söndag 18 december 2016

Blev den feministiska utrikespolitiken det fuktade fingrets säkerhetspolitik?

Att det inte råder konsensus mellan Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet har nog inte undgått någon. Margot Wallström verkar ha omgett sig av "likasinnade" medarbetare och dessa verkar bädda in Wallström i ett "hålla med" täcke. Att UD skall präglas av diplomati och syftet att skapa goda relationer med omvärlden är tydligen inte något som omfattas av den feministiska ideologin.

Försvarsminister Hultqvists uttalande att "en uthyrning av Slite och Karlshamns hamnar till Gazprom utgör ett hot mot Försvarsmakten" inte ett hot mot svensk säkerhet kanske beror på bristande retorisk förmåga men han fortsätter; "och äventyrar försvarsbeslutets mål".

Är det fortfarande så att svenska regeringar betraktar Försvarsmakten som ett "särintresse"? Formuleringen tyder på det.
Det sista kanske betyder att Försvarsmakten tvingas satsa  så stora resurser på Gotland och i Blekinge (Ronneby) och att det innebär ekonomiska kostnaderna som påtagligt kommer att påverka framtida utbildning och materielinköp?

En finsk statsminister fick en gång frågan om hur han såg på skillnaden mellan svensk och finsk säkerhetspolitik. Detta hände under Olof Palmes tid. Den finske  ministern svarade på sitt sjungande svenskfinska talesätt; "att skillnaden nog är att vi i Finland försöker att vara vän med alla medan man i Sverige verkar vilja vara ovän med alla".

Att nu förvägra Gazprom att använda Slite för upplag av materiel kan inte uppfattas på annat sätt än att Sverige på egen hand förstärker de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Det uteblivna svaret kanske är ett väl genomtänkt agerande och ett svar i sig från Ryssland. Vi får se!

Att Obama administrationen nu i elfte timmen gör allt man kan för att försämra relationerna mellan de två supermakterna innebär på intet sätt att Sverige måste följa efter.


torsdag 8 december 2016

Regeringens beslut angående Nordstream 2

Det halvstatliga ryska bolaget Gazprom önskar hyra Slite hamn och Karlshamn för att använda som upplag och basområde när man lägger ut den nya gasledningen.

På Gotland ser inte den politiska ledningen några större problem med detta utan välkomnar gärna intäkterna på ca 50 miljoner.

Inom EU ser man oroligt på hur Ryssland utökar sina "marknadsandelar" inom energisektorn och vill inte medverka till gasledningen.

EU-projektet som startade med kol och stålunionen mellan de gamla "ärkefienderna" Frankrike och Tyskland var ett fredsprojekt. Idén att sammanlänka länderna ekonomiskt skulle försvåra, och till och med omöjliggöra framtida krig mellan länderna.
Arbetet med handelsutbyte har fortsatt och EU har utvidgats med flera länder. Utvidgningen har gått fort, särskilt österut och handelsutbytet har också inneburit att Ryssland förlorat marknadsandelar.

Ett isolerat Ryssland, där befolkningen upplever att landet blivit orättvist behandlat, är inte en bra utveckling. Det är oerhört lätt att samla folket mot ett upplevt yttre hot. Historien borde ha lärt oss detta.

Sverige som numera gjort sig av med sina militära muskler måste  därför "ta skeden i vacker hand" och samarbeta med Ryssland angående Nordstream 2, oavsett hur starkt Margot Wallström fräser! Här kan en feminin utrikespolitik passa utmärkt.





Säkerställ att verksamheten sköts på "rätt sätt" med polis och andra medel och varför skall vi motsätta oss framtida samarbete med Ryssland - det var ju så vi ville bygga fred inom EU!?



måndag 21 november 2016

Detta måste bara spridas! Men jag tar mig friheten att göra några kommentarer!

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg
Carlssontycker med kommentarer i bold kursiv stil!
Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.
För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams. (De 17 såg sig förskräckta om efter en ny fiende. Någon ropade internationella insatser - de andra ropade i kör - bra idé - den ska vi ha!)
Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.
(Utbildningen av värnpliktiga blev kortare och kortare, kvaliteten blev också därefter. Det enda som blev längre var hemresorna. Många var vi som ansåg att införandet av ett yrkesförsvar var nödvändigt för att höja kvaliteten på alla nivåer. Men införandet av ett "frivilligt försvar", som man kallade det i rädslan av att använda begreppet yrkesförsvar, syftade endast till att underlätta rekryteringen av insatsförband i utlandstjänst. Det var också en stundande utlandstjänstgöring som blev det främsta rekryteringskriteriet samtidigt som man kunde hålla ner löner och andra förmåner under utbildningstiden i Sverige).
Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.
För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:
”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.
Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.
Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.
Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:
”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Men vi kan inte sitta stilla och bara se på hur de mörka molnen hopar sig - vi har inte betalt hela försäkringspremien. En underförsäkring kan bli mycket dyrbar. Ett ordentligt ekonomiskt tillskott som kan dubblera antalet markstridsförband, behålla våra "gamla" Gripenflygplan och utrusta våra fartyg med modernt luftvärn och samtidigt fylla de luckor som står tomma är en nödvändighet både för att bevara nationens oberoende och samtidigt medverka till fred i vårt närområde. Detta kommer att kosta pengar, mycket pengar men hur värderar vi fred och oberoende. Just nu verkar "etablissemanget" försöka tiga ihjäl Gunnar Hökmarks debattartikel!?

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

Per Blomquist är f d överste 1 gr och ledamot av KKrVA. Arvid Cronenberg är f d  överstelöjtnant och ledamot av KKrVA.

lördag 19 november 2016

Har man glömt NATO efter Trump seger i presidentvalet?

Bara några dagar efter det amerikanska presidentvalet skrev Gunnar Hökmark (moderat EU-parlamentsledamot) en artikel om den allt större nödvändigheten av ett svenskt NATO medlemskap.

I dag, lördag, skriver samme Hökmark inte ett ord om nödvändigheten av ett medlemsskap utan vill att Sverige i stället tar upp lån för att finansiera en snabb och nödvändig upprustning av det svenska försvaret.

Det är mycket bra även om det kommer sent. Sannolikt kommer vi de närmaste åren att få se en upprepning av den svenska hållningen mot omvärlden under världskrigen då vi "skickligt" navigerade oss genom de sex krigsåren.
Moraliskt förkastligt, kanske, men den egna nationens överlevnad måste vara det främsta målet för varje regering.

Reaktionerna på Hökmarks utspel kom redan dagen efter och Allan Widman (L), Mikael Oscarsson (Kd) och Mikael Jansson (SD är positiva.  





Hökmark skriver;

Sverige är alltmer ensamt. Genom att tillföra ett engångsbelopp som motsvarar 3 miljarder per år sedan 2004 kan vi snabbt komma ikapp genom att låta befintlig materiel återföras förband, förnya fungerande vapensystem och tillföra materiel, ammunition och beväpning som saknas.





och fortsätter;

Sverige behöver genomföra en snabb förstärkning av försvarsförmåga med ökade anslag under de kommande åren. Samtidigt behöver vi i nuet återhämta konsekvenserna av en försvarspolitik som sedan 2004 har förts på felaktig grund. Vi behöver därför göra både en engångsinsats för att omedelbart stärka svensk försvarsförmåga, beredskap och närvaro i och ovanför Östersjön.

