Nu har valrörelsen tagit fart. Och nog hade det varit fantastiskt om Fredrik Reinfeldts påstående att 100 000 fler hade jobb i dag än i september 2006. Men även om ökningen bara är 10 000 så är det något som pekar på att alla åtgärder för att stimulera svenska folket att arbeta (vitt) i stället för att livnära sig på bidrag och svartarbete har fungerat.
Men visst är det tråkigt att dåliga resultat för det egna partiet skapar oro och gör att många tvekar att hålla sig till sin politiska linje. Jag tänker då främst på flörtande med olika väljargrupper.
Att Kristdemokraterna ligger dåligt till och nu försöker återfå pensionärer genom vaga löften om skattesänkningar är lika dåligt som förändringen av fastighetsskatten. En förändring som verkligen gynnade de som investerat i dyra hus i överhettade områden. Något som, tror jag, få politiker önskat.
När man å andra sidan lyssnar på Mona Sahlin ser jag henne gråtande under en presskonferens då hon efter bla Tobleroneaffären meddelade att hon skulle ta en "time out". Som ledare för det parti vars ideologi mest handlar om avundsjuka har hon ingen lätt uppgift. Som regeringschef kommer hon att ha det betydligt lättare eftersom de flesta nödvändiga åtgärderna redan vidtagits av den moderatledda regeringen.
Tyvärr får jag ofta en dålig smak i munnen när jag mer och mer ser politiker agera mest för sin egen sak. Att behålla jobbet och göra politiskt karriär och om det värsta skulle hända återförsäkra sig om ett bra pensionsavtal.
Men visst blir även jag irriterad över girigheten hos en liten skara som tillåter sig gigantiska löneökningar. Tyvärr återfinns i denna skara inte bara direktörer och finansmän utan också politiker av alla färger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar