fredag 24 april 2009

Varför finns NATO kvar? Och varför svenskt medlemskap?

NATO (North Atlantic Treaty Organisation)bildades efter andra världskrigets slut. Syftet var att binda samman segrarmakterna,där även vissa av de förlorande makterna (Tyskland och Italien)integrerades.
Förhållandet med Sovjetunionen hade redan blivit frostigt och efter Berlinblockaden var det uppenbart att NATO också var en organisation för att säkerställa ett gemensamt försvar mot Sovjetunionen. Men med USA:s inflytande underlättades också amerikansk vapenexport till NATO-länderna.

Efter Sovjetunionens sammanbrott avvecklades också den östliga motsvarigheten till NATO, Warsawapakten (WP). Nu borde också NATO ha avvecklats, men inte. I stället utökades antalet medlemmar och inte bara gamla öststatsländer som Polen utan också de baltiska staterna blev nya medlemmar. Den fortsatta existensen av NATO förklarades med att NATO var en organisation där eventuella konflikter medlemmar emmellan skulle kunna lösas vid de egna förhandlingsborden. Men när amerikanska rådgivare uppträder i länder som brutit med Ryssland och efter nyvunnet självförtroende startar en väpnad konflikt (och får på nöten)kan ingen undvika misstanken att USA (eller i alla fall några av dess "agencies") inte tycks fått reda på att det kalla kriget är slut.

De amerikanska insatserna i Afghanistan, där man tidigare satsat på att stödja en gerilla, (terroristorganisation enligt amerikansk definition)för att tvinga ut de ryska trupperna och som nu beväpnade med amerikanska vapen är mycket tveksam.

Att Sverige deltar nu är tveksamt men ändå något som vi själva beslutar om. Med ett svenskt (och finskt som snabbt blir följden) medlemskap i NATO riskerar vi att tvingas in i både det ena och det andra.

Visst kan det innebära risker och svårigheter att vara alliansfri i fredstid men låt oss blicka tillbaka till tiden då Olof Palme var statsminister. Den finske utrikesministern svarade på frågan om svensk och finsk utrikespolitik så här:

"skillnaden mellan svensk och finsk utrikespolitik verkar vara att vi i Finland försöker vara vän med alla medan man i Sverige försöker göra sig till ovän med alla!"


Det är helt i sin ordning att vi integrerar det svenska försvaret med NATO-normer och det är alldeles utmärkt att öva i Sverige med NATO-förband men gör det på våra villkor och det finns ingen anledning att trycka in den slumrande ryska björnen ändå längre in i hörnet! Om NATO skall ha en roll och framtid (och något motsvarande inte kan utvecklas inom EU) borde nästa NATO-medlem bli Ryssland, något som faktiskt Boris Jeltsin en gång önskade!?

Och varför skall Sverige bli ytterligare en i raden av europeiska gisslanländer åt USA?

fredag 10 april 2009

Grymheter i krig - hur kan dessa minimeras?

Krig är ett politiskt förhållande mellan stater. Krig definieras också som en väpnad konflikt där 1000 eller fler människor (kombatanter) dödats under ett år. Krig anses vara politikens fortsättning men med andra medel.

Militärer anser att krig är en alltför allvarlig verksamhet för att kunna överlåtas till politiker medan politiker anser krig är alltför allvarligt för att kunna överlåtas till militärer.
Krig är en "naturkatastrof" skapad av människor och borde kunna undvikas.

Kan krig undvikas genom en total nedrustning?

Svaret är nej och motivet är att brott och lagöverträdelser i ett land inte kommer att upphöra om polis och åklagarväsende avvecklas lika lite som att brott mot internationella lagar och regler inte kommer att upphöra utan nationella krigsmakter. Försöken att genom FN skapa internationella lagar och internationella militära styrkor för att säkerställa att dessa regler uppfylls har inte fungerat särskilt väl.

Tyvärr måste vi konstatera att vi tvingas ha en militär förmåga för att kunna hävda vårt territorium och vår rätt i internationella frågor.

Men mitt tyckande i denna fråga handlar mer om hur denna förmåga skall vara utformad.

Vi kan till att börja med vara överens om att förmågan skall vara balanserad mot det aktuella omvärldsläget och rådande militära hot.

Frågan är istället om förmåga åstadkoms med volym och folkvilja eller om den åstadkoms med högteknologiska vapen, kompetent personal och politisk vilja?

En intressant historisk tillbakablick till "Slaget om Storbritannien" är intressant och visar hur britterna avsiktligt "offrade" Londons civilbefolkning för att rädda sitt flygvapen.
När tyskarna inledde sitt anfall var bombmålen koncentrerade till de brittiska flygbaserna. Det var absolut förbjudet att bomba London. En tysk bombplansbesättning flög vilse i dåligt väder och kunde inte hitta sitt mål. När bränslet började vara på upphällningen fällde man sin bomblast och återvände till Tyskland. Bomblasten träffade en skola utanför London och den brittiska propaganda apparaten blåste upp händelsen.
Några dagar senare anföll en liten brittisk bombplansstyrka Berlin som vedergällning. Göring som hade lovat att han skulle få kallas Smith om Berlin bombades blev vansinnig (-are). Hitler frågade det tyska folket om man ville ha "der totale krieg" och trots att tyskarna var på väg att tvinga ned det brittiska jaktflyget ändrades målvalet och London blev huvudmålet.
Britterna lyckade reparera sin flygbaser och kunde efter ett tag vända en förestående förlust till en seger och den tyska invasionen ställdes in.

Vad som sedan hände med gigantiska värnpliktsarméer, civilbefolkning, terrorbombningar och andra grymheter kan bara hänföras till människans grymhet, behov av hämnd och andra djuriska instinkter.

Kanske måste detta det svåraste av alla yrken överlåtas till professionella militärer.