Ryssland har idag fler än 300000 soldater väster om Moskva och de modernaste av landets fler än 20 000 stridsvagnar finns där. Nya förband för luftlandsättning och arktisk krigföring finns vid baltiska staternas gränser. Korvetter med nukleär förmåga har skickats till Östersjön och Iskander-missiler placerats i Kaliningrad. Ryska företrädare har gjort det till en vana att hota med styrkeöverlägsenhet och med kärnvapen. I den period av osäkerhet som nu är, fram till installationen av en ny president, och även därefter, är riskerna betydande att den ryska regimen vill testa gränser för vad man kan uppnå gentemot andra.

Sedan 2004 har vi nedrustat försvaret i föreställningen att väpnade angrepp kunde uteslutas och att Ryssland skulle gå en fredlig och demokratisk väg. Det var fel då och än mer uppenbart fel i dag.

Samtidigt har den transatlantiska länk som varit ett fundament för europeisk säkerhetsordning, och svensk säkerhet, nu blivit mer osäker än någonsin i modern tid. Valet av Donald Trump till president har skapat en osäkerhet om USA, den transatlantiska länken och Natos förmåga att vara en motkraft mot rysk aggression på olika nivåer. Vi står alla mer ensamma än tidigare men Sverige står ensammast. En fundamentalt ny säkerhetssituation kräver en ny försvars- och säkerhetspolitik.

Den bör ske i medvetenhet om att det inte finns andra orsaker till den ryska upprustningen än Putinregimens vilja till ökad makt och kontroll över sitt närområde. Den är inte ett svar på andras upprustning eftersom andra har nedrustat kraftigt under denna tid. Den är långsiktig och inte ett svar på de marginella förstärkningar som nu genomförs för att höja trösklar i de baltiska staterna och i Polen. Det finns ingen nedärvd rätt för Ryssland att med påtryckningar, hot och våld förneka sina grannländer suveränitet och frihet att forma sin egen väg med rättsstat och demokrati som grund.
Den långsiktiga upprustningen har försämrat vår säkerhet och osäkerheterna efter det amerikanska presidentvalet har gjort riskerna mer akuta. I svensk debatt är det som att denna utveckling sker i en parallell verklighet som inte annat än marginellt påverkar vår försvars- och säkerhetspolitik på längre sikt. Ryska statsföretaget Gazprom får disponera svenska hamnar. Tillskotten till försvaret lever inte ens upp till tidigare försvarsbeslut. Frågan om Nato är fortfarande tabu för den svenska regeringen trots den ökade osäkerheten om den transatlantiska länk som blivit en svensk förhoppning. Frågan om Sverige i Nato är fortfarande tabu för regeringen trots att vi nu med Trump kan tvingas inse att den transatlantiska länken är osäkrare än tidigare.

Sedan 2004 har vi nedrustat försvaret i föreställningen att väpnade angrepp kunde uteslutas och att Ryssland skulle gå en fredlig och demokratisk väg. Det var fel då och än mer uppenbart fel i dag. Anslagen ligger nu kring en procent av BNP, långt mindre än tidigare, mindre än vad andra lägger och mindre än det gemensamma europeiska målet.
Så länge vi inte ökar denna procentsats kommer försvaret fortsatt försvagas i förhållande till nuvarande förmåga och i förhållande till vår omvärld. Det är en matematisk sanning som följer av lönekostnader, materielkostnader och samhällets resursfördelning i stort. Allt färre enheter i en omvärld med allt fler enheter ger ett svagare försvar. Nu krävs därför både klarsynthet och handling.
För det första behöver vi göra en återtagning av den försvarspolitik som sedan 2004 förts på den felaktiga grunden att inga hot fanns. Vår förmåga i nutid måste snabbt komma ikapp verkligheten. Det kan göras genom en engångsfinansiering av den materielförnyelse som borde ha skett under dessa år och en återföring av befintlig och fungerande materiel som av kostnadsskäl fasats ut. Genom att tillföra ett engångsbelopp som motsvarar 3 miljarder per år sedan 2004 kan vi snabbt komma ikapp genom att låta befintlig materiell återföras förband, förnya fungerande vapensystem och tillföra materiell, ammunition och beväpning som saknas.

En engångsupplåning på 35 miljarder kronor påverkar inte de långsiktiga utgiftsramarna för försvaret men ger möjlighet att återföra till förbandsorganisationen samtliga befintliga exemplar av Stridsvagn 122 (Leopard), som är världens kanske bästa stridsvagn. Ett ökat antal av dessa kan placeras på Gotland. Moderna pansarskytte- och stridsfordon som i dag står i lager kan tillföras krigsorganisationen. Nuvarande Gripensystemet kan förlängas istället för att avvecklas och demonteras för att bidra med delar till en ny generation Gripenflygplan, som ligger längre fram i tiden och som ensam kommer innebära radikalt färre flygplan.
Gripensystemet kan tillföras fullständig beväpning med Meteor som ger det en unik förmåga med full potential och uthållighet. Vägbaser kan rustas upp så att stridsflyg kan spridas. Samtliga nu inköpta Archer artilleripjäser kan liksom moderna granatkastare tillföras krigsförband, bland annat på Gotland. Samtliga Visbykorvetter kan ges full luftvärnsförmåga och moderna anti-ubåtsgranater. Luftvärnsförband kan beväpnas med modernitet och uthållighet. Ett ubåtsprogram om fyra nya ubåtar kan genomföras. Helikopter 14 kan bestyckas med ubåtstorpeder. Även övriga krigsförband och system kan tillföras modern ammunition och planerad missilbeväpning.

Genom att tillföra försvaret en engångssumma nu urholkas inte förbandsverksamheten genom att ny eller befintlig materiell tränger undan kostnader för kängor, körmil, flygtimmar och förbandsövningar.
Genom ett engångsanslag för materiel i denna form köper vi oss tid för att över en tioårsperiod gå upp till de nivåer vår omvärld kräver. Sverige bör självfallet sträva efter den två-procentsnivå som är målet för Nato och EU. Det ger möjlighet att dubblera brigadförmåga, fullfölja nästa generation Gripen med ursprungligt antal och modern beväpning, modernisera hemvärnsförbanden samt dubblera uppsättningen av brigader.

Men detta kräver att vi inser att det som nu sker i vår omvärld är ett hot mot den rättsstat, demokrati och säkerhet som är grunden för vårt samhälle och som vi delar med Europa i sin helhet. Den osäkerhet som Putin och Trump skapar måste mötas med handling som stärker svensk säkerhet både i nutid och i framtid.

Carlsson tycker att det mesta i Hökmarks debattartikel är helt riktigt. Beskrivningen av Ryssland är inte helt korrekt. Putin har haft stor hjälp av ivriga EU-parlamentariker när man tagit över flera av Sovjetunionens randstater och införlivat dessa i den av västvärlden dominerade handelssfären. Trots löften om motsatsen har dessa länder också blivit NATO medlemmar. När Putin satte ned foten i kampen om Ukraina och Svarta Havsflottans baser i Sevastopol, reagerade hela västvärlden och målade ut Putin och Ryssland som ett hot.
Man kan till och med påstå att västvärlden hjälpt till att skapa ett "aggressivt" och revanschlystet Ryssland! Och visst har ryssarna "betett sig" men om det i världspolitiken vore så att den part som agerat mest illa (krigsbrott osv) finns det en nation som leder den ligan utan konkurrens!
Nu är vi där och det är dags att vi betalar vår säkerhetspolitiska försäkringspremie!

tisdag 15 november 2016

Säkerhetspolitiken och marknadsandelarna.

