brigader tillgängliga:

Två för Övre Norrland, tre i Mälardalen och en i Götaland. För Gotland bör vi omgående avdela ett stående förstärkt kompani och en kontrakterad beredskapsbataljon.

Ersättning till anställda soldater skulle kunna innefatta kostnader för civil utbildning den tid man tillhör beredskapsförbanden.

Nu finns tack och lov delar av den militära infrastrukturen ännu intakt. Det innebär att vi kan återföra Jas-flygplan till Uppsala utan större kostnader.

Flygflottiljen i Ronneby bör ständigt ha en beredskapsrote på Gotland.

Om vi utbildar minst 7000 värnpliktiga, villiga att skriva kontrakt (av vilka många inte kommer att hålla fast vid detta när de väl genomgått sin utbildning och en del visar sig inte hålla måttet) så skulle den organisation som här skissats, förutom de sex brigaderna, kunna avdela personal i ett åldersläge 25–35 år till nationella skyddsstyrkor om cirka 30000 man, väl utbildade och egentligen i den bästa åldern för att bemanna krigsförband.

De ”avhoppande” värnpliktiga krigsplaceras i hemvärnsförband med stridsuppgifter eller går till det frivilliga hemvärnet med uppgifter att även stödja det civila samhället.

De värnpliktiga bör ges en första utbildning om fem månader. Det ger en grund att stå på, om vi en dag behöver fler förband .

Betydelsefullt är att vi behåller ett antal stridsvagnsförband. Sex brigader behöver helst 180 stridsvagnar och runt 600 lättare stridsfordon.

Det är långt fler än vad som planeras . Men utan stridsvagnar saknar vi anfallsförmåga mot luftlandsättningar i alla delar av landet.

Nuvarande planer, nästan helt utan stridsvagnar, visar att det fortsatt är internationella uppgifter som styr planeringen, trots försäkringar att ”hela Sverige ska försvaras”.

Till sist vill jag än en gång föreslå att vi skapar ett Östersjökommando – i fredstid under en civil chef som för befäl över kustbevakningen, kustflottan, delar av tullen, sjöräddning och sjöpolis, och som har kapacitet att vid behov leda flygspaning över Östersjön.

Kommandot bör samarbeta med alla stater runt Östersjön och med dem ha en gemensam bild av läget på havsytan. Vi bör tillsammans kräva att fartyg som trafikerar Östersjön lätt kan identifieras på radarbilder och att de föranmäls till en gemensam trafikledning.

I detta samarbete bör Ryssland involveras. Detta skulle öka våra möjligheter att avstyra miljökatastrofer och korta insats-tiderna vid alla slags olyckor.

BO PELLNÄS


Carlsson som även i denna fråga tycker, blir närapå tårögd över denna enastående klarsynthet. Och visst hyser jag också misstanken att det var Försvarsmaktens egen ledning som, inför skräcken att inte längre ha något existensberättigande, "hittade på" idén om att internationella insatser skulle skapa säkerhet för nationen och dessutom sitta fint i munnen på politiker med internationella ambitioner.

Men Bo sluta upp med att likställa soldater med värnpliktiga. Värnpliktslagen med allt vad därtill kommer av kostnader kan vi låta vara vilande.

Personalförsörjningen måste istället göras på samma sätt som vi en gång försörjde världens fjärde största flygvapen, vårt svenska, med ett fältflygarsystem. En uttagnings- och anställningsform som kan tillämpas i hela Försvarsmakten.

Noggrant urval, bra utbildning, bra betalt och en kontraktstid på kanske 6-8 år. Och visst kan det vara lämpligt att tillämpa visstidsanställning på alla personalkategorier.

Militäryrket är och kan aldrig bli ett sju till fem jobb som man försökt göra det till!

Men allt detta strider mot det elfte budordet (så har vi aldrig gjort förut) och vilka karriärmöjligheter kommer inte det här att grusa.

Tyvärr verkar det som om ingen i ledande ställning inom Försvarsmakten eller inom den politiska ledningen (och som förväntar sig en fortsatt karriär vågar säga att kejsaren är naken) och därför kan detta bara sägas av ...........

torsdag 22 januari 2009

Tips till Björklund

Kanske var det lite sent av Folkpartiledaren att i elfte timmen komma med ett eget förslag om att förstärka försvaret av "hemlandet" genom återinförandet av brigadstrukturen och militär närvaro på Gotland.
Även om jag till fullo håller med om denna nödvändighet borde förslaget ha integrerats i alliansregeringens uppdrag "regleringsbrev" till Försvarsmakten.

Sannolikt blir detta bara ett slag i luften men hade förslaget utformats så att det erfordras brigader för att befordra officerare till överstar hade kanske det blivit annat ljud i skällan!

söndag 18 januari 2009

Erforderlig förmåga eller bevara jobben?

Nu är det åter dags för Folk & Försvarskonferensen i Sälen. Detta år kommer deltagandet, enligt många bedömare, att bli större än någonsin tidigare.
Björn von Sydow, tidigare socialdemokratisk försvarsminister (för de med sämre minne) ifrågasätter planerna på att gå ifrån värnpliktsförsvaret till ett nytt försvar med yrkessoldater.

Och visst har han rätt i att oppositionen är "överkörd" men om vi vill ha effekt för våra skattepengar är detta ett nödvändigt steg som borde ha tagits för många år sedan.

Och visst är det med både sorg och saknad som vi tvingas lämna värnpliktsutbildningen som hade så många många mervärden. En naturlig folkförankring skapades. Unga pojkar fick inte bara lära sig att bädda en säng, de fick också lära sig att hand om sig själva och sina kamrater. Ungdomar med sociala problem fick möjligheter att lära sig ordning och reda och kunde få struktur på sitt liv. I dag med våra invandrande ungdomar från andra kulturer hade värnpliktsutbildningen varit utomordentlig för att underlätta integrationen i det svenska samhället. De svenska militära utbildningsbefälen kunde mäta sig internationellt som de allra bästa militärpedagogerna i världen.
Men.....trots allt detta kunde inte ens den bästa av alla utbildningar nå ett mål där man kunde säga att utbildningen nått målet att soldaterna kunde användas i strid. Ett mål som blev mer och mer otydligt eftersom åren gick. Krigsförbanden skulle efter mobilisering vidareutbildas och så vidare.... Tyvärr blev detta fallet också med de militära cheferna. Duktiga utbildare men hur välövade var de i sina befattningar?
Inte ens när krigsförbanden gjorde repetionsutbildning vartannat år var utbildningen och rutinen tillräcklig. Och sedan vet vi ju hur det gick.

Jag har länge väntat på detta nödvändiga beslut men ser med stor oro på de vanliga urholkade kompromisser som ofta blir resultatet. Kommer man enbart att fokusera på att utbilda förband för fredsskapande och fredsfrämjande insatser eller?

Jag hörde Tolgfors mumla något om ineffektivitet med skapandet av utlandsstyrkor där KFÖ-systemet i stora drag tillämpas. Det enkla vore att upprätta förbanden på plats och göra en individvis rotation, på samma sätt som redan nu görs på våra staber och förband, men här med lite snabbare omsättning. (sex iställer för 18 månader)

Syftet med yrkessoldater måste vara att höja kompetensnivån så att soldater, befäl och förband skall vara användbara för att
- avskräcka och därmed neutralisera väpnade hot,
- försvara landet vid militära angrepp, och om det anses nödvändigt göra
- internationella insatser.

I dag spelar opinioner så stor roll i politik och väpnade strider att bara snabba begränsade insatser är möjliga. Insatser som måste göras snabbt och med välutbildade och välutrustade förband. De närmare 600 000 soldaterna med värnpliktiga soldater med varierande militär utbildning är ingen resurs för detta utan riskerar att utgöra
ett gigantiskt logistiskt problem.


Här är några högintressanta frågor som borde ställas i Sälen;

- hur säkerställes att lämpliga personer anställs och utbildas? (en uppenbar risk föreligger att "militärt överintresserade personer" blir uttagna)

- hur lång anställningstid kommer dessa yrkessoldater att ha. Om det är 61 år, kommer de att få administrativa befattningar efter fyllda 33 år?

- kommer denna personalkategori att innebära att antalet officerare kommer att minska och i så fall på vilken nivå och hur skall minskningen gå till?

- kommer utbildning och annan verksamhet ske på traditionellt sätt (jmf GB, US) eller skall vi uppfinna ett eget sätt att genomföra utbildning och fortsatt verifiering?

Och så några andra frågor!

- Officerare, sannolikt tjänstgörande på Militära Högkvarteret påstår att det
erfordras lika stor volym på ledningspersonalen för att leda tio bataljoner som
för att leda 200? I någon mån kan jag förstå att en viss förmåga inom exvis
underrättelsetjänst inte kan minska för att insatsorganisationen är mindre men alla andra funktioner. Det vore intressant att få redovisat varför man tillämpar
en ledningstruktur som verkar ha som mål att ingen skall kunna ha ett odelat
ansvar för någonting? I dessa dagar där behovet är minutoperativa beslut???

- Finns det överhuvudtaget några planer på att göra officersyrket till något som inte går att jämföra med andra, åtta till fem yrken?

