torsdag 21 januari 2010

Överraskningar och närområde

Publicerad: 19 januari 2010 kl 13.31
Folk och Försvars rikskonferens 2010
Chefen för Must Stefan Kristiansson: Det är alltid lika intressant att delta i Rikskonferensen. Att lyssna till linjetal, tankar, idéer och att ha tid att reflektera över allt detta och diskutera.
Läste Hugemarks och Tunbergers "Trovärdig Solidaritet - försvaret och solidaritetsförklaringen" i bussen i söndags och fastnade för kapitlet med rubriken "Ett är säkert – vi blir överraskade".

Blotta rubriken indikerar att Must inte löser sin uppgift, nämligen att se till så att våra uppdragsgivare, regering/Regeringskansliet respektive ÖB, inte blir negativt överraskade. Alternativt att våra uppdragsgivare valt att göra andra bedömningar än de som vi presenterat. Men jag tror att författarna har rätt i att det är psykologiskt svårt att ta till sig oroande tendenser och obehagliga bedömningar som går stick i stäv med gällande politiska inriktning eller försvarets planering. Därför är det viktigt att de bedömningar som vi på Must gör är tydliga och att de levereras i så god tid att uppdragsgivarna har tid att vidta åtgärder. Det är också självklart att våra bedömningar görs med en hög grad av integritet – helt utan att snegla på vad uppdragsgivarna skulle vilja höra.

Kloka ord av C MUST. Tyvärr har jag den uppfattningen att alltför många hållit upp sitt blöta finger för att lättare se vartåt det blåser innan man yttrat sig i någon avgörande fråga. Ingen vill offra sin karriär och bli sittande med svarte Petter!

En tidigare C MUST yttrade sig dessvärre på följande sätt; "det viktigaste för oss är att behålla vår trovärdighet"


Utöver det som författarna tar upp sin skrift om risken för överraskning, finns det andra fallgropar. En av dessa har flera gånger berörts av talare under konferensen nämligen hur vi definierar vårt närområde och hur utvecklingen i detta närområde påverkar oss. Min uppfattning är att det finns en uppenbar risk i det att vi definierar vårt närområde alltför snävt och att vi därmed exkluderar sådant som är högst relevant för vår säkerhet. Flera talare har begränsat närområdet till Östersjön och dess strandstater inklusive Ryssland. Alltför snäv definition tycker jag. Risken är att vi blir överraskade av en negativ utveckling i till exempel Vitryssland eller Ukraina alternativt i området norr om oss i Barents/Arktis. Lyft blicken!

Vi gör nog också klokt i att fundera över om det finns en annan dimension av begreppet närområde än det gängse geografiska. I den globaliserade värld som vi nu lever i med ny teknik, nya flöden och nya kraftfält finns det också nya hot mot svenska intressen som inte känner några geografiska begränsningar. Närområdet är allt som kan hota våra intressen. Vi gör klokt i att inte begränsa oss geografiskt i våra tankar. Då minskar risken för att vi ska bli överraskade.

Också sant men kanske ändå mer imponerande att på detta sätt leda bort tankarna från Hugemarks och Thunbergers kritik. Tycker Carlsson

söndag 10 januari 2010

Den ensidiga solidaritetsförklaringen, orättvis beskattning av pensionärer, sänkta pensioner och orättfärdig strävan att komma tillbaka till jobb!

Nu börjar Folk & Försvars konferens i Sälen. Detta år kommer både Reinfeldt och Sahlin att delta. Det bör bli en intressant tillställning där Mona Sahlin säkert kommer att spela på den mest konservativa strängen, att återgå till ett värnpliktsssytem utan kvalitet, medan Fredrik Reinfeldt borde ägna sig åt att förklara hur Sveriges försvar kan byggas upp på en ensidig solidaritetsförklaring som innebär att Sverige lovar att komma våra grannländer till undsättning vid en militär konflikt medan våra grannländer inte lovat någonting.

Intressant lär det också bli att se hur Reinfeldt lyckas hålla linjen med att inte ta upp frågan om NATO-medlemskap.

Mona Sahlin har säkert med sig en räkneoperation som innebär att det svenska försvaret stärks samtidigt som budgeten skärs ned med 4 miljarder.

Så till frågan om orättvis beskattning av pensionärer och sänkta pensioner.

För att stimulera till vitt arbete som innebär att skatteintäkterna ökar som i sin tur innebär att förutsättningarna för att kunna anställa fler inom den offentliga sektorn som i sin tur ökar möjligheterna till bättre vård, skola och omsorg och mycket annan samhällsservice har skatten på förvärvsarbete sänkts i flera steg.

Att detta uppfattas som orättvist kan bara förstås om anser att definitionen av rättvist är att "alla skall stå sist i kön".
Det borde i så fall vara orättvist att den som lagt ner femton år på studier med stora studielån som resultat, jobbar heltid, helger och massor av övertid betalar över 50% i skatt medan den som jobbar deltid, aldrig på obekväm arbetstid eller övertid och inte har en krona i studieskulder bara betalar 33% i skatt.

Att dessutom pensionerna sänks eller höjs beroende på konjunktursituationen är en absolut nödvändighet som den socialdemokratiska regeringen tvingades till insikt om sedan man upptäckt det orimliga med det tidigare pensionssystemet där en pensionär kunde få ett större konsumtionsutrymme än när denne var förvärvsarbetande.

Att pensionärer är en viktig väljargrupp visar också oppositionens försök att ta tillvara på alla tillfällen att tala om orättvisor mot pensionärena.

Men hur skall vårt samhälle klara av att försörja en allt större skara av pensionärer som dessutom blir allt piggare och lever allt längre?

I det kuvert vars färg är orange som skickas ut varje år framgår att ju längre vi arbetar desto högre blir vår pension. Det är säkert mycket pedagogik bakom detta.
Men att arbeta innebär att man minst, genom sitt eget arbete, tjänar in både sin lön, arbetsgivaravgifter och andra omkostnader.

Om inte, blir en längre anställning och högre pensionsålder bara ytterligare en belastning för samhället.

Det kan således inte bli en rättighet för arbetstagaren att fortsätta en anställning om det visar sig att arbetstagaren av olika skäl inte är användbar!

Så till den orättfärdiga strävan att få så många som möjligt att återgå till arbete!


Med slagord som "alla skall med" löste man problemen med alla som var utanför arbetslivet med sjukpensionering på livstid. Och jag har träffat många som ordnat sin tillvaro på ett sådant sätt att ett arbete skulle vara en ren katastrof.
Visst är "pedagogiken" svår och någon kommer kanske i kläm men det finns fortfarande människor med hög utbildning som handlägger dessa ärenden så ....

Och vill vi ha ett fungerande samhälle så måste alla medverka till att bidra med det arbete som vi har förmåga till och det vill vi väl alla!