För rätt många år sedan blev flera före detta östländer medlemmar i NATO trots löften om att så inte skulle ske. Warszawapakten upplöstes samtidigt med Sovjetunionens uppdelning på republikerna. Någon väntade nu på en världsomfattande nedrustning och en upplösning av NATO. Men nej. Nu framfördes argumenten att NATO var en viktig ledningsorganisation och skulle även i framtiden utgöra en viktig fredsorganisation.

Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin blev intervjuad av en ung västerländsk journalist, en ung kvinna, tror jag. Intervjun gjordes med anledning att Polen skulle bli NATO medlem. Journalisten frågade Jeltsin, som hade en av sina bättre dagar just då, vad han ansåg om Polens medlemsskap. Boris svarade snabbt  att han tyckte att det var helt OK och tillade att även Ryssland ville bli medlem. Han fick inga fler frågor.

Nu oroar sig framförallt många "självutnämnda" säkerhetspolitiska experter huruvida USA under Trumps ledning är att lita på. Trump har ju sagt att de länder som inte nått upp till 2% av BNP i sina nationella försvarskostnader inte betalt "försäkringspremien" och måste betala sin del för att med säkerhet kunna få hjälp av de andra medlemmarna.

Den attitydförändring som Trump visat mot Putin och den utsträckta "famnen" som den ryske presidenten svarat med, oroar också experterna. Kan detta leda till att Trump och Putin "gör upp"?

Förvåning är inte ett tillräckligt uttryck i sammanhanget. Vad är nytt i detta? Alltsedan USA och Ryssland skaffade sig kärnvapen i sådan mängd och med sådant skydd (silos, ubåtar, bombflygplan) har dessa stater i praktiken haft taktpinnen i sin hand.
Dessa supermakters främsta intresse är den egna nationens välmående. I slutändan handlar det om marknadsandelar.

Sanktionerna och den försämrade retoriken från väst har skapat Putin och samlat det ryska folket bakom honom. Vad som hänt är att Trump tycker att man skall betala hela sin försäkringspremie för att få ut hela försäkringen. I övrigt försöker han att skapa bättre relationer med Ryssland. Vilka tror att dåliga relationer är ett bra sätt att undvika konflikter? Var inte dialogen vårt vassaste vapen? Och när det kommer till ett avgörande är det militär och industriell förmåga som avgör! Så betala även vår försäkringspremie!




Riktigt intressant blir det hur regeringen svarar på ryssarnas begäran att få hyra hamnar på Gotland. ÖB har i sitt yttrande på regeringens remiss svarat att ryssarnas närvaro på Gotland äventyrar rikets säkerhet och föreslår att gotlänningarna kompenseras ekonomiskt. I den roll han har, kan svaret inte gärna bli annorlunda. Nu läggs ansvaret på den politiska nivån. 
"Förbannat oförskämt" eller "så brukar vi inte göra" kanske tankarna går i huvudena på den politiska ledningen som mest ägnar sig åt en feministisk utrikespolitik! 
Sannolikt kommer regeringen att tillmötesgå ryssarnas begäran. Har man inte kraft bakom orden tvingas man backa. 
Nu menar jag att det yttersta målet måste vara att inte skapa konflikter genom ovilja till samarbete. Men eftersom den svenska regeringen svajar betänkligt i båda riktningarna är frågan både relevant och intressant. För att inte säga spännande!















lördag 12 november 2016

Vem kan man lita på?

Så gick det som det gick. Trots alla "grodor" påhopp, avslöjanden, och experternas "dissande" står Donald Trump som vinnare efter den kanske mest hätska valkampanjen i USA:s historia.

Experterna varnade för ett "illrött" börsras som kom av sig. Experterna varnar nu för hur den säkerhetspolitiska situationen, inte minst för Sverige, kommer att bli mycket mycket sämre. Våra ledande försvarspolitiker som vurmat för ett NATO-medlemsskap ändrar nu tonläget till att istället öka försvarsanslagen. Sanningens minut närmar sig försvarsminister Hultqvist.

Den största "omvändelsen under galgen" märks nog hos journalistkåren. Nu kritiserar man öppet sin partiskhet under valkampanjen. Kommentarer som "hur kunde man glömma bort en hel folkgrupp"? yttras i sammanhanget att valresultatet måste betraktas som en rejäl käftsmäll mot det politiska etablissemanget. Kopplingen till den svenska situationen ligger nära och Åkesson är den partiledare som mest av alla uppträder statsmannamässigt under partiledarintervjuerna efter att valresultatet presenterats.
Omsvängningen i den mest avgörande frågan, migrationen, har nu anammats av alla partier utom vänsterpartiet som håller tyst. Den ende som fortfarande vidhåller att sin "öppna hjärtan" inställning är Fredrik Reinfeldt. Men eftersom han samtidigt ger ut sin andra bok är detta nog mest ett sätt att lansera utgivningen.

Att Putin ser större möjligheter att normalisera förhållandet mellan USA och Ryssland kan inte vara något som ökar spänningarna, eller?

Och slutligen när det gäller vår försvarsförmåga. Allt är inte dåligt. Våra markstridsförband är visserligen för få men deras beredskap är, och kan bli den högsta någonsin, jämfört med de år då verksamheten bestod i att utbilda värnpliktiga och administration av detta. Marinen har fortfarande brister i många avseenden men kan också på mycket kort tid (utan mobilisering) ställa upp till rikets försvar.
Vårt luftförsvar har hög beredskap och äntligen fått vapen att räkna med.




Anm: Utbildningen av värnpliktiga genomfördes med huvuddelen under 7 månader. Utbildningen anpassades i huvudsak till skolterminerna. Dessa värnpliktiga ansågs inte användbara förrän den allra sista tiden av utbildningstiden. Detta innebar att under huvuddelen av året kunde bara "befälsförband" sättas upp med kort varsel (< 24 tim).

söndag 6 november 2016

Den farligaste av tider?

Donald Trump knappar in på Hilary Clintons försprång och i vissa swingstater påstås Trump leda. Oavsett hur utgången blir är ledarskapet i världens mäktigaste land mycket svagt under den tid mellan valet och den nya presidentens installation.
Den perioden kommer sannolikt också sammanfalla med slutstriderna i Mosul och Aleppo. Och som "lök på laxen" höjs spänningarna i NATO-landet Turkiet.

I vårt närområde säkrar ryssarna upp situationen i enklaven Kaliningrad.

Och hur bör vi i lilla landet Sverige förhålla oss för att undvika militära konfrontationer i och omkring Östersjön.

Rätt eller fel spelar ingen större roll men efter att flera "gamla" öststater snabbt både beviljats medlemskap i EU och trots löften om motsatsen även i NATO, är det inte svårt för ryska makthavare att få ryska folket att se ett yttre hot.