- Finns det några tankar på att ha en flexibel pensionsålder och en flexibel
ersättningsnivå på samma sätt som tillämpas i de flesta andra länder eller skall våra yrkessoldater och deras chefer gå kvar till fyllda 72? Eller ändå värre,
skall administrationen svälla och sysselsätta alla yrkessoldater och officerare
över trettio år.

Carlsson tycker: att en flexibel pensionsålder med flexibel ersättningsnivå är önskvärt inom Försvarsmakten och skulle kunna förse samhället med välutbildad och "billig" arbetskraft både inom det privata näringslivet och inom den offentliga förvaltningen!

lördag 17 januari 2009

Elitklasser, friskolor och vuxenutbildning

Så har då Björklund lyckats jämställa teoretisk begåvning med sportslig begåvning. Något att gratulera.
Mer märkligt är vänsterledaren Ohlis, sannolikt förberedda, svar på frågan om inte elitskolor i idrott skulle kunna jämföras med elitskolor för teoretisk utbildning.

Hans svar; att det inte går att jämföra dessa två saker eftersom alla inte behöver kunna kämpa om världsmästerskap i skidor men att alla har behov av goda matematikkunskaper. Det är nog riktig Lars, men alla har inte behov av de särskilda matematikkunskaper som bara de med särskild fallenhet kan uppnå! Att vi har utbildning som ger oss förutsättningar att skapa en världsledande ställning inom forskning och vetenskap är vitalt och förutsättningen för att vår industriproduktion även i fortsättningen skall vara efterfrågad. Eller tänkte Du Lars, att morgondagens industriledare och forskare skall vara arbetskraftsinvandrade japaner, indier och kineser?

Och tyvärr har den breda (misslyckade) satsning på teoretisk utbildning på omotiverade och icke teoretiskt begåvade elever skett på bekostnad av de mest begåvade!

Dessa elitskolor innebär att alla kan stimuleras efter sina respektive behov. Men tycker man att teoretisk begåvning är finare och mera värt i samhället än praktisk begåvning får man problem. (Men det anser väl inte du Lars Ohly?)

Det är naturligtvis önskvärt att man i ett samhälle kan höja bildningsnivån i alla avseenden och på så stor bredd som möjligt. Men att tvinga omotiverade och hormonstinna elever med koncentrationssvårigheter att störa utbildningen som enda sätt att profilera sig, är ett dåligt sätt att skapa jämlikhet.

Låt istället den elev som väljer att börja jobba, som lärling eller på annat sätt redan efter nio års grundskola få ha kostnaden sina tre gymnasieår insatta på ett utbildningskonto som han (eller hon) kan utnyttja som vuxenstudier när motivationen infunnit sig och den värsta hormonrusningen lagt sig.

Friskolor är ett nytt fenomen som möjligen kan skapa en nyttig konkurrens men tillsynen måste ske minitiöst och det kommer sannolikt att ta några år innan nyheten har satt sig.

Världsekonomin, mellanöstern och Obama

Förväntningarna är stora på den nya Nordamerikanska presidenten. Redan har uppgifter kommit ut om de gigantiska stimulanspaketen som Obama har utlovat. Men som vanligt bekämpar man symptomen och inte de bakomliggande orsakerna. Dessa stimulanspaket som är ett sätt att mildra symptomen är bara ett "våtvarmt omslag" (eller för att uttrycka sig lite mer folkligt; som att "kissa i byxorna". Först värmer det sedan blir det kallt och fuktigt.)
De amerikanska sedelpressarna accelererar redan. De gigantiska utlandslånen kommer att kunna betalas, med nytryckta dollar vars värde rasar. Och där står kineser, japaner och alla vi andra som låtit den amerikanska kreditkonsumptionen fortsätta med lång näsa.
Resultatet av allt detta är att den stora frihandelsnationen får klara sig själv.
Den amerikanska konsumtionen kommer att bli inhemsk. Frihandel kommer så småningom att vara ett minne blott .

Förlorarna blir de mindre industriländerna vars ekonomi baserats på högteknologi och export.

Kanske är en konkurs att föredra för de 50 Förenta Staterna.

För den 51:a staten är situationen inte bättre. En konkurs hjälper inte situationen för landet Israel. Fred med sina grannländer och en självständig Palestinsk stat verkar inte vara önskvärt och kommer sannolikt att öka de inre spänningarna till en nivå som lätt kan leda till inbördeskrig.

Ett krig som kan starta utan tillstånd från USA som de tidigare krigen krävt.

Den ensidiga vapenvila från Israeliskt håll som nu verkar proklameras betyder inte annat än att angreppet på Gazaremsan var mycket väl planerat i förhållande till installationen av den nya amerikanska presidenten och inget annat.

Carlsson tycker att: man skall kalla ett spett för ett spett och en grep för en grep.

lördag 3 januari 2009

Vad betyder stjärnorna och galonerna?

