tisdag 24 februari 2009

Ett folkförankrat försvar med erforderlig förmåga!

Det var stora löften som gavs av försvarsminister Tolgfors under riksdagsdebatten om försvarets utformning. Menade han, ett försvar som kan användas i dag för att värna nationen mot de militära hot som finns i dag och som kan anpassas till militära hot i framtiden? Ett försvar som kan användas i närområdet och även göra internationella insatser för fred och säkerhet?

Även om en formulering om att åtagandet att försvara nationen inte skulle göras utan stöd från andra länder och att förmågan att anpassas till framtida hot inte fanns med så fanns ändå en tendens till "folkförankring" i målbeskrivningen.

Det är alldeles tydligt att svenska folket inte anser att säkerhet skapas genom att den svenska försvarsmakten gör "internationella insatser" som många gånger innebär att vi tvingas röra om i oroshärdar som vi inte varit med om att skapa.

Så till frågan om "medlen" hur och på vilket sätt erforderlig militär förmåga skall åstadkommas.

Efter 2:a världskrigets slut avvecklades alla stora arméer i väst medan man i öst fortsatte att satsa på mekanisering (stridsvagnar) som skulle passa bra i en kombination av taktiska kärnvapen. USA fortsatte istället att utveckla sina hangarfartyg och marinkårsförband för att snabbt kunna bevaka och göra insatser i olika intresseområden i världen.

I Sverige fortsatte vi att reparera alla brister som funnits vid 2:a världskrigets utbrott. Alla värnpliktiga utbildades och huvuddelen krigsplacerades i förband som många gångar saknade utrustning och bara fanns på en personallista. Undantaget var flygvapnet som nu fick ta hand om den svenska flygplansindustrins produktion. Och under en kort period ansågs Sverige förfoga över världens fjärde största flygvapen.

Så började försvarsanlaget att skäras ned. Det började egentligen redan vid 1967 års beslut och fortsatte sedan med undantag av en period av borgerligt styre då dåvarande försvarsminister Anders Björck köpte upp så mycket som möjligt av splitterskyddade stridsfordon och då även en modern stridsvagn anskaffades.

Under en kort period hade den svenska Försvarsmakten både personellt innehåll (om än med tvivelaktig utbildningnivå mot de uppgifter som de skulle kunna ställas emot) och materiellt innehåll. Fast anställd personal utan krigsplacering riskerade dessutom sin anställningstrygghet.

Men den borgerliga regeringen avlöstes av en ny regering och anslagsminskningarna fortsatte. I tron att kunna bli mindre men vassare lades det ena, främst infanteriregementen och flygflottijer ned. Men kostnaderna blev kvar, tillfälligt trodde man i den högsta ledningen. Förklaringarna är många. Omställningar, nyinvesteringar (som inte utnyttjades på grund av nya nedläggningar) och fördyringar av materiel på grund av mindre serier och långa kontrakt och inte minst "hyreshöjningar".

En uppgift som jag inte kunnat få bekräftad uppger att hyrorna av Försvarsmaktens områden och lokaler 1999 var 2,1 mdr (i dagens penningvärde) och hade 2009 stigit till 2,4 mdr trots att antalet förband minskat med 80%.

Att man inom Försvarsmakten inte påtalat detta utan lojalt flyttar mellan det ena marknadsmässigt på tok för dyra området till det andra med nyinvesteringar som följd kan bara betyda att den ena handen inte vet vad den andra gör.

Att både debatt och åtgärder tycks vara förvirrade är i perspektivet inte så konstigt.

Men åter till medlen.

Att volym inte är liktydigt med förmåga utan istället snarare är ett latent logistiskt problem anser jag inte behöver bevisas mer utförligt, särskilt i dagens informationssamhälle.

Med det föreslagna personalförsörjngssystemet, om det genomförs rätt, kan den svenske soldaten få den erforderliga utbildning och övning som den svåraste av alla uppgifter kräver - väpnad strid.

Möjligheterna att rekrytera och göra ett bra urval är helt och hållet beroende på vilka incitament som erbjuds. Enligt uppgift har 10 000 anmält sig som sökande till nästa svenska insats i Afghanistan.

Den viktiga folkförankringen har aldrig varit något problem i vare sig USA eller Storbritannien som är länder med lång erfarenhet av yrkesförsvar.
Och skulle vi inte kunna ha soldater anställda skulle vi inte heller kunna ha fast anställda yrkesofficerare eller ens poliser som är den enda yrkesgrupp som får använda dödligt våld i sin yrkesutövning.