De sanktioner som USA och EU beslutat att införa mot Ryssland, efter den folkrättsliga olagliga ockupationen av Krim med efterföljd av en "nödvändig" ockupation av delar av Ukraina, verkar som så många gånger tidigare i historien, att vara kontraproduktiva. Stödet för den ryska ledningen har ökat och landets sammanhållning har blivit starkare. Det ryska folket vet att försörjningen av Krim sker genom Ukraina. Och dessutom vet de också att Krim, kom att tillhöra Ukraina, genom en gåva från Chrustjov.
Om världens ledare i väst inte förstår att sanktioner är en annan form av krigföring och vilken effekt de har, kan man inte sin historia eller så är man ute efter att öka sina marknadsandelar på någon annans bekostnad.

Samtidigt kan man läsa att "Sveriges vassaste vapen är dialogen" i S-märkt insändare. Om skribenten med det menar att allt annat är nedlagt eller att polisen skall avväpnas och istället tala buset tillrätta är oklart. Men samtidigt skräder inte, vare sig stats- eller utrikesminister orden, i sin kritik mot regimen i Ryssland.

Nåväl, den politiska falang, alliansen, som tidigare "tänkt bort" behovet av ett nationellt försvar och önskar ett svenskt NATO-medlemskap fortsätter att utelämna innebörden av artikel 5 i NATO-stadgan som innebär förpliktelser. Om man någon gång nämner detta påtalas att varje medlemslands regering äger att besluta i frågan. Om så är fallet är inte hjälpen från andra länder ovillkorlig.


  • Collective defence means that an attack against one Ally is considered as an attack against all Allies.
  • The principle of collective defence is enshrined in Article 5 of the Washington Treaty. 
  • NATO invoked Article 5 for the first time in its history after the 9/11 terrorist attacks against the United States. 
  • NATO has taken collective defence measures on several occasions, for instance in response to the situation in Syria and in the wake of the Russia-Ukraine crisis. 
  • NATO has standing forces on active duty that contribute to the Alliance’s collective defence efforts on a permanent basis.


Så låt oss med alla medel höja angreppströskeln mot vårt land. Anskaffa de vapensystem som saknas och på kort sikt kan fylla ut luckorna i vårt försvar. Påståendet att inte pengar finns är trams och visar både okunnighet och ovilja. Pengar kan och måste omfördelas och det finns dessutom en beredskapsbudget-post för situationer liknande detta.

Den idé för vår alliansfria säkerhetspolitik var och borde vara att "det skall kosta mer än det smakar" för den som angriper landet militärt, eller på annat sätt försöker påtvinga oss sin vilja och ifrågasätta våra demokratiska rättigheter, måste vara förutsättningen för dialog. Utan detta är dialogen bara tomt prat!

Och för allt i världen låt oss slippa ett NATO medlemskap, som med stor sannolikhet höjer spänningsnivån i vårt närområde och dessutom riskerar att svenska militära förband tvingas ut i ett fullt krig i Europa.



onsdag 26 oktober 2016

Tungt för Hultqvist!


De mörka molnen tätnar och spänningarna mellan främst supermakterna (de med andraslagsförmåga med sina kärnvapen) USA och Ryssland ökar.

Inte nog med att kriget i Syrien går in i ett intensivare läge och gnisslet är stort om vad som skall hända när IS är ”besegrat” eller skingrat för vinden, utan nu spelar Putin ut sina kort mot Europa genom att flytta sina långdistansrobotar till Kaliningrad.

Vår försvarsminister svarar sammanbitet med att han följer läget. ÖB sprider våra JAS-flygplan på Ronneby till ……

Hur det kommer att gå?

Först skall presidentvalet avgöras i USA. Sedan skall Syrien-situationen avgöras. "Bytet" skall delas och det är inte bara USA och Ryssland som kommer att slita i stycket. Iran och inte minst Turkiet samt alla andra nationella och "religiösa" intressenter vill ha en bit av kakan.  Och redan där kommer avsevärda konflikter mellan Clinton och Putin riskera att störta in världen i ett storkrig.
Trots att USA har en gigantisk övermakt både militärt, ekonomiskt, logistiskt och politiskt, så har Putin stora möjligheter att förbättra Rysslands förhandlingsläge genom att förbättra sina marknadsandelar i Europa genom ockupation av baltländerna och kanske en del av Polen. Och frågan är vem som kan hålla masken bäst och dessutom ha hela sitt folk bakom ryggen när hotet om användning av kärnvapen kommer på tal.





Ja, sedan är Sverige ordförande och medlem av FN säkerhetsråd och då vet vi att det blir bra, eller?

-- och trots att Löfvén lovat att fördubbla den svenska instruktörsstyrkan i Irak med 100% fick inte Hultqvist vara med på mer än ett av tre möten i NATO högkvarteret i dag!

Kanske är det dags att köpa Patriot-robotar för att snabbt reparera "stängslet" runt vår nation!?



måndag 12 september 2016

Säkerhet i ny tid - mer form än innehåll!



Tillägg 19/9
Spekulationerna fyller nu löpsedlarna och från officiellt håll sägs ingenting annat än att det är långsiktig negativ utveckling som utgör skälet till denna omedelbara återmilitarisering av Gotland. 

Skulle det "nya hotet" vara en diplomatisk not från Ryssland där formuleringar som "förhindrar ni Nordstream 2 genom att inte tillåta oss att arbeta från Slite, kommer vi nog att göra det ändå". 

Om så vore, är ett isolerat angrepp mot svenskt territorium i praktiken inte längre uteslutet, vare sig det görs som ett första steg i en operation mot baltländerna eller för ryssarnas egen skull.


I utredningen ”Säkerhet i ny tid” som ambassadör Krister Bringéus nyligen presenterat görs några konstateranden som inte underbyggs och som sedan utredningen motsäger.

I avsnittet ”Fyra iakttagelser” pekas Ryssland ut som den enda potentiella angriparen, att det i praktiken utesluts att Ryssland som ett isolerat angrepp skulle angripa svenskt territorium för dess egen skull.
Samtidigt görs i den tredje och mest centrala iakttagelsen resonemanget att Sverige, med stor sannolikhet, redan i ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk – baltisk konflikt.
Den fjärde iakttagelsen är endast ett påstående att ”Planering för militära operationer sker med ianspråktagande av hela regionen”. Iakttagelsen förklaras inte djupare men troligen avses NATO kärnvapenparaply och andra avskräckningsmedel.

Nedan redovisas utredningens avsnitt 5.2 Fyra iakttagelser och del av 5.4 Händelseförlopp

Hela utredningen kan hämtas på nätet www.sou.gov.se där den ligger högst upp.