I dag har vi kunnat lyssna på nyhetsinslag baserat på Karl Ydéns doktorsavhandling om officersyrkets karriärsystem.

Enligt Karl Ydén som doktorerat på försvarets karriärsystem byter officerare uppgifter snabbt för att få högre grad och högre lön. Det har lett till att Sverige har fått allt fler administrativa skrivbordsofficerare, som inte alltid är bra på sina uppgifter.

– Karriärtrappan i sig verkar viktigare än att uppgifterna löses på ett bra sätt.

Då kan bra möjligheter till karriär för officerare spela stor roll, när man egentligen borde tänka mer på Sveriges försvarsförmåga?

– Ja, det finns en uppenbar risk att man blandar samman vad som är det egna intresset och vad som är landets och uppgiftens intresse.

Reservofficersförbundet håller i stort sett med om Ydéns kritik. Ordförande Wictor Phalén pekar på att det slagits fast att en orsak till de senaste årens allvarliga helikopterolyckor har varit bristande erfarenhet bland officerarna.

Sten Tolgfors hoppas att ett nytt tvåbefälssystem, där en grupp officerare enbart ska hålla på med soldatutbildning, ska förbättra situationen, i kombination med regeringens krav att försvaret snabbt ska kunna sättas in och vara användbart. Då måste officerarna ha rätt kompetens.

– Det är Försvarsmaktens ansvar som arbetsgivare och som myndighet, att se till att rätt personer är anställda och också att använda de anställda man har på ett korrekt sätt.

Även Försvarsmakten vet att karriärkarusellen snurrat fort. Överste Johan Fölstad vid personalstaben på högkvarteret tror att ett nytt utnämningssystem ska göra att folk blir kvar längre på sina poster, men visst finns risken för snabba byten kvar.

– Den risken kvarstår, men då gäller det också att skapa vissa andra system som vi då nu inför.

Exempelvis ska i fortsättningen fler tjänster kunna sökas öppet och det ska finnas tydliga krav på kompetensen. Det tror Fölstad ska leda till en bättre ordning.

Jag har på min blogg vid flera tillfällen påpekat just detta. Men man kan betrakta fenomenet i en helt annan dimension och ställa frågan vad betyder stjärnorna och galonerna?

Återigen speglar hela fenomenet vårt märkliga betraktelsesätt på varandra. Är vi som människor lika värda? Eller inte?

Är gradbeteckningen en spegling på vilken lön befattningshavaren uppbär. Eller är gradbeteckningen en spegling på kompetens? Eller är gradbeteckningen bara ett uttryck för status. Är kaptenen utbildad och kompetent att leda förband på kompaninivå? Är majoren utbildad och kompetent att leda förband på bataljonsnivå? Är översten utbildad och kompetent att leda förband på brigadnivå? Är brigadgeneralen m.fl. högre tjänstegrader överhuvudtaget utbildade eller ett resultat av att de innehaft ett antal administrativa befattningar under kort tid och inte gjort något fel (det säkraste sättet är inte uträttat något alls) och haft turen att hamna på rätt sida vid befordringsberedningarna.

Karriär är inget man gör utan något som blir sa en gång en general efter en befordringsberedning.

Borde det inte vara så att tjänstegraden speglade kompetensnivån. Men det är klart vilket bekymmer skulle det inte skapa vid alla internationella kontakter då den svenske överbefälhavaren skulle ligga på nivån generallöjtnant eller kanske generalmajor? Tänkte inte på det som någon sa!

En svensk överste som aldrig fått tillfälle att öva sig i befattningen brigadchef (motsv) på många år kan knappeligen inneha en kompetens som motsvarar hans tjänstegrad!

Kanske kan införandet av vita gradbeteckningar (utan befälsrätt) vara lösningen på problemet för officerare som inte kunnat vidmakthålla sin "behörighet".

När man själv skapar organisationen, vars syfte verkar vara att skapa plats för alla, helst med så många pyramider som möjligt (medger fler galoner och stjärnor - och högre lön) är det inte så konstigt att denna gigantiska administration och kan svälja alla stabsofficerare.

Att Försvarsmakten hamnat i detta bekymmer beror sannolikt på att man inte kunnat skilja på det ena och det andra.

För mycket länge sedan kunde en officer göra karriär enbart på goda truppmeriter (ett bra utfört jobb under lång tid) ända till den absoluta toppen utan vare sig högre stabskurser eller stabstjänst. För detta satte dagen stabsofficerare ett totalt stopp för att måna om sin fortsatta karriär.

Carlsson tycker: att behovet skall styra urval och befordran, och nog ser det märkligt ut med femton kaptener på en båt och inga styrmän och matroser!