Ett folkförankrat försvar är ett försvar som utför de uppgifter, som svenska folket efterfrågar; skapar säkerhet för nationen Sverige!

fredag 20 februari 2009

200 år av fred sätter sina spår

Föga överraskande visar det sig nu att JAS Gripen C/D version inte utrustades med säkert sambandsmedel.
Däremot har den alla faciliteter för att kunna anpassas till NATO-standard. Det är bara export som gäller!

De svenska räddningshelikoptrarna som var stationerade från Luleå i norr till Ronneby i söder var anskaffade och utrustade för att kunna dra upp en pilot som skjutit ut sig över Östersjön.

Att dessa helikoptar inte var utrustade med avisningsutrustning som möjliggjorde "allvädersuppträdande" var inget problem eftersom man alltid kunde ställa in övningarna. Hur piloter skulle räddas om det var allvar och isbildningsrisk funderade ingen på eller skulle man inte starta?

Först efter Estonia katastrofen diskuterades huruvida denna resurs skulle kunna användas för annat än räddning av militära piloter.

Att många beslut inom Försvarsmakten baseras på ett "fredstänk" är inget nytt. Vid tiden för Tysklands invasion av Danmark lär det bara ha funnits en enda järnvägsvagn med luftvärnsammunition. Denna dirigerades fram och tillbaka över landet.

Så lycka till Allan Widman, det finns alldeles för många generaler!

En tröst i eländet fick jag en gång av en brittisk officer som sa; considering you are a country with no experience of war for the last 200 years, I must say you are pretty skilled!

tisdag 10 februari 2009

Nordiskt försvarssamarbete och moderat krav på helikoptrar till Norrland

Med stor förvåning har jag skummat Stoltenbergs förslag om Nordiskt försvarssamarbete. Är det en Pandoras Ask som nu håller på att öppnas? Mycket förvånande särskilt med tanke på den misslyckade upphandlingen av helikoptrar och försäljningen av Gripen.

Eller är det inte något nytt. Finska soldater skulle som i alla tidigare svenska stormaktsdrabbningar ha tagit hand om den första vågen av en anfallande supermaktsarme från öst. Sverige hade i sin tur försvarat den norska södra flanken. Och Norge....och Danmark med sina NATO-medlemskap hade dragit in hela NATO i konflikten?

Eller är det så att det bara handlar om ett samarbete för fortsatta internationella insatser?

Ett krav har framförts av det moderata kommunalrådet i Boden att 40% av försvarsmaktens helikoptrar skall baseras i norrland därför att det är i den landsändan avstånden är stora, vägnätet glest och behoven av denna typ av transportresurs därför är störst.

Intressant, särskilt med tanke på att det var samma argument som låg till grund för basering när de första helikoptrarna anskaffades för armén.

Synd bara att europas modernaste helikopterbas nu har blivit utsåld till entreprenadföretag.

måndag 9 februari 2009

Vad kostar ett värnpliktsförsvar?

I en snabb jämförelse är ersättningen för en värnpliktig oerhört mycket lägre än ersättningen till en anställd soldat. Men som man ibland brukar säga finns det tre sorters lögn, lögn, förbannad lögn och statistik.

Låt oss anta att den vpl erhåller 100 kr i dagsersättning* medan yrkessoldaten erhåller en dagslön på 1000 kr (Baserat på en månadslön på 30000:- )

Förutom dagsersättningen på i snitt 100 kr erhåller den värnpliktige
fri kost och logi till en beräknad kostnad av 500 kr. De får dessutom fria hemresor som kan variera beroende på hemorten och därför lägger vi inte på något här. Stöd i form av personalvård,sjukvård, mm, mm är svårt att beräkna men vi lägger en schablon på 200 kr för detta. Vi är nu uppe i 700 kr per dag och det är samma ersättning som yrkessoldaten får efter att han betalat 30% i skatt.

Värnpliktssystemets alla "overhead" eller runtomkringkostnader är sannolikt lågt värderade och måste också tas med i beräkningen.

Vad det "kostar" samhället att under ett år minska tillgänglig arbetskraft eller ta bort möjligheter för utbildning (mot ett civilt arbete) är svårt att beräkna. Å andra sidan är det åtskilligt som den värnpliktige får lära sig under sin militära utbildning som är värdefullt för samhället.