5.2 Fyra iakttagelser

Även om således några bestämda slutsatser om Rysslands framtida utrikespolitiska agerande inte utan vidare kan dras, görs i denna del fyra iakttagelser med starkt stöd i utredningsarbetet.
Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.
Den andra iakttagelsen är att ett isolerat ryskt angreppsföretag mot Sverige, som syftar till att erövra svenskt territorium för dess egen skull, måste betecknas som i praktiken uteslutet. Det är inte
möjligt att se vad som skulle stå att vinna för Ryssland i ett sådant företag.
Efter Sovjetunionens upplösning och de baltiska staternas åter- vunna självständighet utgör Östersjön en mötesplats, och till följd av det förändrade säkerhetspolitiska klimatet i Europa, i dag också en friktionsyta mellan Ryssland och väst. Detta har skapat en ny och inbyggd sårbarhet för Sverige.
En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.
Den situation där Sverige kan tänkas utsättas för militär aggression är därför, enligt utredningens mening, ett ryskt angrepp på Baltikum, i vad som skulle kunna betecknas som ”konsekvens- aggression”.
I själva verket är det så – och detta är den tredje och centrala iakttagelsen – att Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en rysk-baltisk militär konflikt. Skälen är såväl politiska, humanitära som militärgeografiska. Utredningens intryck är i denna del entydiga.
Därvidlag skiljer sig dagens situation från tiden för andra världskriget, när den dåvarande samlingsregeringen hade ett visst utrikespolitiskt manöverutrymme, som kunde utnyttjas för att hålla Sverige utanför kriget.
En allvarlig kris i Östersjöregionen kommer, som utredningen uppfattat det, att hanteras både av EU och Nato. Ett ryskt angrepp på Baltikum skulle involvera EU genom EU-fördragets artikel 42.7 och Nato genom Washingtonfördragets artikel 5.
Vidare har Sverige alltså utställt en solidaritetsdeklaration för EU-länderna och de nordiska länderna.
Utredningen kan, mot denna bakgrund, inte se annat än att det för en svensk regering skulle framstå som politiskt naturligt att Sverige solidariskt bidrog till den internationella krishantering, som skulle aktualiseras i händelse av en rysk-baltisk militär konflikt.
En situation kan dock föreställas, där de olika aktörerna i ett skymningsläge gör skilda bedömningar av risken för ett förestående angrepp. Det skulle kunna tänkas att de baltiska staterna, liksom USA, begär att få inleda försvarsförberedelser med Sverige, samtidigt som den svenska regeringen argumenterar att sådana skulle eskalera krisen.
Avsaknaden av ett multilateralt ramverk för att lösa en dylik intressekonflikt kan vid en kris visa sig vara besvärande. Saken skulle i ett sådant läge sannolikt hanteras genom bilaterala kontakter mellan Sverige och USA, där Sverige kan tänkas hamna i ett förhandlingsunderläge.
En särskild faktor att uppmärksamma är att en rysk-baltisk militär kris med stor sannolikhet skulle leda till omfattande flykting- strömmar. Ett sådant läge ställer höga krav på svenska myndigheters förmåga att agera långt ute på Östersjön, liksom på att kunna organisera ett storskaligt flyktingmottagande. Förmodligen skulle Sverige behöva begära stöd utifrån för att hantera denna situation.
Därutöver finns ett grundläggande militärgeografiskt skäl som talar för att Sverige dras in i händelseförloppet. Tillgång till svenskt territorium är av betydelse både för en angripare och en försvarare. Planering för militära operationer sker med ianspråkstagande av hela regionen.
Detta sagt ska det samtidigt understrykas att ett ryskt angrepps- företag mot Baltikum – vilket är den fjärde iakttagelsen – måste bedömas som i grunden osannolikt. De baltiska staterna är integrerade i den europeiska och transatlantiska gemenskapen. Ett angrepp på en baltisk stat skulle vara ett angrepp mot såväl EU i dess helhet som på Natos samtliga 28 medlemsstater, inklusive USA. Ett sådant vore ett högriskprojekt av sällsynta proportioner.
Även om Ryssland i kriget med Georgien, och än mer i Ukraina, agerat på ett sätt som knappast någon kunnat förutse, får det anses vara en hävdvunnen linje i rysk utrikespolitik att undvika drastiskt risktagande. Det förefaller inte sannolikt att Ryssland skulle inleda ett militärt företag i Europa, där utsikterna till framgång framstår som osäkra.
Problematiken inrymmer samtidigt en uppenbar obalans. En militär konflikt i Sveriges närområde må vara osannolik, men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala.

5.4 Händelseförlopp (delar)

Delar av svenskt luftrum inryms idag under det ryska luftvärns- paraplyet. Skulle systemen flyttas över till svenskt territorium ökar det område som Ryssland kontrollerar till att omfatta hela södra Skandinavien, inklusive Östersjöinloppen.
För att försvåra för Nato kan den ryska ledningen därför överväga att, före själva huvudangreppet mot Baltikum, utplacera luftvärnssystem på svenskt område. Exakt var anses vara av mindre militär betydelse, men Gotland vore ett naturligt val.
Ur rysk synvinkel har ett sådant framkantsagerande fördelen att Natos artikel 5 inte utlöses i konfliktförloppets inledande skede. Det vore därför ett mindre riskfyllt företag än själva huvudangreppet.
Ryssland kan tänkas ha dubbla skäl att uppmärksamma Gotland. Dels som en möjlighet att föra fram egna system, dels för att förhindra att Gotland blir plattform för omvärldens försvars- insatser. I den senare delen kan det således bli frågan om en kapplöpning mellan angripare och försvarare.


Mina egna slutsatser är att utredningen mest har ägnat sig åt ”form i stället för innehåll” och att viktiga slutsatser inte har underbyggts.
Ett svenskt och finskt NATO-medlemskap skulle ge Rysslands ledning ytterligare argument för att stärka sin militära förmåga som i sin tur skulle höja spänningsläget, och måste undvikas.  Att USA och NATO har svårigheter att försvara baltländerna utan svensk medverkan betyder bara att Sveriges regering har ett stort ansvar att på egen hand kunna försvara dessa potentiella basområden. Ansvaret för en militärt alliansfri nation att försvara sitt territorium är stort och genom att omöjliggöra eller i alla fall försvåra för en potentiell angripare av baltländerna att från svenskt territorium behärska Östersjöområdet bidrar Sverige påtagligt till avspänning och fred.
 Att ett isolerat ryskt angreppsföretag mot Sverige, som syftar till att erövra svenskt territorium för dess egen skull, måste betecknas som i praktiken uteslutet är en bedräglig formulering. Inget görs för dess egen skull. Det som inte uttalas i utredningen är att ett militärt vakuum är den faktor som på ett påtagligt sätt minskar säkerheten i vårt närområde. 
Den ensidiga solidaritetsförklaring som Sverige gör gentemot EU måste nog anses vara en läpparnas bekännelse och just ensidig. Avseende artikel 5 i NATO-stadgan från 1949, "att ett angrepp på en medlemsstat skall betraktas som ett angrepp på alla och att alla medlemmar är skyldiga att medverka till det angripna landets försvar", så har den aldrig prövats och med tanke på vad den innebär, skulle i alla fall jag inte sätta all min tilltro till den!   

lördag 30 juli 2016

Tankar om säkerhetspolitik, migration och svensk ekonomi

Några tankar om den svenska säkerhetspolitiken,

Allt handlar om marknadsandelar. Det sägs aldrig rent ut men med lite djupare analys kommer påståendet att falla ut som en mogen frukt. Ett lands ”rikedom” åstadkoms främst genom att varor (helst långt förädlade) och tjänster säljs till andra ekonomier (export). Det är därför viktigt att ha en ”säker” och trogen kundkrets. USA och flera andra västländer förstod tidigt detta. Genom en stor marknad, trogna kunder, bra produkter och inte minst en billig massproduktion i Kina, kunde väst tillåta sig att spendera stora summor pengar på den offentliga (skattefinansierade) sektorn.
Medlet att införa ekonomiska sanktioner är därför ett medel som både visar omvärlden att man reagerar mot olika former av brott mot de mänskliga rättigheterna och ett sätt att ta över förlorade marknadsandelar.

Den svenska säkerhetspolitiska debatten har mer och mer fokuserat kring ett svenskt NATO-medlemskap. Förespråkarna ser (eller säger) att ett sådant medlemskap säkerställer svensk säkerhet. Ingen företrädare för medlemskapet säger något om de förpliktelser som medlemskapet innebär.
Ett svenskt och kanske till och med finskt, vilken kan bli en följd, kommer också att ge Putin ytterligare argument för att USA och NATO uppträder aggressivt och därmed ger ryssarna ytterligare argument för militär upprustning.

Värdlandsavtalet som träffats med NATO ger en tydlig signal till president Putin och hans säkerhetspolitiska rådgivare att Sverige skulle kunna upplåta svenskt territorium (läs Gotland) för basering av NATO-styrkor om ett militärt hot mot baltstaterna skulle uppstå.

Den militära förmåga som vi har är alldeles för låg i förhållande till den militära förmåga som främst Ryssland kan åstadkomma. Möjligen kan den räcka för att vidmakthålla kompetensen på personalen. En dubblering av antalet markstridsförband med bibehållen kvalitet och anpassning av de nödvändiga stödsystem som erfordras är nödvändig. Marinen måste bl.a. få ett modernt luftvärnsystem. Flygvapnets numerär och bassystem kan alltid diskuteras men den kanske viktigaste bristen, beväpningen, är avhjälpt genom anskaffning av jaktroboten Meteor.
Värdlandsavtalet är en i det sammanhanget genial kompromiss som inte kan användas som argument om ökat hot från NATO av Putin men som skapat en väsentlig osäkerhet om hur Sverige skulle ställa sig vid en konflikt. Kanske skulle till och med den tidigare rektorn för Försvarshögskolan Generalmajor Karlis Neretnieks som så hårt vurmar för ett svenskt NATO-medlemskap kunna vara tillfreds med detta?
Frågan är hur stort ansvar skall Sverige ta för Europas säkerhet?

om migrationen,

Människor som tvingas fly från sina länder där de påtagligt riskerar dödstraff, förföljelse och trakasserier måste naturligtvis ges asyl (skydd). Men människor som mer eller mindre försvårat asylprövningen genom att göra sig av med id-handlingar och uppger förhållanden som inte är riktiga kan inte ges vare sig tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.

Arbetskraftsinvandringen är förhållandevis bra reglerad och om dessa regler uppfylls är denna migration inget problem utan är ett välkommet tillskott till den nationella ekonomin.
Möjligen skall risken för ”braindrain” från länder som har ett stort behov av välutbildad arbetskraft uppmärksammas. Hur moraliskt är det att tömma de länder som har och när strider upphör kommer att ha, ett gigantiskt behov av dessa människor för att återuppbygga ländernas ekonomi.

Nu fungerar vare sig asylprövningarna eller reglerna för arbetskraftsinvandring särskilt bra.
De långa väntetiderna för asylprövning, de frikostiga möjligheterna till att överklaga beslut, svårigheter att få asylsökande som fått avslag att återvända, både genom att hålla sig gömda och/eller de utpekade hemländernas ovilja att ta emot dessa människor, samt de goda möjligheterna för barnen att rätt till skola och annan omsorg, utgör signaler som få kan motstå.
Tyvärr har den svenska ”humanismen” eller naiviteten bidragit till den svåra situationen vi har framför oss.


och om den svenska ekonomin.

Det verkar som om ingen, inte ens våra främsta politiker förstår hur BNP (bruttonationalprodukt) mäts. Regeringen gläds åt ökad tillväxt medan oppositionen medger att ekonomin blir större. Ingen vill tala om att BNP ökat främst genom konsumtion, fler anställda inom den offentliga sektorn och bara en mindre del beroende på export.
Trots att villkoren för asyl påtagligt skärpts genom blocköverskridande överenskommelser är på intet sätt situationen hållbar och kostnaderna fortsätter att vara en tung post.
Samtidigt ökar också sjukskrivningarna lavinartat och med det både kostnader och utebliven produktion och skatteintäkter. 


Nu påbörjas arbetet med en ny budget. Här är några tips till vår finansminister;

- en skattereform för ökad rörlighet på bostadsmarknaden, främst genom sänkt reavinstskatt,
- en skattereform för ökat entreprenörskap, främst genom betydligt generösare regler för personaloptioner samt generösare och förenklade regler för ägarbeskattning,
- en skattereform för mer arbete, främst genom sänkt marginalskatt samt
- en reformerad sjukförsäkring med tydliga tidsgränser som gör att rehabiliteringen kan snabbas upp (regeringens förslag om att arbetsgivaren ska betala för sjukskrivna efter 90 dagar är ett steg åt fel håll).


lördag 20 februari 2016

Viket ansvar har Sverige för Europa?


Den som tagit del av dagens ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda. Den gamla sanningen att det bästa sättet att ena den egna befolkningen är att skapa ett yttre hot är alltjämt aktuell. Behovet att ena den ryska befolkningen har alltid varit och kommer sannolikt att vara ett synnerligen stort problem för en rysk ledare. Inte minst idag där influenserna från väst och övriga världen inte längre går att stoppa. Den multikulturella, multietniska befolkningen tillsammans med de många religionerna gör inte saken bättre. Man kan till och med förstå att de gamla kommunisterna gjorde vad de kunde för att utplåna alla dessa religioner och ersätta dessa med sin egen kommunistiska religion. Något som misslyckades.

Militärdoktrinen har formuleringar som innebär att Ryssland anser sig ha rätt att på olika sätt ingripa i angränsande staters suveränitet om Ryssland uppfattar utvecklingen där som ett hot mot Ryssland eller rysk befolkning. Inte minst är kopplingen till ryska etniska minoriteter i andra länder ett särskilt illavarslande inslag. Den stora rysktalande befolkningen i Lettland har mot denna bakgrund utsatts för en massiv rysk propaganda.
Men det är minst lika viktigt att observera den ryska psykologiska krigföringen mot den egna befolkningen, vilken i hög grad underlättas av att regimen utövar en betydande kontroll (uppenbarligen även med inslag av rena våldsdåd mot obekväma journalister) över aktörerna inom den inhemska mediasfären. Detta utgör väsentliga inslag i den totala psykologiska påverkanskampanj som hela tiden pågår. Den riktar sig också i olika kombinationer även mot omvärlden. Ett viktigt syfte med dessa påverkansoperationer är att undergräva förtroende och tillit till västliga media, till västliga ledare och söka förmedla bilden av västliga hot (inte minst från NATO), och när det tjänar kampanjernas syften deltar även utrikesminister Lavrov i detta spel.