* här ingår utryckningsbidrag, utbildningspremier, mm, mm.

lördag 7 februari 2009

Ett yrkesförsvar gör det möjligt att åstadkomma en nödvändig revalvering (uppskrivning) av försvarsförmågan!

Målet med den svenska säkerhetspolitiken skall naturligtvis vara att bevara vårt internationella oberoende och status som självständig nation.

Medlen för detta kan variera med allt från diplomati, militär förmåga till olika former av säkerhetspolitiska allianser.

Men oavsett vilka medel vi använder så åligger det varje oberoende stat att kunna hävda sitt territorium. Rent folkrättsligt kränkte inte USA det Sovjetiska territoriet med sina U-2 flygplan förrän ryssarna lyckades skjuta ned ett.

Vi har och kommer alltfort att kunna lösa denna nödvändiga uppgift med hjälp av polis, tull, kustbevakning samt den alltmer integrerade civil/militära övervakningen av sjö och luft.

Den militära förmågan att med vapen försvara territoriet och statens intressen skall naturligtvis anpassas till det aktuella hotet men utan förmåga utgör vad som helst ett hot och vår förmåga att hävda vårt territorium kan inte upprätthållas. Vi åstadkommer ett vakuum som i sig skapar ett hot.

Det är emellertid en absolut missuppfattning att en stor mängd soldater utgör en ökad förmåga.

När Argentina gjort på samma sätt som engelsmännen (alltid gjort), invaderat Falklandsöarna och skickat hem den brittiska garnisonen med 1: a klassflyg, skeppade den argentinska militärledningen över mer än tio tusen unga rekryter till ön i tron att britterna skulle inse det omöjliga att ta tillbaka ön. Men soldaterna var nyligen inryckta, hade bristfällig utbildning, dålig utrustning och blev fort ett logistiskt bekymmer. Något som britterna tidigt förstått och lyckades med sina yrkessoldater återta öarna med bara en bråkdel av den argentinska numerären.

Den svenska Försvarsmakten borde redan samma år som Sovjetunionen föll samman ha påbörjat revalveringen av försvarsförmågan genom att minska volymen och höja kvaliteten.
Istället startade nedläggningskarusellen som drev upp kostnaderna. (på kort sikt trodde någon) Utbildningsvolymen minskade och anpassades till internationella insatser. Samtidigt togs begränsningarna av antalet överstelöjtnanter och kommendörkaptener bort. Överstar och kommendörer behövde inte längre utnämnas av regeringen, tror jag, och en ny generalsgrad infördes.

Ett till två år på varje befattning blev optimalt för att snabbt göra karriär. Och trots att det fanns mer än gott om erfarna officerare blev det de allra yngsta och mest oerfarna som fick ansvara för den, i fredstid, mest ansvarsfyllda uppgiften att utbilda värnpliktiga soldater.

Och visst är det märkligt att Försvarsmakten på sina hemsidor informerar om att man har 20 000 anställda men att man bara kan ställa upp med dryga 30 000 man till försvar av landet och det efter 3 års förberedelser.

Det är därför absolut nödvändigt att ersätta en stor del av den administrativa personalen med soldater på lägsta nivå, där jobbet utförs. Soldater som kan ges tillräcklig utbildning, som kan bli yrkesmän i detta det allra svåraste av alla yrken.

Möjligheterna att skapa allianser verkar just nu inte leda särskilt långt. Kanske finns det ett motstånd från NATO att låta medlemmar "vänstra" med en ickemedlem. Den misslyckade försäljningen av Gripen till Norge (och Finland) är tecken som tyder på detta?

Att Sverige uttalar förhoppningar till andra EU-medlemmar om militärt stöd innebär på intet sätt att andra medlemmar kommer att störta till vår hjälp.
Det naturliga hade varit en upplösning av NATO och ett bildande av ett europeiskt militärt säkerhetsorgan med militär insatsförmåga och där även Ryssland kunde få ett medlemskap.

Tyvärr börjar jag att alltmer hysa misstanken att införandet av yrkessoldater bara är ett sätt att underlätta rekrytering, utbildning och internationella insatser.
Om vi inte kan åstadkomma en förmåga som kan balanseras mot det aktuella hotet återstår för oss bara att kasta oss i famnen på USA genom ett NATO-medlemskap och bli ytterligare en i raden av europeiska gisslanstater.

Och Sten Tolgfors, kanske leder det till en skrotning av hela Gripenprojektet och köp av stridsflygplan från USA?

Tycker Carlsson