Den som kan något om grunderna i psykologisk krigföring vet att ett av de första och viktigaste inslagen inför förestående konflikter är att söka utmåla den tänkta motståndaren som ett hot mot den egna tryggheten och säkerheten och inte minst att söka utmåla denne i så negativa och otrevliga former som möjligt (s.k. demonisering). Följaktligen tar den ryska propagandan varje tillfälle i akt att peka på ”avarter” och ”dekadens” i det västerländska samhället, på förljugenhet i västerländsk press, och att väst och särskilt NATO genom ”inringning” och ”rustningar” förbereder angrepp på Ryssland. Ett väsentligt inslag i denna kampanj går ut på att väst ”lovade” Ryssland efter Sovjets fall att NATO inte skulle flytta fram sina positioner och att detta löfte sveks, vilket nu leder till att Ryssland måste försvara sig. Det senare motiverar då ett kraftfullt förstärkt ryskt försvar, en omfattande inre säkerhetsapparat och att det endast är genom en stark ledare och ett resolut uppträdande mot väst som hoten kan avvärjas.
”Löftet” visar sig inte existera i någon som helst formell form utan förekommer endast som uppteckningar av samtal på låg nivå och då endast som inslag i en diskussion där flera möjliga olika lösningar av säkerhetsfrågor diskuterades. Men "löftet" räcker gott i det syfte det används.

Det är dock påtagligt att propagandan riktad mot den egna befolkningen delvis har lyckats. Den ryska befolkningen misstror i ökande grad väst och västs intentioner mot Ryssland. På detta sätt säkrar Putin och dem som stödjer honom (militären, säkerhetsapparaten, delar av industrin men även den ortodoxa kyrkan) fortsatt maktinnehav.
Vi som lever nära denna ryska auktoritära maktutövning måste nu tydligt börja utveckla ett mer genomarbetat förhållningssätt till Ryssland och Putinregimen. Kort sagt vi behöver en utarbeta en säkerhetspolitik som syftar till att minska alla ryska incitament för aggresivitet mot Sverige, en ny rysslandsdoktrin! 

En mer genomarbetad rysslandspolitik bör utvecklas i första hand i samverkan med länderna runt Östersjön, eftersom det är i vårt närområde vi har störst möjlighet att påverka utvecklingen.
Det är tre viktiga inslag i en mer genomarbetad rysslandspolitik som är av stor betydelse.
Det första är att noggrant beakta och ta fasta på de uttalanden som görs av ledande företrädare för regimen som faktiskt ligger tydligt inom ramen för vad internationell rätt och sedvänja kräver och tillämpa dem konsekvent på olika förhållanden som berör samarbete och samverkan med ryska företrädare på alla nivåer. President Putin pläderade t ex i ett tal i Valdau 2014 för förnyad respekt för internationell rätt, för FN och inte minst dess säkerhetsråd.
Även om talet hölls efter det att Ukrainakriget börjat och därför påtagligt hycklande och att det får uppfattas som ett försök att blidka omvärlden (och för hemmapubliken framställa sig som en internationell rättskämpe), finns de officiella orden där och ryska företrädare bör bli påminda om vad som sades. Kännedom om detta tal bör således ligga till grund för att vid möten hos alla ryska företrädare kräva respekt för den internationella rätten och att, med hänvisning till Putin, det gäller alla. Ryssland måste alltså bli påmint om vad som skedde i Georgien och Ukraina och frågan måste alltså gång på gång ställas till alla ryska företrädare: varför bröt Putin mot internationell rätt så flagrant?
Ryssland måste bli påmint på alla nivåer om att detta brott mot internationell rätt innebar att stora delar av omvärlden tappade en väsentlig del av tilltron till Rysslands respekt för dessa regler.
Det är inte, som den ryska propagandan gör gällande, omvärlden som skapat spänningen utan Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina som är orsaken, i kombination med den ryska militärdoktrinen och den förgiftande psykologiska krigföringen mot omvärlden och mot den egna befolkningen.
Att t ex Sverige nu börjar förstärka försvaret och planera för höjd beredskap och krig har sin grund i denna ryska verksamhet och inte tvärtom. Där är ryska provocerande övningar och kränkningar av vår territoriella integritet sannolikt utslagsgivande för hur svenska folket uppfattar hotbilden och som leder till opinioner som vill stärka försvaret, men även att opinionen för en svensk NATO-anslutning växer sig starkare. Den ordning med vilken saker och ting händer och får effekt måste Ryssland bli påmint om. Den ryska propagandan om att Sverige rustar för att hota Ryssland är så förvrängd att den i svensk media och debatt måste bli föremål för en tydlig tillbakariktad upplysningsverksamhet.
Det liknar i hög grad den hållning som ryska historieböcker har om Karl XII som beskrivs som att det var han som anföll Ryssland, när alla historiker som kan något vet att det varit en trippelallians bestående av Danmark , Polen och Ryssland som anföll Sverige i tron att den tonårige Karl XII skull bli ett lätt byte!
Det andra ledet i en ny rysslandspolitik handlar om säkerhetspolitiken i vårt närområde. Inslag av en rysslandspolitik har vi delvis redan; det gäller främst vår försvarspolitik som tydligt syftar till att i samverkan med andra söka möta den ryska rustningen i vårt närområde.
Men den bör drivas längre inom det säkerhetspolitiska området. Ett väsentligt inslag i den ryska hotbilden är att NATO upplevs krypa allt närmare Rysslands närhet, något som motiverar den ryska upprustningen och den ökade och delvis starkt provocerande övningsverksamheten i Östersjön etc.
De som hävdar att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade spänningar i närområdet har på flera punkter sannolikt rätt, även om det är lika rätt att säga att varje land självt väljer sin säkerhetspolitiska lösning och att Ryssland inte har någonting med det att göra, inte minst därför att det är de ryska aktiviteterna som driver fram en opinion för anslutning till NATO och det gäller sannolikt både i Sverige och i Finland.
De spänningar som kan bli följden av en svensk NATO-anslutning är t ex att stora delar av Östersjön skulle bli ett ”NATO-hav” och att Ryssland sannolikt skulle ha ett starkt behov av att balansera detta på olika sätt. Om både Sverige och Finland går med i NATO kommer t ex hela Finska viken att behärskas av NATO genom att Estland också redan är medlem. St Petersburg blir därmed inspärrat. Större delen av Östersjön skulle då behärskas av NATO genom baser och installationer på ömse sidor av Östersjön och även på Gotland. Dessa för Ryssland militärt starkt negativa effekter i närområdet skulle bli högst påtagliga även om Sverige och Finland bestämmer sig för att inte tillåta kärnvapen på sina områden i fred.
De ryska motdragen är svåra att sia om. Men säkert skulle hela den ryska militära närvaron i Östersjöområdet starkt förstärkas liksom också att övningsverksamheten med marin, flyg markstridsförband ägnade åt invasion skulle bli än intensivare. Raketvapen och missilsystem av olika slag, sannolikt med ökade inslag av kärnvapen skulle sannolikt stationeras i Kaliningradområdet och i Vitryssland etc.
Det för Ryssland starkt obehagliga hotet om en svensk eller svensk/finsk NATO-anslutning utgör ett påtagligt starkt spelkort för Sverige och Finland som nu måste aktiveras i vår Rysslandspolitik.  Kortets innebörd är att om inte Ryssland tonar ner sin militära profil, lugnar ner sina provocerande övningsrutiner och tonar ner sin förgiftande propaganda kommer befolkningarna i såväl Sverige som Finland säkert att drivas i en alltmer NATO-vänlig riktning vilket bara kan sluta med att Sveriges och Finlands regeringar till slut söker NATO-medlemskap.

Det är därför av stor betydelse att skapa förutsättningar för en dialog med Ryssland om hur säkerheten i Östersjöområdet istället kan stabiliseras och hotbilden styras i en riktning där alla länder upplever en ökad säkerhet. Alla länder har rätt att själva välja former för och samverkan med andra länder för att öka sin säkerhet. Det är därför självklart att inte Ryssland kan diktera detta. Men det är tydligt att också Ryssland skulle vinna på att få en tydligare, en säkrare och en mer långsiktigt respekterad säkerhetspolitisk ordning på sin nordvästra flank.
Det finns tyvärr flera exempel genom historien där olika länder runt Östersjön i eget nit sökt åstadkomma olika säkerhetspolitiska lösningar utan att på något sätt göra klart för sig ens hur Sovjet/Ryssland såg på det.
Den minnesgode erinrar sig den helt misslyckade Ålandsplanen på 1930-talet där Sverige och Finland helt på egen hand sökte driva igenom en Ålandslösning utan att tala med Sovjet, som trots allt var en av signatärmakterna till Ålands demilitarisering. Den minnesgode erinrar sig också att Finland ville ha en försvarspakt med Sverige efter den hårda freden med Stalin och Molotov efter Vinterkriget 1940 och att Sverige (Per Albin Hansson) faktiskt initialt ställde sig positivt till en sådan lösning. Vid detta tillfälle begick emellertid Sovjet ett stort misstag då man sa tvärnej till att Finland skulle ingå en försvarspakt med Sverige. Sovjet hotade med förnyat krig om Finland beträdde den vägen. Hade Sovjet varit förnuftigt vid detta tillfälle hade Sverige och Finland kunnat bilda ett alliansfritt försvarsförbund och Finland hade inte tvingats bli indraget som krigsdeltagare med Tyskland i fortsättningskriget. En svensk finsk lösning 1940 hade sannolikt i hög grad gynnat Sovjet som sluppit hela hotet mot Murmanskbanan och mot Leningrad.
I de något låsta NATO-positionerna i Sverige mellan regeringspartierna och alliansen kan en öppning till en väg med samsyn möjligen vara att den tråd som tappades 1940 nu återupptas. De överenskommelser Sverige och Finland nu har ingått är nämligen så nära en försvarspakt man kan komma utan att den kallas för det. Samarbetet med Finland omfattar nämligen idag även planering och förberedelser för ett gemensamt användande av olika civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan enligt regeringen vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Att hävda rätten till territoriell integritet och rätten till självförsvar och att detta skulle kunna ske genom gemensamt användande av militära resurser ligger hårfint nära en försvarspakt, så när som på att det inte finns inskrivet någon automatisk förpliktelse.

En svensk-finsk lösning, enligt den tanke som fanns våren 1940, har många fördelar förutom att det innebär för bägge länderna påtagligt rent militära fördelar där kostnader för olika vapensystem, utbildningar, övningar etc. kan minimeras. Men sannolikt skulle Sverige och Finland gemensamt behöva förstärka sina försvarskrafter påtagligt ändå, inte minst vad gäller markstridskrafter. Vi måste dock också vara på det klara med att en NATO-anslutning också medför höjda försvarskostnader, eftersom vårt försvar ligger på en alldeles för låg nivå i förhållande till vad NATO kommer att kräva vid en anslutning (sannolikt kommer NATO att kräva en relativt stark svensk stöttning av de baltiska staterna!).

Men fördelarna med en svensk-finsk lösning utanför ett direkt NATO-medlemskap skulle vara även påtagligt säkerhetspolitiska för flera stater i hela Östersjöområdet och inte minst även för Ryssland.
Lösningen skulle göra att Ryssland inte fick NATO som granne längs hela den svensk-finska gränsen från Murmansk till Bornholm och alltså inte kunde göra gällande att något hot mot dess kärnområden kunde utgå härifrån. Sverige och Finland skulle, men endast tills vidare och beroende på ryskt uppträdande, stanna formellt utanför NATO men kunde ha, liksom idag, ett mycket nära samarbete med NATO. Ett påtagligt hot mot de baltiska staterna eller mot Sverige och Finland från Rysslands sida skull naturligtvis genast utlösa en kraftig rubbning av det tänkta balanserade säkerhetspolitiska läget och sannolikt omedelbart tvinga fram en ordning som Ryssland starkt skulle missgynnas av, nämligen en svensk-finsk anslutning till NATO.
Denna väg innebär för Rysslands del ett val. Antingen fortsatt och ökad spänning i hela Östersjöområdet och en sannolikt allt mer ökad opinion i både Sverige och Finland för en NATO-anslutning med de för Ryssland påtagligt negativa konsekvenser det medför. Eller en nedtrappning av spänningarna i Östersjöområdet, en respekt för en svensk-finsk försvarsallians utanför NATO, men med en nära samverkan med NATO som dock inte innebär att NATO-trupp, baser, missiler etc. permanent stationeras på svenskt eller finskt område.

Det tredje elementet i en rysslandspolitik måste också vara att den otrevliga och förgiftande atmosfär som skapas av den pågående ryska propagandan mot väst, och även mot vårt land och särskilt de baltiska staterna, måste hanteras mer tydligt, kraftfullt och genomtänkt än vad som sker idag. Misstänkliggörande, vilseledningar, myter och konspirationsteorier, propaganda, ryktesspridningar etc. som nu utgår från Ryssland måste mötas. 
Det behöver ske i medier, i forskning som publiceras (även på ryska och som ryska journalister får ta del av) i utbildningsinsatser i skolor och bland journalister o s v. Våra public service företag har ett särskilt ansvar att bära, i denna kamp om trovärdig information. Denna kamp innebär inte att information från Ryssland kan behandlas likvärdigt med information från olika västliga nyhetskällor, helt enkelt av det enkla skälet att huvuddelen av den ryska informationen är styrd av Putins maktorgan. 
Å andra sidan utsätts vi också för en annan, kanske mer försåtlig propaganda från annat håll. Svensk Public Service, politiska tankesmedjor och andra former av opinionsbildare har ett stort ansvar. Skillnaden mellan rysk och västerländsk propaganda är fortfarande att rysk propaganda ihärdigt påstår en lögn som så småningom framstår som sanning medan västerländsk propaganda innebär att bara en del av sanningen görs tillgänglig. "Nyttiga idioter" i form av redan övertygade journalister utgör viktiga verktyg i detta sammanhang. 

Vi måste också få en ordning som innebär att ”nättrollen” kan mötas snabbt och korrekt med källkritiskt underbyggd information.

Slutligen.

Ett svenskt NATO-medlemskap hade på ett påtagligt sätt underlättat försvaret av Estland, Lettland och Litauen. Men varför skall Sverige tvingas att stå upp för EU-stater som hittills inte visat någon solidaritet med vårt land i andra kostbara sammanhang?

Klippt, redigerat och klistrat.